Mammabloggen: Kurre har ett ärende hos oss
Kurre på besök, tittar upp som hastigast, hörde jag något? Foto: Eva Sagerfors


Ekorrar är ett favoritdjur och så fina att titta på. Men när Kurre inte kan skilja på mitt och ditt är det dags att jag gör något.

Utanför mitt fönster ser jag tallar och där bjuds det ibland på underhållning. Jag kan se i ögonvrån hur det rör sig där ute och då kan det vara fåglar som tillfälligt landar på grenarna eller ekorrarna som är på besök och hoppar från gren till gren, från träd till träd. Jag skulle kunna titta på dem hur länge som helst när de gör sina graciösa, mjuka hopp. De verkar aldrig missa heller utan tar sig precis dit de vill. De måste vara mycket lätta i kroppen som kan röra sig som de gör och även springa med huvudet neråt ner för trädstammen.

Eftersom jag är nyfiken slår jag upp och hittar att de väger 200-450 gram. Oftast är det en ekorre jag ser här utanför, men ibland är de två. Jag nöjer mig med att titta på dem inifrån huset så att jag inte skrämmer bort dem. De får sköta sitt och vi sköter vårt, men jag njuter av deras närvaro på avstånd.

Orange-röd-randig

Nyligen bröts den där gränsen av att de sköter sitt och vi vårt, så jag fick lov att gå ut och ta närmare kontakt med Kurre. Så här gick det till:

Snön är borta här bakom huset sedan någon vecka tillbaka och då gör vi så som många andra svenskar och ställer ut utemöbler och studsmatta, och så min mans hängmatta. Den är orange-röd-randig och smälter inte precis in i omgivningen, i skogen alltså. Men den är skön att ligga i. Ett par somrar har vi haft den hängandes här ute mellan samma två tallar.

Härom dagen såg jag hur Kurre ekorre ägnade sig åt hängmattan. Han var inte stilla långa stunder. Än höll han på med tyget, tog tag i det och bet, flyttade sig och gjorde likadant en liten bit bort, och än var det repet runt trädet som fick sig en duvning. Det var intressant att se hur flitigt han stod i. Efter ett tag försvann han.

Foto: Eva Sagerfors

Jag funderade på vad han ville egentligen. Trodde han att det var mat? Nej, knappast. Tyckte han att hängmattan var irriterande och ville ha bort den? Ja, det kunde jag tänka mig. Men, nu gillar ju min man att ligga och vila i den då och då, och barnen också för den delen, så hängmattan skulle vara kvar, bestämde jag.

Nästa dag var han tillbaka igen. Han gnagde på tyget, lite här och lite där och så vidare, ingen rast, ingen ro. Jag tog fram kameran, men höll mig inomhus. Jag ville gärna visa familjen den roliga händelsen. Kurre var inte stilla långa stunder, så det blev inga skarpa bilder, men roligt ändå.

Stor yvig tofs

Så kom han till trädstammen och repet som höll hängmattan uppe. Han bet och slet i repänden så att den blev som en stor, yvig tofs. Han tog tag i repänden och for runt stammen, nästan som om han försökte knyta upp repet och få bort mattan. Kanske var den väldigt störande där den hängde. Eller var det så att han ville ha loss material för att ha till sitt bo? När jag funderade på det kunde jag inte komma på hur ekorrar bor. Jag har ju bara sett dem skutta på mark eller hoppa mellan träd; ingen rast, ingen ro, skutt, skutt.

Kurre är effektiv där han tycks provgnaga hela hängmattan. Till höger syns repändens tofs. Foto: Eva Sagerfors

I barnens Bamse-tidningar bor ekorrarna i hål i träden och enligt allvetaren Wikipedia föredrar de håligheter i träd, som gamla hackspettbon, eller holkar. De kan också bygga egna bon av ris eller kvistar, om de inte tar över någon annans bo, som ett övergivet, större fågelbo. När jag ändå är inne på fakta är det också intressant att läsa att de inte bara äter frön ur kottar, och nötter, utan också tallbark, svampar, bär och bladlöss. De äter inte fågelungar eller fågelägg. Men åter till Kurres besök vid hängmattan:

Så hur skulle jag få ekorren att sköta sitt så att vi kunde sköta vårt? Skrämmas är inte min taktik, så jag gick ut och närmade mig försiktigt så att han inte skulle springa iväg. Jag förklarade för honom att det här är min mans hängmatta där han ska ligga och vila. Jag sade åt ekorren att låta den vara och så gick jag in igen.

Foto: Eva Sagerfors

Nästa dag var Kurre tillbaka. Mitt meddelande hade tydligen inte gått fram. Han var i full färd med att bita i tofsen på repänden när jag gick ut för att säga till igen. Han såg mig och började röra sig upp för stammen, men han verkade ha glömt att han hade munnen full av reptofs så flykten tog tvärt stopp. Det såg lite lustigt ut. Han släppte greppet om tofsen, sprang upp för stammen, satte sig på en gren ovanför mig och tittade ner på mig.

Mitt och ditt

Jag upprepade att det här är min mans viloplats och så knöt jag loss hängmattan. Ekorren hade bitit loss flera av de små repen i båda ändar som håller i tyget, så jag tyckte att det fick vara nog. Jag tog in hängmattan och lämnade ekorren därhän.

Ekorren har inte synts till sedan dess och jag saknar att titta på honom. Hoppas att han kommer tillbaka och att han då har försett sig med bomaterial eller vad han nu behövde på annat håll.

Maken blir inte arg på Kurre och hänger tillbaka sin hängmatta igen efter ett par dagar.

– Jag lyckades få ihop den hyfsat ändå, säger maken nöjt och lägger sig i sin orange-röd-randiga hängmatta.

Foto: Eva Sagerfors