Vi är inga stora svampplockare som vittjar "egna" ställen år från år, men alla i familjen gillar svamp på olika sätt. Det är en del av naturen som också kan fascinera.
Det är inte ovanligt att 8-åringen kommer in med några svampar han hittat och ett glatt:
– Och bakom studsmattan finns det ännu fler!
Vi har turen att ha ett litet skogsområde bakom radhuset och där finns det möjligheter att göra många upptäckter. Vi har också turen att ha en 8-åring med falkögon och ett stort naturintresse.
Nej, han kommer inte hem med giftsvampar och han går inte och petar på alla möjliga svampar i skogen. Han tar det han vet att vi äter, det kan vara karljohansvamp och en och annan slemmig smörsopp. Men oftast kommer han med rynkad tofsskivling. Det är en delikatess!
Den är lätt att hitta här, men få verkar känna till den. Ändå är den Västerbottens landskapssvamp. Jag läser att den egentligen heter Rimskivling och är en spindling. Ringen är viktig, annars kan den förväxlas. Ringen känner han till.
Själv är han ointresserad av att äta svamparna. Men vi är flera i familjen som blir glada över hans fynd.
Ett barr ser ut att rutscha utför brättet på en fjällig taggsvamp, för övrigt Gästriklands landskapssvamp, visste du det?
En sluttande, mossig sten
Nu är det tid för trattkantareller. Vi har inga ställen här som vi brukar leta på, men nyligen stod jag plötsligt mitt bland ett gäng trattisar. Dottern och jag var borta över helgen och jag gick en sväng och kikade i skogen, inte långt från huset vi besökte. Men jag tvekade och funderade över svamplyckan omkring mig. Jag ville gärna att barnen skulle få nöjet att plocka dem. Men vågade jag lämna platsen och lita på att jag kunde hitta tillbaka? Runt omkring mig fanns träd, mossa, någon sten och så såg det ut vart jag än såg. Stigen jag gått på var heller inte särskilt tydlig. Jag chansade ändå och gick till den smala stigen utan att ha plockat svamparna. Jag tittade åt svampstället till och försökte hitta några kännetecken. En sluttande, mossig sten – den skulle jag komma ihåg.
Jag gick upp till huset och fick med mig dottern och hennes kompis. De galopperade efter mig och nu kände jag att jag behövde kunna hålla vad jag hade lovat. Först den smala stigen och så titta till höger efter den mossiga stenen. Nja, det såg inte riktigt ut som min minnesbild. Men vi gick ändå till höger och letade. Vi tittade ner i mossan och gick hit och dit, men till slut fick jag ge upp och inse att svampen verkade ha gått upp i rök. Det kändes lite som att jag lurat flickorna, men det verkade inte göra dem något och de gick tillbaka.
Jag ville inte riktigt släppa svampstället och ville leta lite till. Tillbaka till stigen och titta åt höger. Där var den mossiga stenen, precis som om den aldrig hade varit osynlig. Så jag plockade svamparna och gick tillbaka. Kanske var det så att jag behövde en stund för mig själv i skogen.
Hur mycket som helst
– Titta här! Här finns det hur mycket som helst!
Känslan när man plötsligt upptäcker att det är fullt av dem just där man står och att det bara är att huka sig ner och samla in skatten, den vill jag att barnen ska få uppleva.
8-åringen, hans ben iallafall, på morfars svampställe.
Pappa har ett ställe med rödgul trumpetsvamp. Där kan man få den känslan. Vi har varit där ett par gånger och plockat korgarna fulla. Det är jätteroligt tycker både jag och 8-åringen. Men när korgarna börjar bli riktigt fulla brukar jag komma att tänka på hur lång tid det kommer att ta när vi ska rensa alltihop och då känner jag mig nöjd och kan tänka mig att lämna den svamp som vi inte plockat än.
Men den skörden brukar kunna täcka mer än vårt årsbehov av svamp.
Ståtlig!
Ett annat perspektiv
I gamla sagor kan man hitta små varelser som bor i skogen och är mindre än många av svamparna. Elsa Beskows Tomtebobarnen är ett exempel. Om man sätter sig ner och kikar på svamparna från sidan så kan man upptäcka en helt ny värld. Många svampar tycker jag kan se väldigt lustiga ut. Kolonier av svampar på en trädstam, eller ett gäng små, tunna och gängliga som växer bland barren under en gran.
På en gräsmatta i närheten av vårt hus växer fjällig bläcksvamp. Jag hittade ett exemplar som hade sett sina bästa dagar. Från hattbrättet droppade det bläck. Det var rätt fascinerande och jag la mig i gräset för att få med det på bild. Jag frågade dottern som stod bredvid om hon visste varifrån svampen hade fått sitt namn. Hon tittade och undrade om det var från den svampen man tog bläck att skriva med, till de äldre bläckpennorna. Nej, svarade jag, men om hon ville fick hon förstås prova att skriva med svampens bläck. Hon var nöjd ändå, och vi lämnade svampen.
Naturen är fascinerande.
