Det svenska offentliga samtalet har sina egenheter. Ibland tycks det räcka med en enda intervju, rentav några förflugna ord, för att alla politiker och stora medier plötsligt ska få syn på något som somliga kanske förgäves försökt uppmärksamma i åratal.
Biträdande rikspolischef Mats Löfvings medverkan i Ekots lördagsintervju förra året var ett sådant tillfälle. Plötsligt var ”de 40 kriminella klanerna” på allas läppar, så till den grad att man nästan glömde bort det ännu mer kontroversiella han sade: Att långtifrån alla invandrare vill integreras.
Det finns mycket att fundera över i detta, både vad gäller det svenska samtalsklimatet, medielogiken och Mats Löfvings tajming – som tycktes ta självaste statsministern fullständigt på sängen. Det viktigaste med hans uttalande är ändå att utrymme nu kanske finns för att ta itu med den mest skadliga villfarelsen som grott i dunklet kring den omhuldade mångkulturen. Villfarelsen sägs aldrig rent ut, men den lyder ungefär så här: Alla människor som tillåts bosätta sig i Sverige kommer, om de bara får chansen, naturligt att bli ungefär som svenskar.
De kanske går till moskén i stället för kyrkan, och kanske lagar mat med lite andra kryddor och bär lite andra kläder, men i grund och botten kommer de att anamma vår stora tilltro till staten och vår hårda lutheranska arbetsmoral. De kommer att acceptera och bejaka vår långt drivna jämställdhet och att alla samhällets spelregler är grundade i sekularism, och de kommer snabbt att skaffa sig den omfattande kompetens som krävs för att navigera vår juridiskt komplexa, opersonliga myndighetsflora.
Man bär med sig den kultur och den samhällsorganisation man växt upp med, levt i och formats av.
Det här är naturligtvis inte sant. Folk är olika, på ett mycket djupare plan än kläderna, kryddorna och språket. Man bär med sig den kultur och den samhällsorganisation man växt upp med, levt i och formats av. Och bara för att man lämnar sitt land för ett annat är det inte säkert att man vill eller kan omforma sin identitet och sitt tänkande. Särskilt inte om det nya samhället inte sänder ut några som helst signaler om vilka värderingar man förväntas anpassa sig till, utan tvärtom låtsas som om det inte ens har någon egen kultur.
De ”40 kriminella klanerna” är bara toppen på isberget i det här sammanhanget. Den stora majoriteten har inte kommit hit för att bedriva organiserad brottslighet, men många ordnar sig ändå efter klanlinjer, eftersom deras kultur kan vara beskaffad så. Det här får i förlängningen konsekvenser för varenda aspekt av samhället när deras system möter vårt.
Att den organiserade, grova brottsligheten diskuteras mer realistiskt nu är bra, men det vore synd om diskussionen stannade där. För de större frågorna kring de lika heliga som tabubelagda koncepten mångkultur och integration behöver även de komma upp på bordet.
Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.
