Så tillträdde alltså en socialdemokratisk enpartiregering, med ett samlat väljarstöd på omkring 28 procent. Både S och MP drar troligen en lättnadens suck när man nu kan planera sina valbudskap inför 2022 utan att hindras av de allt mer uppenbara sprickorna i det forna regeringsbygget.

Maktpolitik är väl det område som alla, tillskyndare som kritiker, kan hålla med om att S tycks lika bra på nu som när man först etablerade sig som parti. Om det räcker för att vinna och styra ännu en mandatperiod efter valet nästa år återstår att se. Om man ska kunna utnyttja den relativt stabila men knappa riksdagsmajoritet som hårdnackat motsätter sig ett liberalkonservativt block måste man förlita sig på tre partier som visat sig vara ett pussel som inte riktigt går ihop. Ändå är det kanske den mest troliga prognosen just nu, utifrån opinionsläget, att vi även efter 2022 har en socialdemokratisk statsminister.

Socialdemokraterna är mästare på det politiska spelet, på att utnyttja utnämningsmakten (som en Timbrorapport nyligen visade), på att mobilisera i valrörelse. Men man är inte det parti man en gång var, helt enkelt för att det projekt som definierade S kan sägas ha fullbordats under 1950- och 60-talet. Den svenska socialdemokratiska vägen, som grundmurades med partisplittringen 1917, drog sig inte för att skapa en allians med näringslivet samtidigt som man gav arbetarna bättre villkor. Detta förkastades av de mer hårdföra kommunister som såg det som kontraproduktivt för den revolution och totala samhällsomdaning man ville se.