I "Mästarens tråd" delar verksamma konstnärer med sig av sina tankar om ett mästerverk som inspirerar deras pågående arbete.

En av de porträttmålare jag gillar bäst är Thomas Lawrence (1769-1830), som var engelska regeringens främste porträttmålare. Många ansåg att han var ”sin tids Rubens”. Nyligen skissade jag av hans mästerverk ”Julia, Lady Peel” från 1827, för att studera den närmare.

Att teckna eller skissa av ett mästerverk är det absolut bästa sättet att verkligen se och minnas det. Oftast tittar vi bara som hastigast på en målning, eller tar en bild av den med telefonen. Tar du dig tid att göra en studie av den (även om du inte tänker visa den för någon) kommer detaljerna att sjunka in i din själ och ditt sinne, och du känner en koppling till konstnären och motivet för all framtid.

När du skissar lägger du märke till hur olika komponenter i designen flödar och arbetar tillsammans för att skapa en harmonisk komposition. Jag noterade hur det starkt röda i de praktfulla strutsfjädrarna kompletteras av det dämpade röda på hennes läppar och kameliablomman på barmen. Jag gillar den luftiga blågrå himlen i bakgrunden – de kalla blå och grå tonerna är komplementfärger till det varma röda och orangea i accessoarerna och hudtonerna. Himlen är tillräckligt ljus för att få hennes svarta hår att stå ut, men tillräckligt mörk för att det vita i hennes klänning och päls ska lysa klart. Molnens virvlar används konstnärligt som en kontrapunkt till gestaltens vertikala placering.

Har du inte möjlighet att se den i verkliga livet kan du studera denna målning i detalj online via The Frick’s hemsida, där det går att zooma in och se varje penseldrag.

Om du zoomar in området runt hennes hals, precis till vänster, kan du se ett perfekt exempel på det tumult av färg och färgtoner som får mitt hjärta att slå snabbare. Från håll ser målningen spröd och realistisk ut. Vi uttolkar den vita pälsen, satintyget, de sköra broderierna och den tunna silkesscarfen. Men går du närmare löses allting upp i suddiga fläckar av rosa, blått, rött och vitt, en utsmetad solnedgång av färger. De antyder lyxen av vackra tyger, men mjukar också upp halsens och axelpartiets kanter när de virvlar iväg från dig i rymden.

Här ser vi ett perfekt exempel på de ”förlorade kanterna” som målare eftertraktar. Sett från håll är de på precis rätt ställe, men de är svårare att lokalisera ju närmare du kommer. Lawrence sparar den höga kontrasten och klarheten till hennes ansikte. Hans säkra penselföring skapar skarpa konturer runt hornhinnorna och ögonlocken. Men en ren lyster i pupillens glans skapar han ljusa stackaton som drar in dig i modellens psykologi.

Jag älskar den här kvinnans personlighet, den direkta blicken som är rak och intelligent, kombinerad med hennes modiga och granna utstyrsel (på riktigt, kan du föreställa dig att ha på dig den där hatten mitt i stan? Vilket schvung!). Kanske är hon idealiserad, men även väldigt mänsklig och levande.

Lawrences porträtt gör honom till en av genrens mästare, just eftersom han aldrig går i fällan att låta sin tids stil och uttryck ta över den genuint mänskliga känslan och livligheten i sina motiv. Den perfekta balansen mellan ideal och verklighet är en magisk konst och sällsynt även bland stora konstnärer.

Jag målar främst människor och jag försöker alltid att gräva i mina motivs personligheter för att få fram själen på ytan. Jag känner inte Lady Peel, eller herr Lawrence för all del, men jag känner en personlig koppling till dem genom den här målningen. När jag studerar ett sånt här mästerverk påmind jag om hur stort artat porträttmåleri kan vara – nästan som en relik med magisk essens. Målningens själ överskrider tid och rum och kommunicerar skönhet och energi genom det målade materialet. Den här aspekten av porträtt ger mig ständigt inspiration när jag jobbar.

Om du av en händelse befinner dig i New York måste gå och se målningen på riktigt på biblioteket i The Frick Collection. Stanna till på innergården och lyssna till vattensorlet från fontänen i fem minuter, andas in den stillsamma luften som doftar jord och ormbunke. Alltid när jag sitter på innergården förundras jag över hur man så snabbt kan föras bort från stadens stressiga buller. Jag sitter där i några minuter och får kontakt med min inre jungfru Maria och njuter av en kopp te. Det är det perfekta sättet att ställa om sinnet så att det blir mottagligt för konstens magiska värld.

Patricia Watwood är en klassiskt skolad figurativ oljemålare. Hon föddes 1971, växte upp i St Louis, och bor nu i Brooklyn, New York med sin make och sina döttrar. Watwood har video-tutorials om att skapa porträtt på sin hemsida.