Mammabloggen: Tid för de små samtalen som förlöser
När någonting lossnar inom en känns det verkligen som en lättnad. Foto: Eva Sagerfors


Hur kan man veta om något sitter fast om det inte finns tid för det att komma ut? Som förälder är det en del av mitt ansvar att se till att den tiden kan finnas där med barnen, tid när det är lugnt och det finns själsligt utrymme.

Det närmade sig läggdags och jag och 10-åringen skulle egentligen sätta oss och göra någonting annat när han började fråga om tavlan ovanför mitt skrivbord. Jag svarade och vi pratade vidare. Han kom sedan på att fråga om det verkligen stämde hur han trodde att det kunde fungera med en sak i kroppen. Nej, svarade jag och förklarade varför det inte kunde bli på det sätt som han trott. Det var en lättnad för honom och tårarna föll.

I ”flera år” hade han varit rädd för att det här han tänkt sig skulle kunna hända medan han sov. Jag vet inte varför han inte hade frågat tidigare, men att det hade varit betungande för honom förstod jag. Det kom mer tårar och när det runnit färdigt såg han verkligen mycket lättare ut.

När han sedan lade sig bubblade han av skratt, så skönt var det att ha blivit av med den där tyngande rädslan, som egentligen bara kom av ett felaktigt antagande.

Jag pratade om att det inte är bra att gå och ha kvar en massa rädslor i sig och att det ofta hjälper att prata om dem. Det fick han själv uppleva och när han sedan lade sig bubblade han av skratt, så skönt var det att ha blivit av med den där tyngande rädslan, som egentligen bara kom av ett felaktigt antagande.

Vi nystar

Han har mycket att fundera över, 10-åringen, och ibland kan frågorna rulla på så fort att han inte hinner höra färdigt svaret. I andra stunder kan det dyka upp saker att fiska vidare i utan att han tänkt på att där fanns något.

Häromdagen hade barnen fullt upp med en lek på rummet. Jag tänkte sätta mig med en stickning, men såg att jag behövde börja med att nysta garnet till en boll. Jag stack in huvudet i leken och undrade om någon ville komma och hjälpa mig. 10-åringen kom och ville gärna hjälpa till; kanske tyckte han att det var skönt att gå in i ett lugnare rum, kanske kände han att det vore trevligt att få vara en stund med mamma.

Han höll upp garnhärvan åt mig och jag nystade. Vad vi började prata om minns jag inte, men snart handlade det om kompisar och där verkade det finnas något att nysta vidare i. Jag frågade om olika kompisar, vad de leker på skolan och vad han gillar att leka. Han berättade och så kom tårarna. Jag frågade vidare för att få veta mer så att vi kunde göra en plan.

Att nysta vidare i saker hos en själv kan löna sig. Foto: Eva Sagerfors

Saker och ting hade förändrats och kanske handlade det om att han hade blivit äldre. Det kan vara jobbigt att bli äldre och upptäcka att man förändras. Hur ska man gå vidare? Det var bra att prata och han sade flera gånger att det fanns mer att prata om och att vi inte var färdiga än. Jag frågade och vi nystade oss framåt för att hitta var skon kanske klämde. Det blev en plan för morgondagen och en idé om att han får prova sig fram. Det kan behövas nya planer.

När stunderna försvann

Jag är glad att han vill prata, att han kan och vågar känna efter och hitta fram till problemet. Tillsammans kan vi komma fram till planer att testa för att se om det blir bättre. Vi kan också prata om hur det är för andra, som kompisarna, och att det inte är så lätt för dem heller.

För att få fram de där rädslorna, hitta och lösa upp de där knutarna behöver vi ha tid. Om schemat är fullt och orsakar både tidsbrist och stress så kommer det där inte fram.

I höstas hade vi det jobbigt på morgnarna, så för att 10-åringen inte skulle känna sig stressad fick syskonen åka i förväg till skolan, medan jag och sonen gjorde oss klara i vår takt och åkte en stund senare. Ibland var humöret inte så bra och jag fick anpassa pratet till inget eller till saker som inte var känsliga på något sätt; jag kunde få prova mig fram. Ibland kunde vi träna på en läxa, men andra gånger kunde han ha frågestund om allt möjligt.

Det var ofta trevligt med den där korta turen ihop, men efter nyår hände något och morgnarna ser nu helt annorlunda ut. Det är lättare för honom att komma ur sängen och saker och ting flyter på bättre. Så nu åker alla barnen samtidigt till skolan, utan mig.

Det är skönt att morgnarna fungerar bra och även att jag kan komma igång tidigare med min jobbdag. Häromdagen kom det dock fram att 10-åringen saknade mig på morgonen.

– Ja, nu kan jag inte babbla med dig.

Så bra att han sade det, så att jag förstod hur mycket han satte värde på de där stunderna och så att jag förstod hur min bekvämlighet skulle kunna ställa till det. Det är förstås bra att barnen får växa i sitt ansvar och kan åka själva, men visst skulle jag kunna följa till skolan någon gång för det andra det ger. Jag sade till honom att han får komma och prata med mig oftare. Jag förstår att han har mycket i sig som han funderar på och som han inte vet hur han ska hantera. Jag vill gärna finnas där för att lyssna och för att han ska lära sig att hitta sätt att komma framåt.

Jag tycker också att jag märkt att jag oftare på senare tiden fått frivillig hjälp vid matlagningen av just honom. Visst gillar han att hjälpa till med maten, men det är nog den privata mammatiden som lockar också. Det är ett fint förtroende.