En av den gångna veckans nyheter som kom bort lite med all politisk dramatik var Valmyndighetens nödrop. Enligt den lilla myndigheten är man så skralt dimensionerad att man riskerar att behöva ställa in nästa val vid exempelvis sjukdom hos någon nyckelperson, eller att misstag kan leda till att valresultatet kan bli öppet för ifrågasättanden.

Man behöver tio miljoner i tillskott i sitt förvaltningsanslag, vilket man inte fått i höstbudgeten. Tio miljoner är en rejäl slant för en privatperson, men ingenting i en statsbudget, knappt ett avrundningsfel. Nu får man förmoda att det här kommer att åtgärdas, kanske har garantier ställts ut redan innan denna text går i tryck. Det är ändå lite hisnande att själva det tekniska säkerställandet av den demokrati som alla riksdagspartier tävlar om att omhulda liksom har glömts bort eller satts på undantag.

Det går givetvis att se det här som ännu ett tecken i tiden, liknande Cementakrisen, på att det som de flesta väl anser som statens absoluta kärnverksamhet tillåts flyta iväg, medan diverse mer symboliskt gods får stor uppmärksamhet och resurser. Men man bör nog även ta tillfället i akt att reflektera över den svenska demokratins infrastruktur. Vi som följt med i vad som händer i USA – som förvisso har ett väldigt annorlunda system på alla nivåer – ser vad som kan ske när den här infrastrukturen både blir så svag, manipulerad, omstridd och politiserad att man hamnar i ett läge där det politiska styret av en stor del av befolkningen uppfattas som illegitimt.