Svensk elitidrott har tappat mark i den internationella konkurrensen. Men där finns ett lysande undantag.
– Vi är inne i en av de starkaste perioderna genom tiderna, säger Stefan Olsson som sedan 2016 är Svenska friidrottsförbundets generalsekreterare.
Sverige har i stavhopparen Armand Duplantis världens främste friidrottare alla kategorier. Där finns dessutom ytterligare en världsetta samt fem andra namn bland de tio främsta på världsrankningen.
I vilken annan global idrott som helst skulle det betyda en historisk guldera.
– Jag tycker ändå att perioden mellan 2001 och 2008 står i en viss särklass, säger Olsson.
Kajsa Bergqvist, Carolina Klüft, Stefan Holm och Christian Olsson lade ribban på en nivå som för all framtid kommer att vara extremt svårslagen.
Att ens vara nära den är fantastiskt för ett litet land.
– För bara några år sedan var jag bekymrad och undrade om vi skulle få fram ännu en framgångsrik generation. Det är en slitsam idrott med hård konkurrens och de aktiva får inte alltid den uppskattning de förtjänar, säger Olsson.
Han blev förbundskapten 2008, alltså i samma veva som de fyra världsstjärnorna avslutade sina karriärer. Under sina fem år som förbundskapten fick Olsson inte uppleva några stora blågula framgångar.
Men stjärnkvartetten hade ändå gjort avtryck som med tiden skulle ge resultat.
– De hade inspirerat dagens generation. Daniel Ståhl och flera av de andra bland dagens aktiva var i tioårsåldern när Kajsa & Co stod på topp.
Förebilder är ju så viktiga för återväxten, säger Olsson och fortsätter:
– Däremot ska man inte förvänta sig att en toppgeneration direkt följs av ytterligare en. Det tar tid att fylla ut stora kostymer. Som litet land kan vi inte ständigt hävda oss starkt i globala idrotter. Vi får acceptera att det går i vågor.
Den 61-årige värmlänningen är lågmäld och reflekterande. Inga stora ord. Inget skryt om att friidrotten lyckas samtidigt som många andra förbund inte gör det.
Också i flera av dessa idrotter har det funnits stora förebilder. Ändå är återväxten klen.
Även om friidrotten inte sitter på ett hemligt recept verkar det där finnas en del ingredienser som starkt bidrar till framgångarna.
Sammanhållningen är en. Som utomstående har jag under åren både förvånats och imponerats av hur dessa individuella idrottare i själva verket liknar ett lag.
Stefan Olsson bekräftar att den bilden stämmer och att den inte blivit till av en slump.
– Den kulturen grundades i början av 2000-talet. Lagbiten är en av de bärande delarna i vår verksamhet och vi jobbar mycket aktivt med att behålla den.
Hur?
– Genom bland annat grensammandragningar men också genom läger där alla är med. Vi pratar mycket om att vi är varandras framgång. Den dynamik som uppstår när man stöttar varandra är oerhört viktig, inte minst på träningarna.
Främst Finnkampen men även andra landskamper har också stor betydelse för sammanhållningen eftersom vi ju där tävlar som ett lag.
Jämställdhet mellan könen är ytterligare en faktor som bidrar till att förklara svensk friidrotts framgångar.
– Bland de aktiva är det i stort sett 50-50. Vi har ett bra dna vad gäller jämställdhet. Redan på 1970-talet hade vi ett antal pionjärer som drev projekt för att öka antalet kvinnliga tränare och ledare, säger Olsson och fortsätter:
– Dessutom är friidrotten i sig jämställd. Kvinnor och män tävlar på samma arenor och i samma discipliner. De tävlar om lika mycket prispengar och har samma status.
För barn och ungdomar upp till runt 15 år har svensk friidrott det välbeställt med kvinnliga tränare.
– Däremot är kvinnor kraftigt underrepresenterade bland elittränarna. Där skulle vi absolut ha hunnit längre.
Vad beror bortfallet på?
– Vi har inte lyckats hitta ett svar. Det finns säkert flera förklaringar. Kanske blir kvinnor bortknuffade i några fall och i andra väljer de kanske bort chansen att bli elittränare. Vi har definitivt ett jobb att göra där.
Olsson hoppas att bra förebilder ska bidra till att underlätta det jobbet. Karin Torneklint efterträdde 2013 Olsson som förbundskapten och sedan 2021 har Kajsa Bergqvist uppdraget.
– Naturligtvis fick Karin och Kajsa jobbet tack vare sin kompetens och inte för att de är kvinnor. Men förhoppningsvis kan de motivera fler kvinnor att satsa på en ledarkarriär på elitnivå.
Eventuellt är bristen på kvinnliga tränare i toppskiktet förklaringen, eller åtminstone en delförklaring, till varför friidrotten på flicksidan tappar många talanger då de är runt 15 år. Upp till den åldern finns det fler flickor än pojkar i verksamheten men efter 15-årsåldern är könsfördelningen den motsatta.
I förra veckan meddelade idrottsminister Jakob Forssmed att regeringen via Centrum för idrottsforskning (Cif) tillsätter en utredning för att som det står; ”analysera den samlade idrottsrörelsens villkor och förutsättningar att bedriva en konkurrenskraftig och hållbar elitidrottsverksamhet”.
Statens blygsamma stöd och avvaktande hållning till elitidrotten har under många år varit en het fråga i idrottsrörelsen. Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och Riksidrottsförbundet (RF) har representerat olika intressen. Men att döma av det pressmeddelande som skickades ut för två veckor sedan råder nu samförstånd kring elitidrottens utveckling.
– Först och främst är jag glad över det. Vill Sverige fortsätta att utvecklas på internationell elitnivå måste det till ett starkare samarbete mellan SOK, RF och paralympiska förbundet. Redan till RF-stämman 2017 motionerade friidrotten om just detta. Jag upplever att RF under de senaste åren flyttat fram sin position kring eliten och det är positivt.
Än så länge finns det nyvunna samförståndet bara på papper och Stefan Olsson säger:
– Jag hoppas att det är ett ärligt menat budskap.
Vad gäller statens bidrag till elitidrotten konstaterar Olsson att ”det finns betydligt mer att göra” och att ”det finns stort utrymme för resurssatsning”.
– Individuella idrottare har inte samma kommersiella möjligheter som de aktiva i de stora lagsporterna. Vill vi ha en stor bredd på eliten krävs mer uppbackning. Det räcker inte med finansiering från sponsorer och samarbetspartners utan det behövs ett större stöd från det offentliga.
I en Epoch Times-intervju för några veckor sedan menade tidigare RF-ordföranden Karin Mattsson att idrotten under de senaste åren fått mindre frihet än under hennes tid, att staten nu öronmärker mer av det årliga statliga stödet på runt 1,2 miljarder kronor. Mattsson, sedan 2018 ordförande i skidförbundet, tycker också att RF i alltför hög grad kontrollerar de 71 specialförbunden.
Det finns ingen vinst i att göra idrottsledare till administratörer eller byråkrater.
Stefan Olsson Generalsekreterare i Svenska friidrottsförbundet
Håller du med?
– Det är viktigt att förbunden har legitimitet att bestämma över hur pengarna ska användas. Jag tror mig tala för flera förbund då jag säger att vi är projekttrötta, det är signalen vi får från föreningarna. Det finns ingen vinst i att göra idrottsledare till administratörer eller byråkrater.
Samtidigt understryker Olsson vikten av en sammanhållen idrottsrörelse och han strör lovord över RF:s agerande under och efter pandemin.
– Jag tror inte att det finns något annat land som varit i närheten av den stödapparat som Sverige haft. Den måste vara unik.
Friidrotten har 20 aktiva med i SOK:s topp och talangprogram där fystesterna blivit hårt kritiserade och även beskrivits som uråldriga.
Hur ser du på det?
– Vi har framfört synpunkter om än med kanske lite mindre bokstäver än andra. Fystesterna är väldigt generella och vi tycker att de ska anpassas efter de olika idrotterna.
Om drygt ett år inleds OS i Paris och inträffar inget oförutsett blir Duplantis inte bara Sveriges utan kanske också spelens största guldfavorit.
Men förbundets generalsekreterare vill inte sätta upp några medaljmål.
– Det är Kajsas (förbundskaptenen, min anmärkning) sak och hon tillsammans med landslagsledningen jobbar med det. Men nu är det först fokus på sommarens VM i Budapest, säger Olsson och tillägger:
– En rimlig målsättning redan nu är däremot att vi ska ha 20 friidrottare med i OS-truppen.
Vad som händer med svensk friidrott när generationen med Duplantis, Ståhl, Pettersson, Sagnia, Montler, Roos och de andra gjort sitt står skrivet i stjärnorna.
– Under de fyra, fem senaste åren har vi haft stora juniorframgångar. Det ger visserligen inga garantier för framgångar även bland seniorer men vi har så många bra juniorer att det finns förutsättningar för en ljus framtid.
Min tidigare bild av Stefan Olsson har förstärkts under vårt timmeslånga samtal.
Stark, harmonisk, beslutsam, ödmjuk och trygg.
Betydelsen av hur en ledare med de egenskaperna kan bidra till att skapa ett sammansvetsat lag av ett antal starka individualister i en individuell idrott kan inte överskattas.
