I de dunkla skogarna i Bergslagen ligger min by. Här tittar vi ner när vi går i skogen för att inte kliva ner i något gruvhål. I Bergslagen har vi varit upproriska och envisa och jag får ofta känslan att berg kan flyttas. Lär av vår historia.

Nu regnar det i Olsbenning! Det är underbart, det har regnat hela natten. Olsbenning är min by, där vi nyss hade skogsbrand. Jag sitter framför datorn och tittar ut genom fönstret, Indjani, min hingst betar precis utanför. Några flugor kryper på datorn. De irriterar mig, flyger runt ansiktet. Men jag har svårt att slå ihjäl dem. Jag hörde för några år sedan ett program på vetenskapsradion där en forskare sade att flugor har ett själsliv. Sedan dess låter jag dem vara.

Olsbenning ligger i hjärtat av Bergslagen och går vi ut i skogarna gäller det att titta ner, för det finns minst 12 000 gruvhål i markerna. Alla är inte djupa, och i byn finns en medeltida industrianläggning, Lapphyttan, där man framställde malm redan på 1100-talet. Lapphyttan ligger inte långt från min gård och jag brukar gå dit med hundarna och fundera över livet. Det är något mystiskt med Lapphyttan, det är som att kliva in i en annan värld, vi vet var husen låg, rostugnarna, stallet och ladorna. Och så masugnen förstås vid bäcken så att den kunde få kraft av vattnet. När jag sitter vid Lapphyttan känns det som att jag inte är ensam, jag går på upptrampade stigar där andra gått före mig. Jag sitter på stenarna och äter av smultron och blåbär och lyssnar på vinden. Det har också andra gjort före mig. Jag får ofta en otrolig känsla av att berg är till för att flyttas.