De senaste veckorna har rapporter om alarmerande missbruk och bristande kontroll av de svenska välfärdssystemen duggat tätt. Tusentals barn i svenska skolor som Försäkringskassan betalar ut barnbidrag för tros vara utomlands. Enorma assistanshärvor rullas upp. Media berättar öppet om invandrade mångbarnsfamiljer där de lågutbildade föräldrarna inte har något incitament till arbete, eftersom de jobb de möjligen kan lyckas få inte betalar mer än bidragen de lyfter.

Socialdemokraternas försök till tidigt valfläsk (eller möjligen ett försök att kratta manegen för Magdalena Andersson som finansminister) fick ett iskallt svar av den twittrande moderaten Hanif Bali: "Så Magdalena Andersson sänker löntagares skatt med 110 kr i månaden. Det är alltså 1/22 av ett jobbskatteavdrag. Men hon sänker bidragstagares skatt med 2 500 kr i månaden?" Tajmingen i det här utspelet kunde kanske ha varit lyckligare.

Sverige och skatter är så klart ett speciellt kapitel, och fortfarande får vi nog betraktas som ett oerhört lydigt och duktigt folk. Frågan är dock om svenskarnas inställning till skatter är ännu en aspekt av vårt nationella kynne som riskerar att förändras på ett mer genomgripande vis framöver.