De vackra höstlöven är borta från träden och temperaturen rör sig mellan -2 och +8 grader. Vi har gått in i en ny del av hösten som gränsar mot vinter. Även den här tiden på året har sina guldkorn. Vi hittar dem både i naturen och i väntan på den tid som kommer.

Det är gråmulet ute, lite varmare i luften, inget regn i luften, men marken är fuktig. När vi cyklat en bit utbrister 11-åringen med ett stort leende:

– Vilket fint väder det är!

Han menar det på allvar. Faktiskt känns luften väldigt skön och det regnar inte. Det är en riktigt skön dag. Men jag ler åt honom för jag kan inte komma på någon annan som så glatt och spontant skulle säga detsamma.

Fina naturfynd

På promenader eller utflykter i skogen kan vi hitta allt möjligt fint och intressant att titta på. Tickorna på träden är fascinerande och tänk att vattendropparna på granbarren alla är små speglar. När frosten kommer blir det så fint på marken; i mossan och på lingonriset.

Vi har redan haft snö här en omgång. Den första snön är speciell, när det lyser upp och blir ljust ute, när vattenpölar fryser och man kan se fina mönster i isen. Då kan man också se och följa djurens spår, och försöka gissa vem som har varit där.

Efter svamp kommer fågel

Pratet om svampar har tystnat nu. Istället hör jag då och då fågelkvitter och sonen plöjer böcker om fåglar och med naturskildringar. Han beställer böcker från biblioteket av Gunnar Brusewitz, han som gjorde naturfilmer och medverkade i naturprogrammet Korsnärsgården, och böcker om det lokala fågellivet.

Istället för kortleken med svampar har nu fågelspelet kommit fram. När sonen kommit hem från skolan lägger han sig i kökssoffan med kikarsiktet mot fågelbordet. Han har antecknat vad de olika fåglarna gillar att äta. Då och då ropar han till när någon speciell fågel har dykt upp där ute.

Medan den första snön fortfarande låg kvar gjorde vi en utflykt till ett naturreservat strax utanför stan, ett litet berg med en fin stig uppför till en grillplats. Anledningen till att vi valde det här utflyktsstället var ett tips om att här kunde finnas tjäder. Det vill sonen se.

Under promenaden uppför stannar han ofta och hyschar. Då är det bäst att hålla sig alldeles stilla – det är något som hörs där borta. Men han ser inget och vi går vidare med snön knarrandes under våra fötter. När vi är nästan uppe ser vi spår efter en större fågel och sonen sätter fart iväg för att följa spåren. Vi andra är hungriga och går vidare för att tända en brasa högst upp.

Någon tjäder får han inte se, men det är spännande och där finns även andra spännande spår. Det visar sig vara från en ekorre.

Han har också sett en liten flock kungsfåglar, säger han, och drar med mig för att visa var. När han hittat stället har de flugit. Istället flyger en mellanstor fågel snabbt förbi framför oss och sonen ropar förtjust:

– En tretåig hackspett!

Själv har jag inte ens hunnit se att det är en hackspett. Jag är imponerad av hur snabbt han lärt sig olika fåglar och förstås glad över att han tycker att det är så roligt. Dessutom verkar han få se en del ovanliga fåglar, vilket gör honom särskilt glad.

På samma utflykt får han vara riktigt envis när han fullt övertygad håller fast vid att de tidigare nämnda kungsfåglarna faktiskt var just det, trots att de enligt min man inte borde finnas kvar här uppe. Insektsätare som de är borde de ju ha flyttat redan, menar han. Men de såg ut precis som de skulle, med gult på huvudet, och som små, små bollar, och då måste det ju vara kungsfåglar, tycker sonen.

En titt i fågelboken där hemma ger sonen rätt, för visst förekommer det kungsfåglar här uppe i norr även vintertid. Vi läser att större delen av dem är stannfåglar och att Europas minsta fågel väger lika mycket som ett litet mynt. Lösningen på mysteriet med deras vinterföda är att de hittar små insekter och spindlar i granarnas yttersta grenverk.

De här fynden gjorde sonen lycklig och naturreservatet vi var till står nu högt på listan över utflyktsplatser värda att besöka.

Längtan

Barnen har också börjat tänka på julen, men inte främst vad de önskar sig i julklapp. De längtar till att få göra pepparkakshus och så är det julrimmandet som är roligt. Det har de redan börjat med. Både 11- och 13-åringen har rimmat flera sidor och läst upp, och de är riktigt bra. Jag kan höra hur de skrattar bakom en stängd dörr när de kommit på något särskilt kul. Och skulle de vilja ha mer inspiration så har vi en liten bok med julrim och grötrim från 1923. Den kommer jag säkert få anledning att återkomma till.

Nu ser vi fram emot mer frost och gärna en frusen sjö. 

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för vilseledande information. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi bevakar viktiga nyheter som annars kan ignoreras. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.