Den vetenskapliga metoden uppstod ur antikens tankegods, och sökte utröna naturen genom empiri och att enbart förhålla sig till fakta. Förnuftet är ljuset, och ju starkare det skiner desto mer förträngs mystikens mörka domäner.

Alla religioner börjar med ett mirakel. Enligt Gamla testamentet skapade en omnipotent Gud världsalltet på sju dagar, medan den moderna vetenskapen tror att universum uppstod ex nihilo (från ingenting) genom ett Big Bang, av sig självt. Sedan behövs en myt. De semitiska religionerna beskriver ett syndafall, att människan i sin ursprungliga enkelhet var oförmögen att synda, men att hon fördärvades av kunskapen – vilket introducerade ondska i världen. Vetenskapen menar att antropoider på Afrikas savanner för 200 000 år sedan rätade på sig, förökade sig, och genom generationerna blev de stegvis allt mindre håriga och deras pigment bleknade – tills homo sapiens omsider var ett faktum. De båda perspektiven pekar mot två olika mänskliga ursprung: det djuriska och det gudomliga; ett sakralt och ett profant.

De senaste 100 åren har religioner gått från ett teologiskt studium – en transcendent källa till sanning och visdom – till att i ökande grad betraktas ur ett rent sociologiskt perspektiv. Västerlandet har historiskt sett varit mer orienterat mot det mätbara – teknisk utveckling, formalism och verklighetsbetonad konst – visavi österlandet, som präglas av filosofi, matematik och subjektiviteten. I modern tid har positivismen, som exklusivt utgår från sinnesintryck i sin analys av världen, gett upphov till ett ultramaterialistiskt paradigm som förnekar intuition, intersubjektiva upplevelser, metafysik eller introspektion som giltiga källor till kunskap. Många ateister och marxister bestrider att det judeokristna arvet skulle ha tillfört någonting alls till europeisk kultur, och menar att varje framsteg i historien är ett resultat av ett lösgörande från så kallad vidskepelse.

Med hjälp av moderna instrument kan vi i stor detalj observera hur ett fenomen uppkommer, men inte varför

Det bottnar i en epistemologisk frågeställning. Med hjälp av moderna instrument kan vi i stor detalj observera hur ett fenomen uppkommer, men inte varför; positivismen kan fastställa vad som är, men inte vad som borde vara – men likväl ligger det i vår mänskliga natur att fråga. Som 1921 års Nobelpristagare i fysik, Albert Einstein, sade: ”Den vackraste känsla vi kan erfara är den mystiska. Den är kraften i all sann konst och vetenskap. Han som är en främling inför denna känsla, som inte längre kan förundras eller stå försjunken i vördnad, är redan död. Att veta att vad som förblir outgrundligt för oss verkligen existerar, och manifesterar sig som den högsta visdom och strålande fägring, som våra sinnen enbart kan omfatta i dess mest primitiva form – denna kunskap, denna känsla, är i centrum för sann religiositet.”

Vetenskapen har sina metodologiska ramar. Einsteins snille härrörde inte från mekanisk repetition eller att blint följa rigida axiom, utan från kreativitet – genom att våga träda ut i kaoset och mysteriets domäner för att hämta insiktens flamma. Positivismen är ett instrument för att kartlägga, mäta och väga den naturliga världen, för att ge oss glimtar av universums harmoni, sådan den kommer till uttryck i observerbara fysikaliska lagar. Emellertid, övertro på snäva axiom och reduktionistiska modeller, där alla fenomen reduceras till kvanta, mätbara skeenden och mekaniserat sakförstånd, leder, i takt med att medvetandet upptas av materia, till att naturen avbesjälas och utarmas, samtidigt som industrier alstrar livsfientliga projekt. Sterila, grå, ofruktbara och förtorkade ytor breder ut sig i deras ställe, runt en rationalitetens isolerade ö – vetenskapens Babelstorn.

Religionens essens förmedlas genom symboler och allegorier, medan vetenskapen fördunklas av ockult, fackterminologisk jargong. Båda har sitt prästerskap – de smorde – som uttolkar mysteriet och för ner Lagen från krönet av Sinaiberget, respektive toppen av WHO (World Health Organisation) eller FN:s klimatpanel.

Genom vetenskaplig imperialism har den ultramaterialistiska paradigmen successivt koloniserat alla akademiska domäner

I likhet med buddhister, katoliker eller muslimer hävdar vetenskapens evangelium att alla vägar för att utforska livets betingelser och kosmos intrikata pussel är missledande – förutom deras egen. I stället för tro på den heliga anden fordrar vetenskapen tillbedjan av det materiella, och när forskarna tar till orda begriper vi ungefär lika mycket som när medeltidens präster högläste på latin. Därigenom nekas flertalet lekmän insyn i vetenskapskyrkans lobby, där oligopolitiska intressen och olika slags forskarpaneler är i tyst samförstånd.

Genom vetenskaplig imperialism har den ultramaterialistiska paradigmen successivt koloniserat alla akademiska domäner och till sist även religionerna, vilket till exempel gjordes uppenbart när påve Johannes Paulus II antog Darwins evolutionsteori 1996. Den darwinistiska teologin där gibbonapan är anfader ges företräde framför den kristna, och dagens vetenskapliga kleresi står helt i skuggan av, och är influerat av, ateismens treenighet: Karl Marx, Charles Darwin och Sigmund Freud. Även vetenskapen är full av mysterier och paradoxer, i synnerhet kvantmekaniken, där ljuset, beroende på hur dess egenskaper mäts, ömsom framstår som en foton, ömsom som ett vågmönster. Elektroner sägs likaså kunna uppträda på flera platser på en och samma gång – det är ett intrikat, djupgående pussel.

Är då vetenskapen en religion? Einstein sade: ”Tron på existensen av fundamentala, allomfattande lagar i naturen vilar likaså på en slags tro … alla som seriöst involverar sig i vetenskaplig strävan blir övertygade om att en ande manifesteras i universums lagar – en ande vida överlägsen människan, och inför vilken vi, med våra ringa krafter, behöver vara ödmjuka.”

Efter 2000-talets inträde var många troende desillusionerade då den kommande Messias, till synes, inte hade framträtt i världen. I Förenta staterna gav detta ideologiska klimat upphov till en religionskritisk debatt mellan USA:s kristna höger och den så kalllade Nya ateismen, som ifrågasatte att religionen borde respekteras – utan i stället borde förringas, kritiseras och nedkämpas i en polemisk kamp mellan positivistisk logik och mystik. Den intellektuella förtruppen inom rörelsen var de empiriska forskarna Sam Harris, Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Daniel Dennett. De blev kända som ”nyateismens fyra ryttare”.

Det mest formativa verket inom nyateismen var Sam Harris bok The End of Faith från 2004, vilken skrevs mot bakgrund av USA:s krig mot terror och debatten om islamisk fundamentalism. Nervforskaren Harris, som enligt egen utsago läste oräkneliga böcker om meditation och andliga frågor på universitetet utan att finna några meningsfulla svar, vände sig omsider emot religionen och i The End of Faith misstänkliggör Harris tron, likställer kväkare i Mellanvästern med Hamas och al-Qaida, och utmålar alla troende som idioter, irrationella och nära nog psykiskt sjuka. Ett annat formativt verk inom nyateismen var etologen Richard Dawkins bok The God Delusion, där författaren kritiserar kreationism och beskriver religion som en av världens ”stora onda”. Enligt Dawkins torde en global humanistisk kyrka i form av FN vara en bättre domare över etik än någon traditionell religion.

Det finns två sorters människor: de extrema och de som följer medelvägen. Därför tenderar det just vara fallet att de som mest energiskt och högljutt går i träta om en sak, är mest lika sina antagonister. I stil med USA:s kristna fundamentalister klamrade sig nyateisterna fast vid stela tankemodeller, de hyste övertro till sin status som apostlar av det sanna, oförvitliga evangeliet – vetenskapen. Den sekuläre humanisten Paul Kurtz beskrev de ”fyra ryttarna” sålunda: ”Jag betraktar dem som ateistiska fundamentalister … de är antireligiösa och de är elakt sinnade, dessvärre.” 2011 drabbades Christopher Hitchens av cancer, vilket ateismen dessvärre inte hade några lösningar för, och trots sin livslånga fientlighet mot religionen verkar det, som ofta är fallet, finnas en liten chans att Hitchens såg saker på ett annat sätt vid slutet av sitt liv.

Einstein sade: ”Det mänskliga sinnet, oavsett hur väl tränat, kan inte omfatta universumet. Vi är i positionen av ett litet barn som kliver in i ett enormt bibliotek, vars väggar är täckta till taket med böcker … barnet märker en definitiv plan i böckernas arrangemang, en outgrundlig ordning, vilken den inte förstår, utan enbart vagt kan ana.” På så vis leder också vetenskaplig strävan till en speciell sorts religiös känsla. 

Kontakta skribenten:
[email protected]