Slutligen nådde alltså krav på kunskaper i svenska språket och samhällskunskap för medborgarskap ända upp på den svenska regeringens bord. Eller åtminstone halvvägs. Kanske. 

När Morgan Johansson nyligen presenterade det betänkande som det tidigare justitierådet Mari Anderssons utredning kommit med var det med en ganska avlägsen tidshorisont. Man hoppas att kraven ska finnas på plats före 2025, alltså strax innan nästnästa val. Förslaget landade också med en rätt stum duns i en svensk debatt dominerad av coronaviruset och efterverkningarna av politiska händelser på andra sidan Atlanten.

Antalet personer i det politiska landskapet som blir entusiastiska av det här förslaget är troligen begränsat. Många som redan länge förespråkat detta har nog svårt att känna någon större segerns sötma. Inte minst gäller det Liberalerna, som förefaller löpa allvarlig risk att inte ens finnas kvar i riksdagen när denna hjärtefråga möjligen förverkligas.

Man kan nog säga att en stor del av svenska folket endera känner att det här kravet är för lite och för sent, eller rentav fullständigt och skrattretande överspelat, medan en annan försvarlig del fortfarande anser att det här är en kall och omänsklig politik. 

Språkförbistring – allvarligt problem

För den som vill underminera förslaget finns det ammunition från självaste Timbro. I mars i fjol publicerade tankesmedjan en rapport som sammanfattar forskning i frågan och andra länders erfarenheter. Även om resultaten inte är odelat negativa för tanken på språkkrav, så lär de inte få någon att slå klackarna i taket. Språkforskare är exempelvis kritiska till språktest och menar att de riskerar att verka diskriminerande på svaga grupper utan att skapa de positiva integrationseffekter på arbetsmarknaden som är en av förhoppningarna. Som med så mycket annan forskning kan dessa resultat lätt användas för att ta vinden ur seglen på alla sorters förslag till förändringar. Man kan i det här fallet utmåla språkkravets positiva effekt som åtminstone så tveksam att det inte är värt att införa det i nuläget.

Politik handlar som bekant inte bara om evidensbaserad forskning, utan även om signaler.

Men politik handlar som bekant inte bara om evidensbaserad forskning, utan även om signaler. Och att invandringslandet Sverige behöver sända ut starka signaler att det är viktigt att kunna det svenska språket torde vara självklart. Det handlar inte bara om att stärka de mest idealistiska ambitionerna om bättre integration genom sysselsättning, utan om att språkförbistring är ett allvarligt problem i ett avancerat samhälle som Sverige. 

I enklare tider och samhällen har olika blandspråk ibland uppstått när två olika kulturer behövt interagera genom exempelvis handel. Men den sortens språk har bara ord för det mest nödvändiga och basala, det som båda kulturer redan kan förstå och känna igen i varandra. Det allmänmänskliga, kort sagt. En avancerad, modern byråkrati kan inte drivas på dessa premisser. 

Ödesdigra konsekvenser

Ska man kunna bidra på ett positivt vis till det svenska samhället av i dag behöver man kunna inte bara det svenska språket, utan förstå mycket av de bakomliggande kulturella faktorer som vi som infödda svenskar tar för givet. Det här är något man kan förneka allt man vill, med hänvisning till universalism och allas lika värde, men det blir ändå inte mindre sant. Man behöver inte gå längre än att konstatera att många infödda svenskar har svårt att navigera sådant som rättssystemet, försäkringskassan och socialtjänsten. Hur mycket svårare är det inte då om man behärskar varken språket, reglerna eller de kulturella koderna?

Alla som bevittnat eller deltagit i ett institutionellt samtal fört via tolk vet hur oerhört svårt det är, även under de bästa förhållanden. Det är inte bara en fråga om enorma ekonomiska kostnader och ett tolkväsende som inte alltid kan upprätthålla resurser och kvalitet, utan om grundläggande problem. När det gäller frågor av största allvar, som kan vara fallet i polisförhör eller samtal med socialtjänst, kan även små förlorade nyanser få ödesdigra konsekvenser.

Det här är bara en av många aspekter av språkfrågan. Det finns givetvis många fler, som till exempel frågan om vård- och omsorgspersonal som inte behärskar språket tillräckligt bra. Därför bör man sannerligen välkomna alla steg i riktning mot att uppvärdera det svenska språkets betydelse, hur små eller senfärdiga de än må framstå. Det finns helt enkelt inga alternativ.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.