Ledare: Möjligt att scenkonsten får en ny skepnad
Drottningholms slottsteater. Foto: Bilbo Lantto


Det anas ett ljus i tunneln för scenkonsten, även om vägen dit ser lång ut. Året som gått har varit allt annat än lätt och flera aktörer har fallit bort från scenkonstens estrad. Längtan efter, och behovet av, konst och kultur är stor hos både artister och publik. Frågan är om scenkonsten kommer att visa fram en ny skepnad eller återuppliva de senaste decenniernas trender och uttryck?

Trenderna i svensk scenkonst har i många fall varit enkelspåriga, och verkligheten har ofta målats i grått, brunt och svart; likt tavlor från Sovjettidens era. Fokus på det mörka och destruktiva hos människan har tagit stor plats, och det som en gång var nyskapande har blivit en stel form som sällan ifrågasätts av etablissemanget.

Konstnärliga ledares argument för scenkonstens utformning har varit att den ska spegla samtiden och debattera aktuella frågeställningar. De argumenten upplevs som grundlösa vid ett närmare betraktande av verk skapade av de stora mästarna. Exempelvis berör William Shakespeares verk tidlösa existentiella frågor som kan återspegla det nutida samhället. Det behöver inte målas upp en scenbild i svart för att lyfta fram död och smärta, vi kan ändå känna igen oss och skratta och gråta med de olika gestalterna på scenen.

Shakespeares pjäser innehåller ofta en sensmoral som är lika aktuell idag som då. Detsamma gäller musik, dans och bildkonst från tidigare sekler som lyfter allmänmänskliga frågor. Konstverken blir inte mindre gripande och realistiska för att de innehåller livets hela spektrum av färger, snarare ger ljuset en grund att stå på för att orka och kunna se mörkret.

Nu för tiden framställs det som att äldre scenkonstnärliga verk måste moderniseras, anpassas och genomgå en make-over för att vara attraktiva för en samtida publik och kommersiellt lönsamma. Men är det verkligen så, och gör det operan Tosca och baletten Svansjön mer begripliga och tilltalande för nutidsmänniskan?

Scenografer skapar med hjälp av ljussättare och dekormålare ofta en scenbild som liknar en döende och ofruktbar värld. Tidigare fonder och kulisser med färgstarkt och realistiskt måleri hamnar i dammiga förråd eller bränns upp. Scenen lämnas naken och kall, med stålkonstruktioner och vitt ljus. Ljussättningen skapar långa skuggor och ett dunkel som för tankarna till Karons boning. Det är som om scenkonsten flyter på dödsrikets flod Styx, mitt emellan liv och död.

Att visa mörkret är något som konst och kultur har möjlighet att göra, för att därigenom ge perspektiv och förståelse för livet i alla dess former. Men att fastna i mörker och ondska ger inte kraft åt ljuset och godheten, snarare skapas ett avståndstagande eller likgiltighet inför det svåra.

Det som skulle kunna vara ett publikt uppvaknande inför mänskliga problem och akuta samhällssituationer, blir istället en konstnärlig trend som publik och scenkonstnärer tvingas förhålla sig till. Allvaret i det svåra blir lätt ytlighet och publiken blir mättad på grått, brunt och svart.

Varför har scenografer och konstnärliga ledare valt den här kursen? Trenden som beskrivs ovan är inte unik för Sverige. Den förekommer vid operahus och scener världen över, men är framför allt ett europeiskt och nordamerikanskt fenomen. Kultur är en politisk fråga, och politiker och konstnärliga ledare beslutar vad som ska visas på scenen. Därför behövs det ett uppvaknande inför den situation som vi befinner oss i.

Det postcovida samhället behöver kultur som bryter med likriktningen och politiskt korrekta frågor. Det stora flertalet av allmänheten, som lever mitt uppe i en ansträngd ekonomi och i sviterna av ett nedstängt samhälle, behöver kultur som visar på andra nyanser av livet och som ger kraft, mod och inspiration.

Förhoppningsvis vaknar konstnärliga ledare, regissörer och scenografer upp och inser att socialrealistiska och poststrukturalistiska produktioner inte är lösningen. Snarare handlar det om att se helheten och verka för att konst och kultur visar ett djup och en autenticitet som berör nutidsmänniskan.

Vem har modet och kunskapen att bryta ny mark i samtidens scenkonst? Vem det än må vara så är det viktigt att förstå hur betydelsefullt det är för oss människor att få uppleva livets skönhet och godhet i medmänniskor, natur och kultur. Utan den kraften klarar få av att uppriktigt möta mörkret, och ha mod och vilja att engagera sig för en bättre värld.

Det finns en förhoppning att scenkonsten ska visa fram en ny skepnad; att scenografer, koreografer, tonsättare, konstnärliga ledare och chefer ska välja rätt sida av floden Styx, den som leder till mänskligt liv och ljus.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.