Om det är tiden eller en mognad som gjort att jag nu är nöjdare med mindre och inte strävar efter så mycket, är jag inte säker på. Att ha klivit in i tant-åldern är rätt befriande även om det krävs lite träning i mötet med andra. 

Under min träning slår det mig hur glad jag är att jag inte står inne i ett varmt gym och tar en selfie-bild för att lägga ut på Facebook. Jag har varken mobil med mig eller kallar det för träning. Jag är liksom bara ute och åker lite för att det känns skönt.

Den som saknar en bild får föreställa sig hur snön ligger på träden, hur skidspåret går upp och ner i den lilla skogen och hur plötsligt en hare skuttar över spåret längre fram. Nåja, många skulle kanske inte kalla det spår längre eftersom det har snöat en del sedan spårmakaren snyggade till rundan. Det är mjukt, skidorna glider bra och jag kan göra mina egna spår hur jag vill.

Jag åker heela spåret och känner mig alldeles nöjd. För 15-20 år sedan hade jag inte varit nöjd efter ”bara” 2 km, nej, minst en mil skulle det vara så att jag riktigt kände mig tränad när jag kom hem. Nu känner jag mig mer berikad och rensad i sinnet. Det känns förstås också bra att kroppen har fått röra på sig lite.

Det känns som en bra utveckling att kunna vara nöjd med mindre, istället för att kanske vara missnöjd för att inte få mer. Innan jag fick egen familj var det lättare att göra precis vad jag ville och det fanns inte så mycket konkurrens om min tid. Sedan barnen kom gör jag saker på ett annat sätt. Jag är nöjd med mestadels vardagsmotion och känner inte att jag har behov av mer. Dessutom går jag upp tidigare på morgonen för att meditera, så livet ser annorlunda ut.

Tant säger till

En annan dag när jag tar en tur i skidspåret är spåren fina, relativt nygjorda, men där är en massa fotspår. Jag vet att många skolklasser går till spåret för att ha skidåkning på idrotten och jag gissar att det kan vara elever som kanske glömt skidorna som har gått i spåret. Det ser lite trist ut tycker jag. Nåja, det är ingen klass där när jag åker. Jag stakar på i spåret och tittar på hur fina träden är omkring mig. Skogen är vit och inbäddad av vintern.

Snart ser jag en grupp ungdomar framför mig i spåret. De går. Medan jag närmar mig funderar jag på vad jag ska säga till dem. De går efter varandra precis i skidspåret. Det blir en massa fotspår. Det känns inte roligt att säga till dem. Jag vet ju inte heller alls vilka de är. Tänk om de är spydiga tillbaka. En del ungdomar kan ju göra så. Men jag känner att jag borde informera dem om att spåret är till för skidåkare och att de förstör när de går där i sina skor. De kanske inte tänker på att de förstör för andra. Ibland tänker folk inte.

Så när jag bestämt att jag ska informera dem, och utan att veta hur de kommer att reagera, så vill jag i alla fall prata med dem på ett positivt sätt. Det blir aldrig bra att skälla på någon.

De hör inte att jag kommer fast skidorna svischar och min anorak prasslar. Så för att kanske få dem att kliva ur spåret och för att annonsera att här kommer det någon hojtar jag:

– Plingeling!

Inte för att man vanligen har någon ringklocka med sig när man åker skidor, men det var det som kom ur mig. De kliver inte ur spåret, men några vänder sig om och jag skojar med dem när jag frågar om de glömt skidorna hemma. De är tysta och jag säger att de borde gå på gångvägen istället; de förstör spåren. Jag får ingen reaktion, de fortsätter att gå precis i spåret medan jag åker bredvid. De tittar mot mig och jag gissar att de kan vara 12-13 år. Jag tänker att de måste ju gilla att vara här i den vackra vinterskogen eftersom de valt den här vägen. Det är roligt och jag vill inte avskräcka dem från att vara i naturen.

De är inte ensamma om att ta spåret utan skidor, där är en massa fotsteg framför oss, men det betyder inte att det är bra. För att betona min poäng säger jag något om att fotgängare ska vara där de ska vara, men sedan vill jag inte skrämma bort dem så jag avslutar med att säga:

– Ta skidorna nästa gång.

Jag är inte arg utan pratar bara. De säger ingenting. Min monolog är klar så jag åker förbi dem och följer spåret upp för en backe. Jag förstår att jag har blivit tant. De är ungdomar och jag säger till dem vad som gäller, då är jag tant i deras ögon. Jag spetsar öronen för att höra om de kallar mig något, men jag hör inget. Jag vänder mig inte om utan koncentrerar mig på skidåkningen. Jag hoppas att de fortsätter att vilja vara i skogen.

Bäst att passa på att roa sig

Det gör inget att jag har blivit tant, men helt bekväm med att säga till ungdomar är jag inte. Det är lättare att prata med barn jag känner, lättare att vara pedagogisk. Jag behöver nog mogna in i rollen lite. Annars trivs jag bra som tant och att inte vara brydd över vad andra ska tycka om mina val.

En eftermiddag skiner solen och jag går ut för att ta kort på träden och den gnistrande snön. Det kan ju se lite egendomligt ut att någon ägnar en lång stund åt en grankvist eller helt enkelt åt att titta ner i snön. Ingen av grannarna är ute så jag ställer mig utanför huset och tittar i snön efter fina snökristaller. Sedan kliver jag ut i djupsnön för att hitta något särskilt fint som passar på bild.

Medan jag håller på som bäst, med snö upp till midjan ser jag i ögonvrån att grannen kommit ut. Vi känner inte varandra, men jag brukar vinka när jag ser honom. Jag känner att jag behöver säga något, så när jag tagit mig upp ur snön hejar jag och säger något om att man får passa på att roa sig medan det finns snö, hehe. Jo, det håller han med om. Han har nått en ännu mognare ålder än jag så han förstår nog.

Jag bestämmer mig för att jag ska ta fler bilder och kliver iväg in i skogen så att jag får vara själv. Jag tar kort och kommer på hur vackert det brukar vara att kasta upp snö i luften så att flingorna gnistrar i solen. Det är verkligen en strålande vacker dag och det är bäst att passa på att roa sig.