Stuart Baxter har landat i Helsingborg för att ta hand om stadens stolthet HIF, som nu har gått ner sig ordentligt. Detta är hans tredje vända i klubben. Allt är nytt men ändå så likt. Folkviljan har fortsatt ett avgörande inflytande. Precis som den hade 1976.
Helsingborg åkte i höstas ur Allsvenskan. Det var tredje nedflyttningen sedan 2016. Året avslutades med åtta raka nollpoängare. 2023 inleddes på samma sätt. Under den tredje 0–1-matchen i följd i Superettan tog fansens tålamod slut. Man hängde upp en banderoll med en hälsning till sportchefen Andreas Granqvist: ”Låt oss minnas dig för prestationerna på planen – dags att avgå nu Andreas.” Två dagar senare sparkades han samt A-lagets tränare Mattias Lindström och Álvaro Santos.
Fansen sade sitt och lagledningen fick gå. För 47 år sedan, när Baxter kontrakterats som mittback, visade anhängarna ett liknande engagemang. Men då handlade det inte om Baxter, som i sin egenskap av arbetslös brittisk fotbollsspelare, var ett oskrivet kort när han anlände till Helsingborg. HIF hade samtidigt fått ett annat förvärv på kroken, högeryttern Roger Magnusson. Klubben skrev kontrakt med den då 31-åriga ex-stjärnan som vunnit franska ligan och cupen med Olympique Marseille. Man gjorde det utan att närmare efterforska vad Magnusson haft för sig på sistone. Han hade bytt klubb till Paris FC. Laget hade åkt ur högsta serien och Magnusson hade tvingats till en ledbandsoperation i ena knäet. Han anlände till Helsingborg utan att vara rehabiliterad och han visste med sig att hans trumfkort – rycket – hade gått förlorat. Han var inte längre kapabel att runda och springa ifrån sina motståndare på samma sätt som tidigare.
Samtidigt hade HIF fått en ny tränare, engelsmannen Brian Birch som i sin ungdom tillhört Manchester United och varit en ”Busby Babe”. Han visade sig snart vara en koleriker. Men när han synades var han inte så kaxig. Det som hände var att opinionen och folkviljan fick vittring på Magnusson. Fyra år tidigare hade denne varit ett av franska ligans affischnamn. Men den kapaciteten var borta. Likafullt grupperade sig högljudda HIF-anhängare för att till varje pris få in Magnusson i startelvan.
Det hör till saken att Helsingborg inför 1976 satsade hårt: ny tränare, en mittback från Storbritannien, ett legendariskt svenskt exproffs samt tre meriterade danskar: målvakten John Hansen samt mittfältarna Benny Johansen och Ole Skouboe. Opinionen fick vittring på allsvensk återkomst. HIF hade ju inte spelat i högsta serien sedan 1968.
Fansen stirrade sig i fallet Magnusson blinda på det som varit. Han fick inte vara med i premiären mot IFK Hässleholm (1–1). ”Petad!” ropade lokalpressen när Roger själv var närmast tacksam över att slippa. Till andra omgången, en bortamatch i Motala, var den så kallade ordningen återställd. Roger startade som högerytter och hans motståndare Sören Danielsson hade sällan haft en enklare uppgift. Jag vet. För jag var där och såg 0–0-matchen. Roger gjorde sex starter för HIF den säsongen.
Den oförskräckte tränaren Birch, som skulle få kicken året efter, gick vidare med att låta montera ned omklädningsrummets inramade foton på klubbens gamla mästarlag. Helt rätt. Det var en mentalhygienisk åtgärd att låta de unga spelarna slippa ha de gamla hängande över axeln när man bytte om. Men det kom ut och gjorde att Birch misstänkliggjordes i opinionens och folkviljans ögon.
Senare, under Baxters första omgång som HIF-tränare (2006-07), var det han som spelade på opinionens strängar och fick klubbens dåvarande ordförande Sten-Inge Fredin att offentligt bli mer eller mindre idiotförklarad. Det var skickligt gjort och jag gick på det själv, som krönikör i en årsbok.
Med arbetstillståndet klart inför femte omgångens möte med GAIS kunde Baxter ta plats på bänken och påbörja sin tredje omgång i HIF med att laget vann med 2–1. Årets första HIF-mål räckte till första segern.
