Män och kvinnor: Några obekväma sanningar


Män och kvinnor är olika. Olikheterna gör skillnad. Att låtsas något annat får konsekvenser för båda könen och för ett fritt samhälle – det är att förneka verkligheten. Att tvinga män och kvinnor att uppträda enligt det som är politiskt korrekt och enligt den kollektiva progressivismen gör oss mindre, inte mer, fria.

Biologi och beteende

En del ”progressiva” anser att det inte finns några viktiga biologiska skillnader mellan män och kvinnor bortom genitalierna. Ur deras synvinkel borde pojkar och flickor uppfostras likadant; skillnader i sociala normer och olika förväntningar på män och kvinnor borde suddas ut.

Här antar man att den biologiska grunden för mänskligt beteende till största del är densamma för män och kvinnor. De tydliga skillnaderna vi ser i alla samhällen, under alla tider, är ”bara kulturella”. Man menar att kultur är någonting som finns utanför våra kroppar och vår biologi; ett tomt ark där beslutsfattarna och kultureliten kan skriva i stort sett vad de vill och kan få befolkningen att hålla med eller följa det.

Med det här synsättet blir resultatet att de sociala skillnaderna mellan könen – till exempel hur man och hustru bidrar olika med avlönat arbete och hushållsarbete – minskar eller försvinner. Andelen kvinnor som blir delägare i ledande företag eller ingenjörer, eller styrelsemdlemmar skulle bli lika stor som andelen män. Kvinnor skulle välja män som var för jämlikhet, med samma inkomst som de själva, eller lägre, och män skulle inte föredra yngre kvinnor.

Men inget av detta händer i det verkliga livet, i alla fall inte utan tvingande åtgärder och starka drivkrafter.

Till och med på gen-nivå verkar skillnaderna vara större och fler än man tidigare har hävdat. Det handlar inte bara om könskromosomerna (X och Y hos män och två X hos kvinnor) och några hundra andra gener som de påverkar. Enligt ny forskning kan en tredjedel av våra 20 000 proteinkodande gener – gener som gör proteiner som har en mängd olika uppgifter – uttrycka sig mycket olika hos män och kvinnor.

Men vi behöver inte förlita oss på den här genetiska forskningen. Vi kan se på det naturliga experiment som pågår i moderna samhällen, där det finns en stor variation i vilken utsträckning män och kvinnor behandlas lika. När samhällena, med stöd av riktlinjer och förändrade kulturella normer, närmar sig jämlikhet mellan könen, så ser man att mäns och kvinnors preferenser skiljer sig åt.

Jämlikt samhälle

I en ny studie med fokus på Danmark, menar forskare att när man tar bort eller minskar hindren för ekonomisk jämlikhet mellan män och kvinnor i arbete, så finns de återstående skillnaderna mellan könen mellan mammor och pappor, inte mellan män och kvinnor generellt. Enligt författarna har skillnaden att göra med barnens dynamiska effekt, eller ”barnstraffet”, som de kallar det.

Kvinnor lägger mindre tid på avlönat arbete och mer tid på familjen. De föredrar också att arbeta med människor, trots att det är lägre lön, som att vara lärare i jämförelse med att vara till exempel ingenjör. Inom yrken med högre lön, som juridik eller medicin, väljer de oftare mer människoorienterade områden, och särskilt sådant som rör sig om barn (men som också ger lägre lön). Det kan vara familjejuridik hellre än företagsjuridik, att arbeta som barnläkare eller inom allmänmedicin, snarare än som kirurg.

Kvinnor föredrar ofta att arbeta med människor, gärna med barn.

Dessutom, i takt med att länder blir mer jämlikhetsorienterade och kvinnors status och säkerhet ökar, så ser man också att glappet ökar mellan könen i valet inom områdena vetenskap, teknologi, ingenjörskonst och matematik. Kvinnor ges "frihet" att själva välja bort dessa områden.

Till och med unga kvinnor med bra utbildning, som är väl upplärda och arbetar på de bästa advokatbyråerna, där de gör ett bra jobb, tenderar att sluta innan de är 30 år. De vill ha och väljer ett liv som handlar mer om barn och familj. Linda Hirshman, pensionerad advokat och professor, skrev ett upprop där hon påvisade och beklagade det här fenomenet. Hon skällde ut sådana kvinnor för hur de otacksamt slösade bort sina utbildningar, karriärer och liv.

Forskning visar att kvinnor, inklusive feminister, föredrar män som är gentlemän.

Annan forskning visar att kvinnor, inklusive feminister, föredrar män som är gentlemän. De föredrar också män som tjänar mer än dem själva.

Både Hirshman och den danska studien såg att problemet – när annat som hindrade jämlikheten försvann – var ett resultat av kvinnors egna val. Istället för att acceptera att det var deras val som borde respekteras, så beskylldes kvinnorna och deras mammor för att cementera en inställning som hindrade kvinnors prestationer och jämställdhet i arbetslivet.

Det här synsättet syftar till att ändra kvinnors preferenser, vilka anses ligga långt efter den upplysta elitens, och det sätter systematiskt och nästan tanklöst, marknaden före familjen, och arbetsgivarnas mål och pressen från de progressiva och feministerna före barnens behov.

Viss politik syftar till att harmonisera arbete och familj genom ”familjevänliga” åtgärder, såsom barnomsorg från tidig ålder, flexibla arbetstider och så vidare. Annan politik gör det genom ”könsneutraliserande” åtgärder som syftar till att förändra traditionella könsroller – till exempel att ändra uppdelningen av arbete mellan föräldrarna så att pappor har mer hand om barn och hem, samtidigt som kvinnorna ges möjlighet att arbeta tidigare och längre i livet, med färre ”avbrott” för barn under sina anställningar.

Sådana strategier baseras inte på vad kvinnor vill utan på vad den ”upplysta eliten”, feminister eller kollektivets progressiva, tycker att de borde vilja.

I båda fallen är målet att få tillbaka mammorna – oavsett om de så går på bidrag eller strävar efter en toppkarriär – till arbetslivet så tidigt som möjligt. De gynnar kvinnor som påbörjar sina karriärer tidigt och arbetar kontinuerligt fram till pensionen med minimalt eller inga uppehåll för att ta hand om små barn.

I båda fallen är målet att harmonisera arbete och familj genom att sätta arbete före familj. Sådana strategier baseras inte på vad kvinnor vill utan på vad den ”upplysta eliten”, feminister eller kollektivets progressiva, tycker att de borde vilja.

Paul Adams är professor emeritus i socialt arbete vid University of Hawai‘i. Han är medförfattare till ”Social Justice Isnt What You Think It Is” och har skrivit mycket om välfärdspolitik och professionell etik.