Vi väljer äventyret i skogen, ändrar planer, och blir både nöjda och överraskade. Ett ute-dygn med 11-åringen är stärkande och samtidigt fantastiskt för oss båda.

Han säger att han är nöjd oavsett om det blir en dagstur eller om vi sover över. Helst vill han ha en övernattning, men han är nöjd vilket det än blir. Det är några dagar kvar tills vi ska på skogsvandring, jag och 11-åringen, och skälet till att jag tvekar över övernattningen är mest kvällsmörkret.

Vi ska till skogen, till en vandringsled vid en älv, och där det finns en liten, allmän övernattningsstuga. Jag har varit där många gånger tidigare och även sovit över där flera gånger, så jag är väl bekant med platsen. Det är bara det där med mörkret som jag inte är helt bekväm med. Det är ingen fobi eller stark rädsla, men då och då en liten obehagskänsla. Har jag sällskap så är det inget problem, men är jag ensam så kan jag börja tänka på vad som kan finnas just intill mig utan att jag ser det.

Då och då tränar jag på att vara i mörkret. Då står jag bara och känner, upplever mörkret, och hjärnan är tyst. Då brukar jag istället få en känsla av trygghet. Det är ju också så att jag syns lika lite som allt annat.

Jag får stå ut med mörkret och att ha det lite obekvämt.

Jag bestämmer mig för att jag vill bjuda sonen på en äventyrshelg med övernattning i skogen och att jag får stå ut med mörkret och att ha det lite obekvämt. Behöver jag gå ut efter att sonen somnat så får jag lov att bara göra det och möta det som kanske ska mötas. Ficklampa finns och jag minns att jag egentligen är trygg i skogens mörker.

Vi har en plan

Vår plan är att gå på långvandring i några timmar, kanske fyra timmar. Först ska vi ju gå en bit längs leden vid sidan av älven, på sandåsar och genom fin skog, och när vi har kommit en bra bit så behöver vi gå samma väg tillbaka. Vi vill se mycket. Den här delen av leden var jag på för 15 år sedan och jag minns att den var mycket fin och rolig att ta sig fram på. Utsikten är vacker och leden böljar upp och ner och hit och dit.

På vandringen ska vi ha matsäck, och smörgåsarna är välplanerade.

På kvällen ska vi grilla korv och sitta vid brasan utanför stugan. Sedan blir det kortspel tills det är sovdags. Stugan är utrustad med kamin (och fyra väggar och tak) så bara vi får fjutt på elden så kommer vi att ha det varmt och skönt där inne.

På söndagen har jag tänkt att vi kan göra en kort vandring på leden åt andra hållet innan vi gör lunch och åker hemåt. Det är planen.

Ny plan

Vi kommer iväg på lördagseftermiddagen, lite senare än vad jag har tänkt. Men vi har fått med oss ”allt”, inklusive sovsäckar och liggunderlag, kortlekar, två starka ficklampor, stormkök, den goda korven, korvbröd, ketchup, en kniv, tändstickor och braständare – i fall att …

11-åringen är ett trevligt utflyktssällskap. Bilresan tar en timme och jag hinner berätta om äventyr från förr, som hur det var när jag vintertältade (enda gången) i Jokkmokk och köpte islandströjan som han fått låna, och om när jag var i Argentina och köpte sovsäcken som jag ska sova i.

När vi är framme vid stugan ser vi dels att den är ledig (annars hade vi ett tält i reserv i bilen) och dels att tiden inte tillåter någon långvandring den här dagen. Jag gör en ny plan. Innan det blir mörkt har vi saker att sköta om. Medan jag tar med mig några kärl och hämtar vatten i älven, så hugger sonen ved så att vi ska få smalare vedträn att tända med. När det här är klart tar vi söndagens korta vandring.

Det är mulet, men humöret är gott och sonen fyndar intressanta svampar. Det är spännande att vara på äventyr i skogen och veta att vi inte ska åka hemåt på länge.

Himlen är vårt tak

Jag skulle inte vinna något pris för min förmåga att göra upp eld. Det småregnar medan jag envisas med att få fart på elden enbart med tändstickor – annars är det ju ingen utmaning, tycker jag. Sonen täljer flis att ha att tända med och när jag äntligen tar fram braständaren lyckas vi med brasan.

Det känns som att skogen är vårt vardagsrum, eller festsal kanske, och att himlen är vårt tak.

Under tiden har det skymt allt mer. Vi grillar våra goda korvar och har det bra vid elden. När vi sedan ser uppåt har några stjärnor trätt fram på himlen, vilket betyder att molnen har skingrats. Vi sitter i flera timmar och har det bra. Vi lyssnar på bekanta ljud, som älvens brusande och … just inget mer. Det känns som att skogen är vårt vardagsrum, eller festsal kanske, och att himlen är vårt tak. Efter hand träder allt fler stjärnor fram. Det känns stort och nästan magiskt.

– Det här har jag längtat efter hela veckan, utbrister sonen.

Jag förstår bättre vad det här betyder för honom och är glad över mitt beslut att inte välja bekvämligheten. Vi ser Vintergatan och försöker hitta stjärnbilder vi känner igen, men fler än Cassiopeja ser vi inte. Det känns storslaget.

Kvällsmys och bastu

Så småningom blir vi i alla fall nöjda med att sitta ute och flyttar in. Brasan i kaminen kan bäst beskrivas med ketchupeffekten. Efter att jag väl har fått igång den upptäcker jag snart att det går att värma vatten ovanpå.

Vi spelar kort, dricker hett vatten (tepåsar har vi med oss, men är nöjda utan) och har det mycket bra.

Mörkret klarar jag av. Det blir inga överraskningar och vid tandborstningen lyser sonen på mig så att min skugga blir jättestor på granarna intill. Vi skrattar åt min enorma, borstande armbåge högt uppe på granen.

När det sedan blir sovdags är luften torr och varm. Sonen svettas i sina dubbla sommarsovsäckar och jag får vädra ut så att det minskar en grad eller två. Eftersom vi visste att det kommer att vara kallt i stugan när vi vaknar är vi väl förberedda och jag såg till att lägga i ordentligt med ved i kaminen för att värmen ska hålla länge. Nåja, vi somnar i alla fall gott.

Julkort

När jag ser morgonljuset genom fönstret lägger jag märke till att ljuset är ovanligt ljust. Det har kommit snö under natten.

– Det var precis som ett julkort! Det satt två blåmesar där ute, och det är snö! ropar sonen mycket glatt när han kommer in från första morgonturen.

Snart ljuder ”Hej mitt vinterland” och liknande glada toner i stugan medan jag gör gröt till oss.

Det är verkligen som en saga utanför. Och tänk att vi fick vakna mitt i det.

Sandåsar och blåbär

Vår långvandring har vi flyttat till söndag förmiddag och den hade inte kunnat bli finare. Marken är vitpudrad och det ligger ett mjukt snödis i luften. Det är ljust och känns spännande.

Sonen, som är mycket observant av sig, visar hur spindelnäten blir till skira, vita paraplyn när snön lägger sig på dem. Han hittar också mängder av roliga svampar som ser ut som arméer i miniatyr under granarna. Stor klubbsvamp heter de, fast de är ju små.

Vi går vidare och hittar skog som känns glad, älvraviner och vita sandåsar, där vi går uppför och nerför. Blåbären smakar blåbärssylt och är otroligt goda.

Snöret på blixtlåset längst ner på mina friluftsbyxor samlar på sig snö och barr så att det blir som hårda fot-tofsar, att likna vid dalmasarnas knätofsar. Det klonkar av dem när jag går över träbroarna. När jag sedan ska få bort dem har de frusit till is och jag måste hacka med en sten för att få sönder dem. 

Naturen är verkligen minst lika vacker som jag minns den, och vore det inte för att sonens fötter blir kalla så hade tillvaron varit fullkomlig. När vi kommit kanske en timmes vandring bort är vi överens om att vi har sett oss mätta. Vi vänder och sonen fnissar lite.

– Tänk att man kan vara nöjd med så lite.

På väg hem i bilen njuter vi av de goda smörgåsarna som vi glömde i bilen. Även det blir en höjdpunkt.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.