Någon vecka efter att statsminister och S-ledare Stefan Löfven meddelat sin stundande avgång bytte Sverige tämligen lågmält Säpo-chef. Det var en händelse som i somligas ögon såg ut som en tanke. ”Tillfälligheternas moder? En sak är säker, vi är på väg in i en väldigt mörk period som kommer vara i minst 10 år,” skrev en twittrare som i sin bio ger sig ut för att vara säkerhetskonsult.

Man behöver inte dra fullt så långtgående slutsatser för att konstatera att beskedet om Löfvens avgång kommer i en tid då det mullrar oroligt i Sverige: Brå-rapporten har hällt nytt bränsle på krimpolitiks- och invandringsfrågorna. Cement-debaclet och frågetecken kring kärnkraftens framtid har aktualiserat energifrågan. Talibanernas maktövertagande i Afghanistan har satt både Sveriges och Natos insats där, liksom invandringspolitiken, i ljuset. Samtidigt håller landet andan i försiktigt hopp om en återgång till ett mer öppet samhälle. Att covidfallen inte åter ska skjuta i höjden så som de gjorde förra hösten.

En fråga som framtidens analytiker får tvista om är hur mycket av den utveckling som väntar de närmaste åren eller årtiondena som kan läggas vid Löfvens, eller ens socialdemokratins fötter. Egentligen har Löfvens regeringar inte på något väsentligt vis avvikit från den kurs som Reinfeldtregeringarna höll, när det gäller Sveriges inriktning i de långsiktiga ödesfrågorna. Nästan all dramatik som utspelat sig under Löfvens tid vid makten har legat i det partipolitiska spelet, inte i realpolitiken.