Mauri Antero Numminen, mer känd som M.A. Numminen, liknar ingen annan. Varhelst han dyker upp, med sin säregna stämma och godmodiga uppenbarelse, gör han succé. Till synes obegripligt ger han röst åt någonting som sällan ses i vår samtida offentlighet. En människa i all sin underbara enkelhet.

M.A. Numminen, född 1940 i Somero, hade före pandemin – till stor glädje för en del och till andras fasa – återvänt till Sverige från de finska urskogarna. Trots att den falsksjungande finnen gjorde en sanslös tolkning av Orup och Lena Philipssons Det gör ont, tilläts han göra en lysande ”comeback” i Allsång på Skansen. Där fick han ovationer då han inför 17 000 fans framförde Som en gummiboll tillsammans med sin evige följeslagare, dragspelaren Pedro Hietanen.

Jörn Donner dikterade inför sin begravning att musik var okej, om M.A. och Pedro levde. Under begravningen framträdde sålunda Pedro Hietanen och M.A. Numminen med sången Jag vill vara fri, en filosofisk låt från Numminens 60-talsproduktion, ursprungligen översatt till svenska av författaren Claes Andersson.