Mammabloggen: Funderingar på kyrkogården
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Sedan några år tillbaka har jag haft som tradition att gå till kyrkogården under allhelgonahelgen, för att tända ett ljus för de mina som gått vidare, och för att uppleva det fina havet av ljus. Oftast har jag haft några ur familjen med mig. Det har blivit en fin utflykt när vi även passat på att prata mer om sådant som haft med besöket att göra.

De senaste gångerna har vi gått hela familjen. Vi har sett fram emot promenaden tillsammans och att få se hur alla små ljusprickar lyser upp och blir fler ju närmare vi kommer. Ofta har vi också haft med oss ljus som vi tänt i minneslunden.

Förra året var kyrkan öppen när vi kom dit, så vi gick in och såg alla levande ljus framme vid altaret. Det kändes speciellt, lite dämpat förstås, men också högtidligt. Vi tände ljus och stod sedan en stund och såg på allt. Efter det blev vi bjudna på kyrkkaffe, vilket uppskattades särskilt av yngste sonen.

Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

I år var inte kyrkan öppen när vi kom, men vi var nöjda med att gå omkring på kyrkogården. Inget ljus hade vi fått med oss heller. Men för mig är det inte viktigt att tända ett ljus just där och på den dagen; det kan jag ju göra när jag vill hemma.

En viss stämning

Det hade just blivit mörkt när vi gick iväg mot kyrkogården. Det var mulet och stilla, och behagligt i luften. Det var fint att se hur ljusen på kyrkogården blev fler och fler. Även detta år hade folk tagit sig tid att köpa ljus och söka upp sina anhörigas gravstenar.

Jag och 11-åringen pratade om stämningen där, och vi passade på att känna efter hur det kändes. Det var ingen stark känsla, men vi märkte båda av att det kändes lite tryckt och dämpat. Man skulle kunna beskriva det som att det kändes lite tjockt i luften. Alltså ingen överväldigande upplevelse, utan mer något vi kunde lägga märke till.

På skoj jämförde sonen sedan med hur det kändes när vi kommit bort från kyrkogården. När han då kände efter sade han att luften kändes skön och att det var lätt att andas. Det kändes skillnad, men han hade förstås inte tänkt på det om vi inte hade bestämt oss för att känna efter.

Man kan ju känna hur stämningen är i ett rum eller på en plats och så klart finns det även en viss stämning på en kyrkogård en speciell helg som denna. Vi pratade om hur vi trodde att många känner sig när de sätter ljus på graven. Kanske är de sorgsna, kanske känns det fint och rofyllt, kanske känner man en saknad och ett allvar. När många människor samlas och har sådana känslor är det ju fullt rimligt att stämningen på platsen blir tung och nedstämd. Jag tror att det var det vi kände.

Korset väcker funderingar

Vi stannade inte så länge, utan blev snart nöjda med upplevelsen. Bara det att gå på promenad i eftermiddagsmörkret tillsammans var en trevlig sak, liksom att filosofera över sådant som vi kanske inte pratar om så ofta.

Vi funderade också en del kring korset. Vi är inga regelbundna kyrkobesökare och här hade vi en fråga som vi inte var helt på det klara med. Barnen vet ju att Jesus var en god person som ville hjälpa människor att bli godare, och att han sedan spikades upp på korset och fick hänga där tills han dog.

Det är ju verkligen hemskt att tänka sig; både att en god person straffas på det viset och sedan att föreställa sig att bli korsfäst. Utan att man pratar så mycket om korsfästningen så kommer det ju genast för en tankar och bilder.

Korset finns ju på gravstenar, på kyrkor och på smycken, och påminner om hur Jesus blev korsfäst och dog en plågsam död. Vad vi funderade på var hur det kan komma sig att detta tragiska kors har blivit en symbol att bära om halsen och som finns i kyrkor och på kyrkogårdar. Nog hade man kunnat hitta en mer positiv symbol för vad Jesus ville ge människorna?

Nu vet jag inte hur historien ser ut kring detta, när korset valdes och av vilka. Men jag vet att det känns bra när jag kommer in i en kyrka och ser bilder av en vänlig Jesus i olika miljöer. När jag andra gånger kommer in i en kyrka och möts av ett stort kors med en korsfäst Jesus, som ville gott för människorna, känner jag istället obehag.

Jag antar att det finns olika förklaringar till detta val av symbol och olika tankar kring korset, men när man nu tänker sig att Jesus gjorde så många storslagna saker, så tyckte i alla fall vi när vi pratade om det att man kunde ha hittat något lite mer positivt.

Ljus känns positivt och vi tänder dem gärna nu när det har blivit mörkt, både i en lykta ute på bron och på köksbordet. Levande ljus tycker jag har en lugnande effekt, och känns som en vänlig och hoppfull ljusglimt. Det kan nog vara så att det är den här helgen, med kyrkogårdsbesöket, som får oss att börja tända ljus mer regelbundet hemma.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.