Det svenska välfärds- och konsumtionssamhället nådde nya höjder på 1960-talet, och i Västeuropa och USA genomgick kulturen en radikal omdaning. Då, liksom nu, ville människor tro på vackra idéer, men utopin var och förblir gäckande.

I mitten av förra seklet präglades Sveriges kommunistiska parti (SKP) av interna motsättningar: Nikita Chrusjtjov ansågs leda sovjetmakten i en revisionistisk riktning, och en formell brytning med Folkrepubliken Kina kom till stånd 1963. Opinionsbildare som Jan Myrdal och DN:s chefredaktör Olof Lagercrantz täckte spaltmeter med lovprisande av Mao Zedongs Kina, och inom SKP kom allt fler att betrakta Kinas kommunistparti (KKP) som världsrevolutionens ledare. Vid SKP:s partikongress 1967 anmärkte många att frågan om staten, den proletära revolutionen och proletariatets diktatur hade försvunnit ur programmet, vilket blev sista droppen för SKP:s mer radikala flygel. Nästa dag grundades Det kommunistiska förbundet marxist-leninisterna (KFML).

Vietnamrörelsen tjänade som inkörsport till KFML, som var den största maoistiska organisationen under 1960-talets motkultur. Ungdomar var uppfyllda av känslan att något var på gång, och bland KFML:s anhängare inräknades kulturpersonligheter som Robert Aschberg, Jan Guillou och Thorbjörn Larsson (senare chefredaktör för Aftonbladet). ”Det är rätt att göra uppror!” var tidens mantra, och Bokhandeln Oktober slog upp sina filialer runt om i Sverige. Butikens storsäljare var Maos lilla röda, som idogt studerades av KFML-anhängare under dagslånga läsmöten, och mellan varven bröt man ut i lyrisk sång om att ”Mao Tse-tungs tanke är solen som aldrig ska gå ner”.