Våra barn delar gärna med sig när de hittar något gott i naturen. Det gör mig glad. Under sommarens bärtider har jag funderat över hur lätt jag själv har att dela med mig av det goda och även tänkt på hur mycket bättre det smakar när vi delar på något.

Ett av barnen kommer glädjestrålande in i huset med den första mogna jordgubben. Det är självklart att alla i familjen ska få smaka. Vi får varsin femtedel. Det smakar mycket och jag njuter en lång stund av den rika smaken och vår delade glädje.

Jag har tänkt på den delade glädjen. Den får mig att stanna upp och känna smaken, vara i ögonblicket och känna tacksamhet över den aldrig så lilla bit jag fick. Stoltheten över att det är naturligt för barnen att dela med sig känns förstås också.

Själv delar jag inte alltid med mig. Min chokladkaka i skåpet delar jag ut av till lördagsgodiset, men själv plockar jag i mig i tid och otid. Men jag sitter inte och njuter av smakupplevelsen. Nej, oftast sitter jag framför datorn och gör något samtidigt. Egentligen skulle jag kunna vara nöjd med att dricka te och när jag sedan tar en chokladbit någon gång ibland kunde jag ta en paus och uppskatta smaken av det jag stoppar i mig.

Bärlycka

Åter till bären och barnen. Under sommaren har vi plockat många olika sorters bär, plockat till varandra, och smakat tillsammans. Det ger mig verkligen mer än att gå och hålla något för mig själv. Mer smak och mer glädje.

För barnen är det inte tal om att hålla för sig själv. Här ropas glädjen ut och delas frikostigt.

En augustidag i stugan går vi vår runda och ser vad naturen bjuder på. Vi kommer till åkerbärsstället. De flesta år hittar vi kanske varsitt bär, men den här sommaren fanns här en hel skattkista. Alla blir glada och 6-åringen är överväldigad:

– Fullständigt! Vad mycket åkerbär det var här!

Och det finns ännu mer:

– Här är det åkerbär så det ryker!

Vi plockar och äter och tar oss mot kvadratmeterns slut:

– Här ryker det inte längre, konstaterar han.

Dottern samlar och ska ta hem sina bär.

– Det här ska jag bjuda Ester på när jag kommer hem, säger hon.

Ester är hennes kompis, som bor nära oss.

Samma dag hittade 8-åringen det första hjortronet. Alla får smaka en kula från bäret som han glatt kommer med. Han berättar att det finns något till som bara behöver mogna.

Det blir tranbär också, men dem får vi vänta länge på. När vi fryser om fingrarna är de mogna för att ätas.

Var själv nöjd med mindre

Apropå att dela med sig vill jag berätta om en kinesisk berättelse som jag fick höra i somras. Man kan nog kalla den en sedelärande historia. Den är fin tycker jag, och handlar om att dela med sig.

Det var en pojke som tyckte mycket om päron. I familjens trädgård fanns det päronträd, men man fick inte gå och plocka som man ville utan pappan samlade in de mogna frukterna i en skål. En dag ropade pappan på pojken och visade honom tre fina päron som han plockat in. Pojken hade också två bröder, men nu skulle han få chans att välja först. Päronen var förstås lite olika stora, men fina allihop. Pojken tog det minsta päronet och pappan frågade förvånat varför han inte passade på att ta det största nu när han fick välja först. Pojken svarade att han ville visa respekt mot sin äldre bror och låta honom få en större frukt. Men lillebror då, undrade pappan. Pojken svarade att han ville ta hand om sin yngre bror, så han skulle också få ett lite större päron.

Jag tror inte att man blir lyckligare av att ha mer. Jag tror också att vi är många som tänkt på hur bra det känns när man har varit frikostig och tänkt mindre på att få själv.

Härom dagen skulle jag och 6-åringen äta glass ihop. Han är väldigt förtjust i glass. I frysen hade vi en liten glass och en större glass. Den mindre glassen var faktiskt knappt hälften så stor som den större. Jag tänkte att jag skulle testa och se vilken han skulle välja. Till min förvåning valde han den lilla och ville att jag skulle få den stora. Jag frågade om han verkligen helst ville ha den lilla och han sa att han var nöjd med den. Jag sa att jag tyckte det var snällt av honom att vilja ge bort den stora fast han tycker så mycket om glass och så gav jag den stora till honom.

Jag kommer att tänka på ordspråket "Delad glädje är dubbel glädje", och det ligger verkligen något i det.