Under en begränsad tid ska alla bären plockas så att vi kan få lingon i gröten och blåbärssmoothies framöver. Men det gäller att det finns fina bär och att ha tillräckligt med tid att plocka dem. Trots det välmående det ger att plocka bär är det lätt att känna en viss stress.

Innan vi åker för att träffa mina föräldrar i deras stuga förklarar pappa situationen:

– Hallon finns en del, men de är på väg att mögla bort. Blåbär har jag inte sett så mycket. Hemma finns det mer.

Det är under den här veckan när vi är hos dem som bärförråden ska fyllas på. Hallon och blåbär är det vi plockar mest av. Framför mig ser jag snåren av vildhallon, fulla av mögliga bär. Det är ingen rolig tanke.

Vi brukar inte ha några speciella bärkvoter som ska fyllas innan säsongen kan kännas klar, men jag vill att det ska finnas bär i frysen och hur mycket vi har av vad är inte viktigt. Bären har vi till smoothies, kanske i gröten och ibland till en efterrätt. Om det efterfrågas så gör jag också bärremmar till godis. Dem rullar jag fint och lägger i glasburkar. Sedan är jag så stolt över det värdefulla, smakrika godiset att jag hushåller med det till den grad att det glöms bort. Det är alltså inte många gånger per år jag gör dem.

Hur som helst brukar jag bli nöjd med den skörd jag får när jag varit ute och plockat så mycket jag haft tid till.

Jag drar mig till minnes tidigare år när det låtit som att hallonen möglat bort. Visst, det har de gjort ibland, men det kan torka upp och nya hallon kan mogna under bättre väderförhållanden. Jag bestämmer mig för att ta beskedet med en nypa salt – jag vet inte hur det blir med bären och jag brukar som sagt bli nöjd ändå med det jag får.

Sedan är det det där med att få tid att plocka, det är ju en del annat som ska göras under dagarna också. Så visst kan man bli stressad. När jag tänker tillbaka på tidigare år så minns jag ändå att när jag plockar en stund då och då och med några utflykter till skogen så brukar jag som sagt bli nöjd. Så stressad behöver jag ju inte vara, det brukar bli bra.

När vi kommit fram till mina föräldrar tittar jag förstås till hallonsnåret invid huset. Jo, där är rödprickigt och det ser mycket lovande ut. Det visar sig att pappa tagit sig tid att gå och ta bort de bär han sett med mögel på och regn har det inte kommit på ett tag, så det ser ut att kunna bli en bra hallonskörd.

Vi bestämmer att åka upp i skogen och titta till ett blåbärsställe. Ingenting är inbokat annars så det passar bra med någon timmes plockning. När vi tagit hand om allt efter en sen lunch ser det ut att bli dags att plocka ihop för att åka. Men en påminnelse från mamma om att det snart är fikadags får mig att inse att vi får skjuta lite på plockningen. Det är väl så att var sak har sin tid. Nåja, iväg kommer vi och jag ska få reda på om det är så glest med blåbär i skogen som pappa befarat.

På väg till blåbärsstället berättar pappa om när han växte upp. De plockade ordentligt med blåbär och lingon, tio liter i taget. Det mesta blev till sylt, men en del blev saft. Sylten gick åt eftersom de åt ärtsoppa och pannkaka varje torsdag, och till gröten skulle det gärna vara lingonsylt.

Pappa berättar att farmor brukade skicka med av saften till min äldsta farbror när han skulle jobba i skogen. Jag kan tänka mig att det satt riktigt bra i det hårda kroppsarbetet.

Det måste ha gått åt ganska mycket socker, gissar jag. På den tiden fanns det ju ingen frys att stoppa in bären i, utan de behövde konserveras som sylt eller saft. Sockret var inte billigt får jag veta, men någon gång hade de åkt till Norge för att köpa socker där, eftersom det var subventionerat där på den tiden när pappa var barn.

Jag tänker att vi har det väldigt bekvämt som kan välja om vi vill plocka bär och hur mycket vi vill plocka, och hur vi sedan ska förvara bären.

Vi kommer fram och ser att blåbären mycket riktigt sitter ganska glest. Ja, det är bara att kliva på och plocka; tids nog blir plockaren ändå full. Men efter en liten stunds plockande har det blivit betydligt tätare med bär. Stora är de också. Skörden blir alltså fin ändå och det känns bra att gå och kröka rygg ett tag för att få ihop till säsongens förråd. Som kronan på verket lägger jag märke till att det inte är några mygg alls i skogen. Vi har fått en riktig guldstund.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.