Svenska musikens fader J.H. Roman ”styrde upp hovmusiken”
Ton Koopman, Olof Boman och Eva Helenius samtalar om Roman. Foto: Max Låke


I ett samtal möts dirigenterna Ton Koopman och Olof Boman samt musikforskaren Eva Helenius i Grünewaldsalen på Konserthuset i Stockholm, medan musiker från Confidencen Opera and Music Festival Orchestra framför verk av Roman och Händel.

I år fyller Kungliga Musikaliska Akademien 250 år. Tack vare kalasandet kommer hela år 2021 fyllas med musik. Därav har ett fyrverkeri av olika musikaliska projekt, så kallade klingande akademier, strömmats digitalt sedan årets början.

Ett av projekten är kvällens klingande samtal om, som han brukar kallas, den svenska musikens fader – Johan Helmich Roman. Samtalet är på engelska och finns att se på den Kungliga Musikaliska Akademiens Facebooksida. Dirigenterna Ton Koopman och Olof Boman samt musikforskaren och författaren Eva Helenius talar om den svenske doldisen.

Kvällen inleds med att musikerna från Confidencen Opera and Music Festival Orchestra  svängigt framför Larghetto och Gavotte 1-11 ur Romans Golovinsvit.

Vem var då J.H. Roman?

 – Källorna som finns visar på en multibegåvad och intelligent person. Samtida personer beskrev honom som en man som bröt igenom många hinder och som trots svårigheter styrde upp hovmusiken i Sverige, berättar Eva Helenius.

Roman tycks ha haft ett genuint intresse av att förbättra och sprida musiken vidare, samt för att utveckla sig. Han är den enda stora svenska 1700-talskompositören som blivit känd på den europeiska scenen. 

– Roman är den egentlige grundaren av Kungliga Musikaliska Akademien med sin musikskola och bibliotek. Han var en underbar musiker och musiklärare som uppmuntrade unga människor att spela. Han var också vän med Händel och andra samtida stora musiker och kompositörer, berättar Helenius.

Eva Helenius har ägnat mycket tid åt att fördjupa sig i Romans liv och har snart färdigställt en bok om honom. Hon driver också Klaverens hus som har en unik samling med klaverinstrument.  

Under samtalet visas en målad bild av Roman som enligt Helenius är det enda kända porträttet som finns just nu. Porträttet finns på en väggmålning i ett lusthus som greve Adam Horn lät bygga på godset Fogelvik. 

– Han identifierades på kläderna. På bilden bär han kammarherredräkten och den stämmer väl överens med titeln som hovintendent som han fick 1745. Jag är 99 procent säker på att det är han, säger Helenius.

Det enda kända porträttet på J.H. Roman är en väggmålning i ett lusthus som greve Adam Horn lät bygga på godset Fogelvik.

Roman som föddes 1694 hade en far som var hovviolinist. Fadern lärde Roman att spela och vid 7 års ålder uppträdde han vid hovet där det sägs att han spelade flera olika tekniskt svåra verk. Som 15-åring fick han fast anställning i hovkapellet. Där spelade också ingen mindre än Bachs bror, oboisten Johann Jacob Bach.

1712 gick kungen med på att Roman skulle få betalt för att vidareutbilda sig i Europa. Efter några år gav sig därför Roman iväg till England och London som sjöd av musik.

 – Där tog han lektioner i komposition och violin och spelade i två av Händels operaorkestrar. I London blev han känd som den ”svenske virtuosen”, säger Helenius.

Han började komponera och spenderade förmodligen en hel del tid i biblioteken där han kopierade musikverk för hand. När stora nordiska kriget tog slut 1721 och det blev fred, fick Roman återvända hem till Sverige. Han hade utvecklats till en ännu bättre violinist och skaffat sig en gedigen kunskap om olika instrument och stilar.

I bagaget hade han också en stor samling musik, bland annat av Händel som han var mycket inspirerad av. Vid hemkomsten fick han möta ett land som var hårt märkt av decennier av krig.

 – Kontrasten mellan det musikaliskt rika och ekonomiskt säkra livet i England, och det fattiga livet i Stockholms huvudstad måste ha varit en chock för honom, säger Eva Helenius.

Orkestern var i ett mycket dåligt skick och hovmusiken var i förfall. I Stockholm fick han inte heller betalt. Han bad till och med om tillåtelse att få sluta vid hovet, men blev då erbjuden att bli vice kapellmästare med lön.

Lönen fortsatte att dröja och Roman bad återigen om att få lämna Stockholm. Han erbjöds igen en högre lön och att alla musikerna skulle få ut sin lön (vilken inte hade utbetalats på två år), berättar Helenius. Det var en svår tid i Sveriges historia.

Roman stannade och ett stort arbete väntade honom under följande år. Orkestern omarbetades och diverse instrument byttes ut. Pojkar byttes ut mot kvinnor som sångsolister och Roman rekryterade också sångare från kyrkan. Eftersom orkesterns budget var låg fick han själv komma på sätt att utöka den.

 – Roman kontaktade bra amatörmusiker och musikstudenter från Uppsala universitet och använde på så sätt obetalda musiker runt de få betalda musikerna i orkestern, säger Helenius.

En annan stor insats var att han 1731 introducerade offentliga konserter i Sverige. Detta var första gången en publik kunde betala för att komma och lyssna på en konsert. För orkestern blev det en sorts övningskonserter som förbättrade orkesterns kvalitet samtidigt som Roman kunde nå ut med sin musik.

 – När orkestern framträdde hade den samtidigt en chans att öva inför viktigare framträdanden.

Roman gjorde därefter ännu en utlandsresa 1735–1737. Under de två åren samlade han på sig mer musik och besökte olika städer i bland annat England, Italien och Tyskland.

 – Man kan se ett mönster av att han under sin resa mötte orkesterledare, violinvirtuoser och kompositörer, säger Helenius. 

Han mötte också Händel igen i London.

Väl hemma och med bland annat ny italiensk inspiration fortsatte han att utveckla musiklivet och sitt komponerande i Sverige. Han lyfte också in det svenska språket i musiken. Som ett exempel på musik med svensk text framför musikerna med sångerskan Jenny Eriksson Nordin som solist ”Jag vet att min förlossare lever”.

Avslutningsvis frågar Olof Boman musikerna hur det är att spela Roman.

– Jag upptäcker att det finns en charmig svensk accent i musiken. Det finns alltid en liten vändning. Ett jaha eller ett nähä. Någon slags folkmusik-feeling, säger violinisten Peter Spissky. 

Olof Boman frågar också om barockexperten Ton Koopman dirigerat mycket Roman, varvid han svarar en del, och att han tycker att Drottningholmsmusiken är vacker. Att Roman inte är mer känd tycker Koopman är synd.

– Jag tycker att han borde bli erkänd som en stor kompositör. Han förtjänar att bli känd även utanför Sverige.

– Han är vår svenska stora barockkompositör och vi borde spela hans musik, inflikar Olof Boman. 

Ton Koopman betonar att Romans musik ska hanteras seriöst och säger att han tror det finns många människor som kan uppskatta Romans musik.

– Om du spelar Roman ska du förbereda dig väl och tänka på variation. När jag tittar på hans större verk så ser jag mycket av det i instrumenteringen. Det är härligt att lyssna på. Jag är säker på att det finns en publik för den här musiken.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.