Mammabloggen: "Det är gratis att vara nöjd" säger 8-åringen glatt
Vattnet i älven är fullt drickbart. Foto: Eva Sagerfors


På skogstur med 8-åringen lyckas vi med både det ena och det andra som är värt att berätta om (för pappa). Det blir pannkakor, stenar, lite äventyr och några viktiga insikter.

– Titta, du är smutsig på benet, säger jag till yngste sonen.

– Har du varit i skogen? skojar jag.

Vi har nyligen kommit hem från ett dygns strapatser och jag vill höra vad han säger om vårt äventyr. Han tänker lite grann, ler och förklarar förnuftigt:

– Jag har haft de här benen i 8 år nu ...

Jo, jag förstår, det är klart att de blir smutsiga med tiden. Vi skrattar.

På stigen finns kattfot som ser ut att bli rosa. Den vinner mitt hjärta! Foto: Eva Sagerfors

Lagom stora utmaningar

Medan min man och våra två äldsta barn åker på scoutläger med runt hundra andra, mestadels barn, åker jag och 8-åringen på egna äventyr, alldeles för oss själva. Jag har förstått att de här tillfällena med ett barn och en förälder på tu man hand är värdefulla, så jag bestämde för länge sedan vad vi skulle hitta på den här gången.

Jag ville att vi båda skulle få lite utmaningar så jag bestämde att vi skulle åka ut i skogen och sova i en övernattningsstuga som ligger vid en vandringsled. Fast jag lät honom tro att det var vi tillsammans som kommit på idén. Först sade jag att nu när vi har tid för oss själva kan vi ju hitta på något tillsammans. Lekland! ropade han. Men när jag sade vad jag funderade på så lät det jättebra och han siktade in sig på det helt.

Jag planerade så att vi skulle få lite lagom stora utmaningar. Sedan tidigare visste jag att det finns en kamin i stugan och förmodligen ved. Min utmaning var att jag inte är någon hejare på att tända brasor. Tänk om det bara ryker in? Iallafall så fick jag några tips från maken och skulle det ryka in så går det ju att vädra. Det bästa med rök är kanske att myggen inte gillar det.

Sonen skulle få bära sina egna grejer, så mycket som rymdes. Mellan bil och stuga är det bara 500 meter så det är fullt rimligt. Jag bestämde också att om han skulle få för sig att samla stenar så skulle han få bära dem själv.

Jag förberedde honom på att det kan vara någon som har ockuperat stugan före oss, men i så fall skulle vi bara gå till bilen och hämta tältet och tälta i stället.

Sonen skulle vara lika nöjd oavsett om det blev en platt, snygg pannkaka eller en mosig hög med pannkaksspillror.

Vi planerade maten tillsammans. Pannkakor skulle vi ha till middag, och det blev en utmaning för mig som aldrig gjort pannkakor på stormkök. Å andra sidan tänkte jag att sonen skulle vara lika nöjd oavsett om det blev en platt, snygg pannkaka eller en mosig hög med pannkaksspillror. Jag bestämde mig för att inte hitta på något nytt utan bara blanda den vanliga smeten och hälla i en flaska.

Jag har lärt mig att packa ordentligt, för alla väder, men det såg ut att bli varma dagar, så jag vågade skippa både regnställ och jackor. Sonen ville ha med sig sin kudde, så jag tog med min också. Lite bekvämt fick det vara.

I den fina, lilla stugan gick det ingen nöd på oss. Foto: Eva Sagerfors

Något att berätta

På eftermiddagen packade vi ihop och tog bilen dit. De här gångerna, när jag och 8-åringen är själva, påminns jag om hur lugn och glad han är när han kommer bort från syskonen. Det är som att han slappnar av; kanske för att det inte finns någon konkurrens om något, inget att störa sig på, ingen att lockas att retas med. Naturen gör sitt också förstås och så händer det alltid något spännande.

Det var ingen vid stugan så vi behövde inte hämta tältet. Sonen upptäckte ved, en huggkubbe och en yxa. Efter lite instruktioner var han igång och ropade snart glatt:

– Nu har jag något att berätta för pappa: att jag kan hugga ved!

Pannkakorna var också något att berätta om. De blev jättebra och goda. Vi hade en riktigt fin stund utanför stugan. Myggen brydde vi oss inte om.

– Det här är livet, sade 8-åringen nöjt och lutade sig bakåt medan jag gjorde pannkakor. Foto: Eva Sagerfors

Det var varmt och jag behövde inte elda i stugan. Vi hade det mysigt och sonen somnade så fint. Jag som hade ansvar för oss gjorde en riskkoll innan jag somnade. Det satt en spindel på fönstret och jag funderade på om det var troligt att den skulle väcka mig under natten. Jag ville inte ha en spindel som sprang på mig. Men den verkade sitta på utsidan av fönstret och rörde sig inte alls, så jag brydde mig inte om den. En kort tanke gick till de övriga åtta-benade små varelserna som gömde sig mellan timmerstockarna runt min bädd, men jag bestämde mig för att inte fundera över det som inte syntes.

Mysigt i den lilla timmerstugan. Foto: Eva Sagerfors

På morgonen fick sonen ännu en bedrift att berätta för pappa om: han lastade i sig havregrynsgröt med äppelbitar till frukost! Den vanan har han inte hemma, men det visade sig fungera bra hemma också, som alternativ.

Efter att vi diskat och betraktat den snabbt rinnande älven en längre stund gick vi iväg på dagens vandring. Fyra kilometer skulle vi avverka. Det var en fin och spännande skogsstig längs med älven. Solen sken och myggen bet varje gång vi stannade till. Visserligen hade han myggolja på sig, men den verkade mest göra så att han tänkte mer på myggen och på eventuell klåda.

Stenbankarna längs älvkanten lockade fram den lille stensamlaren i honom och snart tänkte han inte så mycket på myggen som på hur han skulle bära alla fantastiska stenar.

Vandringen var lagom. Han hade sagt att han inte ville gå så långt som sist, när vi verkligen gjorde en bravad och gick åtta kilometer (jag hade missbedömt avståndet eftersom det var länge sedan jag gick där), men jag noterar att stoltheten står i proportion till vilken kraftinsats han gör.

Vi räknade steg för att låta bli att räkna mygg. Foto: Eva Sagerfors

Han berättar om ännu en sak han klarat av, och som han ska berätta för pappa: han sov i en stuga utan pappa! Att han tänkt på det visste jag inte eftersom det inte märktes, men pratar man och frågar så kan man få veta de innersta hemligheterna hos varandra.

Nöjd

När vi är nöjda på skogsäventyr åker vi därifrån, men vi stannar lite här och där för att titta på sevärdheter, som höga broar och glass. Efter ett stopp ska vi gå in i bilen igen och jag frågar om han är nöjd, så att vi kan åka.

– Ja.

– Det är gratis att vara nöjd, tillägger han glatt.

– Ja, det kunde man vara lite oftare, konstaterar jag, glatt överraskad över hans kloka insikt.

Med många stenar blev 8-åringen nöjd. Den spännande, stora stenen är en konglomerat bergart. Foto: Eva Sagerfors

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.

Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd!

Här ser du hur du kan stödja oss.