Fallet med den syriske våldtäktsmannen Damir Al-Ali har hängt kvar i den svenska debatten. Al-Ali, som begick en våldtäkt under tortyrliknande former, fick alltså sitt straff sänkt och ett skadestånd på 840 000 kronor, beslutat av justitiekanslern, eftersom hans ålder vid brottstillfället skrevs ner i efterhand.
I skrivande stund har över 160 000 personer skrivit på ett upprop på nätet för att dra in Al-Alis skadestånd, något som väl knappast kommer att ske, men det ger en fingervisning om vilka känslor fallet väcker. I det samlas nämligen så många av Sveriges allra känsligaste problem kring migrations-, kriminal- och rättspolitik i det nuvarande året. Och det tecknar bilden av något absurt och ohållbart.
Verkligt absurda situationer uppträder sällan över en natt, utan är resultatet av många små steg som vart och ett för sig kanske inte verkade så orimligt. Inom relationer med fysiskt och psykiskt våld talar man ofta om normalisering. Det innebär att den som utsätts gradvis vänjer sig vid först mindre, och sedan allt värre kränkningar, och till slut tappar sin egen kompass, och inte förstår att det denne utsätts för är helt orimligt.
Och Sverige har sannerligen normaliserats fram till den djupa orätt som detta fall manifesterar. Det kommer inte att ruinera någon enskild ekonomiskt, men alla som tänker efter en stund förstår hur potentiellt skadligt sådant här är för oss, på ett moraliskt plan.
Man säger att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser, och även detta tycks sant i det här fallet: En rättsfilosofi som eftersträvat ett upplyst, jämlikt och demokratiskt rättssystem. En kriminalpolitik som fokuserat på vård och återanpassning och försökt jämna ut samhällets orättvisor. En generös migrationspolitik.
Steg för steg har detta lett fram till att JK med en axelryckning kan ge en brutal våldtäktsman nästan en miljon av skattebetalarnas pengar. En domstol kan sänka ett redan lågt straff, baserat på en tveksam medicinsk åldersbedömning av en person av okänd ålder – något som i grund och botten är ett resultat av incitament som svensk migrationspolitik skapat.
I Sverige sätter vi vårt system på piedestal, och vi försöker till och med lära andra länder runt om i världen att bli mer som oss. Om man ser till fallet med Al-Ali framstår det sistnämnda som en stor förmätenhet. Det är rimligt att tro att ytterst få svenskar egentligen försvarar det här skadeståndet. En debatt kring de juridiska teknikaliteterna har uppstått, och när debatten läggs på den nivån – eller om man får den att handla om rättsstatens principer eller rättsfilosofi – så finns det säkert en och annan jurist som på principiell grund försvarar beslutet. Men vem tycker egentligen att det är moraliskt och förnuftsmässigt rimligt?
När vi talar om "diktaturer" så fördömer vi ofta godtycklighet, drakoniskt agerande, och den enskildes maktlöshet mot ett system där alla lyder order av rädsla eller bekvämlighet. Alla ser till sin egen lilla sfär, och ingen tycks ta det större, övergripande ansvaret för vart samhället är på väg. Vi hyllar som motsats gärna den enskilde medborgaren som medvetet står upp emot orätten, med stor personlig risk. Men är den här personen mindre viktig i vår moderna, upplysta demokrati, där så många av oss invaggas i bekvämlighet på grund av vår tilltro till att systemet i grunden är gott?
Det är det som är så skrämmande och beklämmande med det aktuella fallet: Det tycks anklaga hela vårt system, och därmed var och en av oss – och samtidigt ingen.
Att fullt ut ta moraliskt ansvar för den här situationen hade varit att öppet ställa sig upp och vägra administrera orätten. Kanske rentav ta konsekvenserna och avgå, offra sin bekvämlighet och göra ett exempel av sig själv – väl medveten om att någon annan säkert skulle tillsättas som är redo att göra det ändå. Det enskilda fallet skulle kanske inte påverkas, men tänk en stund på den positiva moraliska kraften i ett sådant exempel, särskilt jämfört med hur oerhört demoraliserande det är att orätten bara tillåtits glida igenom.
Problemet med den sortens handlingar är dock att man aldrig kan avkräva någon annan dem. Allt man kan göra är att själv vara redo att begå dem när man själv ställs inför orätten.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
