Från 1919 till 1943 direktstyrdes kommunistpartierna i västvärlden av Komintern (Tredje internationalen). Och inom varje lokalt parti fanns en hemlig apparat som finansierades och tog emot direktiv från Moskva – så även svenska Vänsterpartiet.

Den ryska bolsjevismen spirade ur en miljö av tsaristisk repression – en underjordisk motståndsrörelse som fostrade en partikultur av paranoia, täcknamn, konspirationer och kryptografi. En stor organisation medförde större risk för läckor, såväl som infiltration av ochranan (tsarens hemliga poliskår), och sågs inte nödvändigtvis som bättre än en liten, hård kärna av högt disciplinerade kamrater – en förtrupp av konspiratörer som agiterade och ledde massorna till blodig revolution. Långvarig exil i Sibirien och censur fostrade ryska kommunister som ofta var av ett annat virke än sina motsvarigheter i väst.

Då liksom nu hade folk lätt för att bli besatta av synbarligen vackra idéer, och såväl i Tyskland som i Sverige arbetade på 1860-talet typografer outtröttligt i socialismens tjänst med att trycka flygblad, tidskrifter och pamfletter, som därefter – bland annat genom Albert Bonniers förlag – smugglades från Stockholm till Åbo. Långt i norr blev Haparanda porten till öst, genom vilken kurirer passerade med propaganda nedskriven i osynligt bläck, eller forslad i dubbelbottnade koffertar till det ryska storfurstendömet Finland på Torneälvens andra strand.