Behöver vi ett institut för mänskliga rättigheter?


Sverige ska få en myndighet fokuserad på mänskliga rättigheter, om regeringen får som den vill. Det låter som en nyhet som man måste vara en mörkerman för att motsätta sig. Vem är inte för mänskliga rättigheter? Men en del legitima frågor har väckts kring planerna, och fler borde kanske väckas.

Den första frågan är rimligen vad vi ska ha den här nya myndigheten, eller institutet som det ska kallas, till. Redan i pressmeddelandet kan man ana två ganska olika linjer. 

Å ena sidan framkommer det att det är något som FN rekommenderat Sverige att inrätta, i enlighet med de så kallade Parisprinciperna. Att Sverige vill försöka vara bäst i klassen i FN-sammanhang är inte så oväntat, med tanke på vår självbild som humanitär stormakt. Det är dock inte något som i sig borgar för att det här institutet kommer att komma de skattebetalare som finansierar det till godo.

Å andra sidan är det intressant att studera en passus i ansvarig minister Åsa Lindhagens pratminus i pressmeddelandet: "Det pågår en utveckling i vår omvärld som innebär att alla människors lika värde allt oftare ifrågasätts. Under sådana tider är det viktigare än någonsin att det finns strukturer som främjar och skyddar de mänskliga rättigheterna."

Om man agerar lite kremlolog så brukar den här "utvecklingen" som det talas om i svepande ordalag grovt sett syfta på typ Polen, Ungern, Putin, och fram tills nyligen Trump. När dessa åkallas brukar den inrikespolitiska kontexten vara att markera mot Sverigedemokraterna (eller kanske ännu oftare de partier som kan antas samarbeta med dem politiskt).

Här skulle man, om man är lite cynisk, kunna tänka sig att ett syfte är att skapa en bas för tjänstemannaaktivism mot en framtida borgerlig regering med stöd av SD. Men man kan lika gärna tänka sig att de där svepande, färdigförpackade formuleringarna från ministern inte betyder så mycket alls. Att de snarast är att betrakta som lämpliga floskler kring en institution som ingen egentligen vet riktigt vad den ska vara till för.

Kritik har också väckts mot hur institutet ska kunna vara oberoende samtidigt som det lyder under regeringen, och mer allmänt vad det har för behov, inriktning och uppgifter. Advokatsamfundet menar att det kommer att sakna skarpa verktyg för att sätta press på de aktörer som kränker de mänskliga rättigheterna i Sverige. Det kommer nämligen inte finnas några skyldigheter för den som kritiseras att göra något alls, det enda som händer är att det kan "bli obekvämt", som Lindhagen uttryckte sig under presskonferensen.

Man bör som skattebetalare inte se det som oproblematiskt att det inrättas en ny myndighet med såpass oklart syfte.

50 miljoner, som den första årsbudgeten satts till, är i statsbudgetsammanhang en småsumma. Men man bör som skattebetalare inte se det som oproblematiskt att det inrättas en ny myndighet med såpass oklart syfte. Här smyger sig en annan cynisk tanke in, nämligen att institutet främst kommer att fungera som en språngbräda och ett arbetstillfälle för dem inom den politiska tjänstemannaklassen som har FN-ambitioner.

Epoch Times är en tidning som alltid haft ett engagemang för, och en rapportering kring, mänskliga rättigheter. Så ur det perspektivet är vi generellt positiva till en utveckling där dessa uppmärksammas mer. Men som med allt annat man tar av våra offentliga medel för är det en fråga om både bakomliggande avsikter och förväntat utfall. I det här fallet finns det anledning att vara tveksam i båda dessa avseenden.

Låt säga att institutet verkligen skulle kritisera exempelvis de svenska häktena, som faktiskt fått en hel del kritik ur människorättssynpunkt. Hur långt skulle en regering som är hårt pressad i frågan om ökad kriminalitet gå för att tillmötesgå några i sammanhanget ganska högt ställda ideal? Och hur långt är det rimligt att man går i riktning mot det perfekta i denna fråga, vägt mot andra viktiga samhällsintressen?

Som alla som observerar FN vet så har vissa aspekter av dess hantering av mänskliga rättigheter ett närmast farsartat skimmer över sig. I dag sitter exempelvis Kina, Sudan, Eritrea och Venezuela i dess råd för mänskliga rättigheter. Det har även på senare tid blivit allt mer tydligt för alla att Kina, på samma sätt som Sovjetunionen gjorde på sin tid, kraftigt manipulerar olika FN-organ för att vinna diplomatiska fördelar. WHO är bara det exempel som hamnat mest i rampljuset på sistone.

Med andra ord finns det all anledning att hålla ett öga på den nya myndigheten så att den åtminstone levererar någon verkstad, och inte bara snack. Och även om denna verkstad faktiskt ger oss något vi behöver för de skattekronor den kostar oss.

 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.