I sitt installationstal som ny S-ledare pekade Magdalena Andersson ut ”segregationen” som sitt stora projekt. Till stor del får det här ses som uttryck för att "segregation” – vad man nu lägger i ordet – används som ett emblem för orsakerna bakom det alarmerande gängvåldet. Man kan så klart diskutera om det är den enda, eller ens den största, orsaken, men de flesta skulle nog hålla med om att det är en faktor.
Innan några konkreta förslag föreligger ska man inte föregripa vad S mer specifikt menar med ”segregation”. Man bör därmed även vänta med med sina åsikter om såväl diagnosen som receptet. Men det är svårt att tänka sig att den som vill ”lösa segregationen” kommer att kunna utesluta två fundamentala områden: skolan och bostäderna. Låt oss därför snabbt beröra dessa två områden för att bara teckna en liten skiss av problemen Andersson står inför.
En krass sammanfattning av situationen skulle kunna lyda så här: de etniska svenskarna visar i handling ingen vilja att aktivt beblanda sig med invandrare från andra etniska grupper. Tvärtom så är deras faktiska vilja till detta av allt att döma avsevärt mindre än vad som antyds av hur de röstar med valsedeln. Detta ser man på hur de röstar med fötter, skolval och andra konkreta metoder.
