Hotet mot allmänheten från gängrelaterade skjutningar har på senaste tiden blivit påträngande. Handlingsutrymmet för sittande politiker framstår dessvärre politiskt villkorad.
De senaste veckorna har vi mötts av nyheter som indikerar att vi har allvarliga problem med laglöshet i så kallade utsatta områden. En polisman sköts till döds i Biskopsgården i början av juli. Lekande barn blev nyligen skottskadade i Flemingsberg.
Reaktionerna från politiskt håll blev som vanligt en kommunicerad bestörtning och ilska. Vi har också fått höra att man snart kommer ”knäcka gängen”, vilket vi dock fått höra i åratal. Utvecklingen har dessvärre gått åt exakt motsatt håll. Hur är det möjligt att man från politiskt håll så konsekvent misslyckats med att leverera den trygghet man salufört? Är det en fråga om resurser och antal poliser?
Kulturella värderingar
Sannolikt kommer man inte åt detta problem med endast fler poliser. Problemet verkar snarare vara av politisk och kulturell natur. Och då syftar jag inte i första hand på de kulturella konflikter som råder inom de utsatta områdena, utan snarare på de kulturella värderingar som råder inom det svenska etablissemanget.
Vi har sett exempel på dessa värderingar i public service hantering av artisten Yasin som är aktiv inom ett gängnätverk och skildrar detta i sin musik. Han blev nyligen dömd till fängelse vilket dock inte verkar anses särskilt kontroversiellt inom svenska kultureliten.
Sveriges Radio P3 motiverade sitt val att fortsätta spela musiken med ”För oss är det viktigt med den konstnärliga friheten. Det kan låta högtravande, men det handlar om två olika saker: verket som skildrar en verklighet och verkligheten i sig”. På en fråga om man inte borde markera mot denna kriminalitet blev svaret att det inte gör någon skillnad då SR alltid tar avstånd från kriminalitet.
En artikel i DN i samma ämne gav uttryck för åsikten att möjligheterna för alla – även kriminella – att nå ut med sitt budskap, i själva verket innebär en ”demokratisering”.
En selektiv liberalism
Dessa är väldigt liberala ställningstaganden kan tyckas. Dock kommer denna så kallade liberalism med allvarliga självmotsägelser. Har man samma liberala syn på den verklighet som skildras i så kallad vit makt-musik? Resonerar man att man inte behöver markera mot högerextremism med anledning av att man alltid tar avstånd mot högerextremism?
Det blir således svårt att försvara denna selektiva liberalism med rationella argument.
Det framstår för mig uppenbart att så inte är fallet. Detta trots att dessa budskap faktiskt i grunden är ganska snarlika. Systemkritik, lojalitet till den egna grupperingen och uppfattningen att man är moraliskt berättigad att ta till våld för att försvara sin grupps intressen. Varför den ena skildringen är politisk korrekt men inte den andra är en avgörande fråga. Särskilt när romantiserande skildringar av våld och gängkultur sannolikt rekryterar till gängmiljön och leder till just dessa samhällsproblem vi nu förfasas över.
Det blir således svårt att försvara denna selektiva liberalism med rationella argument när allmänhetens friheter nu hotas av brottsutvecklingen. Liberalernas kansliassistent i Stockholm utmålade på Twitter förra året sin syn att sverigedemokrater är värre än IS-krigare. Detta är ett bra exempel på den kognitiva dissonans som krävs för att rationalisera utvecklingen.
Det verkar som att vad vi ser är en frivillig blindhet inför den faktiska verkligheten, motiverad av politisk partiskhet och opportunism. Intresset från etablissemangets håll att markera mot gängkriminalitet i förorterna, islamistisk extremism och hederskultur är bevisligen inte lika stor som att markera mot högerextremism.
Villkorad beslutsamhet
Socialdemokraterna inklusive SSU och Stefan Löfven publicerade en debattartikel i Aftonbladet i samband med 10-årsdagen av terrorattentatet på Utøya. Där framgår att socialdemokraterna lovar att ta sitt ansvar i kampen mot högerextremismen, samt att man avser att förbjuda rasistisk organisering.
Att samma beslutsamhet inte gäller när det kommer till kampen mot gängkriminalitet blev smärtsamt uppenbart av TV4:s nyhetsrapportering inför minnesdagen. Innan nyhetssändningen nåddes man av ett reklaminslag där en person klädd i gängutstyrsel inklusive balaclava för ansiktet uppmanade tittarna att ta covidvaccinet. Detta är en artist vars musik skildrar gängkriminalitet, att bli rik på narkotikahandel och att leende skjuta sina fiender.
Att gängkulturen frodas i detta och flyttar fram sina positioner i det svenska samhället är således inte så konstigt då den kommit in i det kulturella finrummet. Blindheten inför detta resulterar tyvärr i en normalisering av en konkurrerande rättsordning där våldskapital snarare än lag är styrande. Att denna utveckling möjliggörs av feghet och politisk opportunism hos förtroendevalda behöver åskådliggöras då detta inte förtjänar något förtroende.
