Att behärska, ja i alla fall att känna, verktygen till en hobby ger både glädje och en stor frihet. Det gäller förstås i stort som smått. För mig handlar det nu mest om sådant som sker i köket, där en del är välgörande kompisar som behöver skötas om. Och för att bäst göra det behöver man lära känna dem.

Det killas på tungan när jag dricker den. Den smakar nästan som läsk, fast det känns inte rätt att säga det. Den smakar ljuvt av plommon och äpple, och de små bubblorna gör att den känns frisk och lite lyxig. Smaken är helt perfekt.

På glasets insida är det fullt av bubblor. Förutom att det är en god och lyxig dryck så är den jättenyttig. Den innehåller goda bakterier och förstås näringsämnen från frukten. Jag har gjort den själv.

Ingredienser: äpple, plommon, honung, goda bakterier och vatten. Inget mer. Men det som känns allra roligast med den här drycken är att jag har gjort den på känsla och inte efter ett färdigt recept.

Jag gillar att laga mat utan recept; att föreställa mig slutresultatet med sin smakbild och sitt innehåll. För att nå smakbilden har jag kunskaper om olika kryddor, örter, grönsaker, med mera. Man kan säga att jag känner mina verktyg för att nå mitt mål. Det här är jag bra på – inom mitt område.

Det gäller att lära känna verktygen och när man gör det har man nått frihet. Pappa rör ihop en pannkakssmet på fri hand; han vet hur konsistensen ska vara. Själv är jag inte van vid pannkakssmet. Däremot tränar jag på och håller på att lära känna ett område av godsaker.

Det kan också handla om att lära känna ett instrument. Men de verktyg jag nu mest försöker lära känna finns i köket. Flera av dem har en gemensam nämnare: de lever, tar god tid på sig och gör gott för hälsan. Att lära känna dem är ett hantverk.

Välgörande kompisar

En sådan här kompis är surdegen. För många år sedan hade jag en surdegsgrund som jag försökte lära känna på det viset, men innan jag hann dit började den lukta aceton och jag kunde inte rädda den. I våras fick 11-årignen för sig att han ville göra en surdeg och så blev det. Vi bakade några gånger med den, men kom inte riktigt underfund med den. Vips så hade vi glömt bort den och sedan fick den stå och sova i kylskåpet. När jag nyligen öppnade den och luktade på den hade även den en stark doft av aceton och den fick lämna det här livet.

Däremot har makens sovande surdegsgrund en mustig doft. En skillnad mellan de två, förutom ägaren, är att hans har ett hål i locket så att det kommer in lite syre. Möjligen är det detta som är grejen. Man lär sig lite i taget.

För många år sedan gjorde vi vattenkefir som vi drack av. Kefirgrynen skulle matas regelbundet och när vi åkte bort fick vi ta den med oss. Det var min man som lärde känna den först och därför blev det så småningom han som fick sköta den. Vattenkefiren mådde bra hos oss, kanske ett helt år, och frodades på råsocker och russin. Grynen förökade sig också och det gick åt en hel del mat minns jag. Men så märkte vi att grynen inte var pigga längre och med tanke på att den skulle skötas om rätt ofta tyckte vi bara att det var skönt att inte ha det där extra att tänka på.

Lagom mycket skötsel

När vi nyligen var på besök hos goda vänner fick vi smaka av deras nya kompis kombucha. Här är grunden en levande jäst- och bakteriekultur som växer till i svart te, och matas med råsocker. Mannen i familjen gjorde bra reklam för den och dess goda påverkan på hälsotillståndet. Jag gillade det och tyckte att det var fint att de hittat något så bra för dem; vi var i alla fall inte intresserade av att sköta fler kompisar i köket. Men när min man fick höra att den inte ska matas oftare än var tionde dag blev han intresserad.

Nu har vi druckit av första satsen. Den blev riktigt god och trevlig; bubblig och lite syrlig i smaken. Maken är nöjd. Men för att han inte ska behöva ta tio dagars uppehåll i drickandet så har han nu införskaffat fler glasburkar för att kunna ha flera satser så att det alltid finns en att dricka ur. Visserligen blir det matning lite oftare på det viset, men det verkar inte bekymra honom.

Min kvass är ett lagomt och lättskött projekt. Jag gör den när jag vill och däremellan behöver jag inte sköta om något. Kvass är en probiotisk, frisk dryck som är populär i Ryssland och Baltikum. Den är ett enkelt och gott sätt att naturligt få i sig hälsosamma bakterier för tarmarna. Traditionellt sett görs den på rågbröd som får jäsa, vilket ger drycken en smak som liknar svagdricka. I Finland finns en liknande dryck kallad sima; en alkoholfri variant av mjöd, baserad på citron, farinsocker, jäst, vatten och russin.

Den kvass jag har lärt mig att göra har vassle som startkultur. De första recepten jag använde var med hallon och äpple, och med ingefära och citron. Drycken skulle bli bubblig och tog nästan en vecka på sig att bli klar. Det blev mycket gott och jag gjorde det flera gånger. Citronkvass är nu en favorit.

Att släppa receptet

Eftersom det är så enkelt att göra så började jag prova med andra ingredienser och jag var inte så noga med mängderna. Jag märkte också att jag tyckte att den blev bäst om den inte fick stå så länge. Ungefär fyra dagar passar mig bra innan jag börjar dricka av den och förvarar den i kylen.

En kommentar på en receptsida om kvass fick mig att ännu bättre se kvassens möjligheter. Budskapet var ”Ta vara på skruttar och fruktskal”. Sådant tycker jag är en kul utmaning, att göra mat på ”ingenting”. Jag blev inspirerad att sätta igång och tog glatt hand om ett halvätet äpple (skar bort det som var ätet) som låg i kylen. Jag lade till ytterligare ett halvt äpple, som åkte ner i burken, med kärnhus och allt. Vi blev nyligen bjudna att plocka plommon hos en vän så med denna rikedom var det klart att jag skulle prova att göra plommonkvass. Jag kom också på att istället för att låta yoghurt rinna av för att få vassle så behövde jag ju bara ta någon skvätt av kombuchan. 

Resultatet blev den goda, rosa-aktiga drycken jag beskrev först. Till på köpet fick jag smaka på den glädje det ger att känna verktygen, må vara att det är ett lättskött projekt. Nu har jag också fått veta att det inte behövs någon startkultur utan att det räcker med de goda bakterier som finns naturligt på de frukt och grönsaker man använder till kvassen. Ännu enklare. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.