Den som beger sig utanför städerna och centralorterna, tillbringar tid på den faktiska landsbygden i Sverige och talar med dess invånare, möts inte sällan av en känsla av att centralmakten är ett slags antagonist. Det här är så klart en uråldrig motsättning som även gäller i andra länder och tider. 

Dagens misstänksamhet i svensk kontext får hursomhelst anses befogad. Svenska landsbygdsbor har under de senaste två seklen fått se centralmakten i omgångar organisera om livsbetingelserna för dem radikalt: Industrialisering, urbanisering, reglering av vattenvägar, omdaning av jord- och skogsbruk, sedermera avindustrialisering och en ytterligare rörelse, till och med från centralorterna i regionerna till storstäderna. Det mesta av denna aktivitet har nog i landsbygdens ögon mer främjat centrum än periferin.

Men i det historiska skede vi nu befinner oss, när dekadensen på allvar börjat sprida sig i både storstad och centralort, ställs frågan om landsbygdens framtid i delvis ett nytt ljus. Landsbygden kan komma att bli en tillflykt för dem som vill undkomma det urbana förfallet, men de som bor på landsbygden får samtidigt troligen räkna med att i allt högre grad klara sig själva.