Krönika: Skildringar av holodomor
Reflektioner över en film och en bok
Holodomor var Josef Stalins folkmord i Ukraina åren 1932–1933 då miljontals människor svalt ihjäl på grund av kommunisternas politik. Foto: PUBLIC DOMAIN/WIKICOMMONS


Det finns tidlösa konstverk som alla borde uppleva. Det är inte bara kraften i dem som griper tag utan också innehållet. För ett tag sedan fick jag en film och en bok som förmedlar ett viktigt budskap.

En dag för ett tag sedan var jag i parken och njöt av solen och fåglarna runt omkring. Vännen Olga kom fram till mig och tryckte en film i min hand. Med lugn röst sade hon att jag måste se den. Veckan efter kom Olga med en bok, det var samma tema som i filmen. Jag förstod att det fanns något som var viktigt inte bara för Olga men även för mig, förmodligen för andra också. 

Filmen heter Bitter Harvest och är från 2017. Den skildrar holodomor, folkmordet som genomfördes av Josef Stalin och kommunisterna i Ukraina mellan åren 1932–1933. Det är ett stort brott som begåtts mot mänskligheten och beräknas ha tagit miljontals liv, vissa uppskattar att 7–10 miljoner ukrainare miste livet.

Filmen inleds med en suggestiv scen med simmande barn. Det speglar vänskapen, kärleken och friheten som går som en röd tråd genom filmen. Huvudrollsinnehavarna Yuri och Natalka har vuxit upp i samma by och deras familjer lever som bönder av den bördiga ukrainska jorden.

Från en glädjefylld början med skördefest och upptåg förändras livet för bönderna i byn. Som ett svart och ödesdigert moln i horisonten närmar sig kommunisterna och katastrofen. Politrukerna vill att bönderna ska ge bort sin mark och ingå i jordbrukskollektiv, men många vill behålla sin frihet och mark.

De självständiga bönderna måste ge av sina skördar; först lite, sedan mer och till slut allting. De som inte ger frivilligt tvingas till det genom hot, våld och mord. När inte Stalin kan kväsa alla bönder inleder han holodomor, död genom svält. Det är en fruktansvärd berättelse och en dokumentation om vad som hänt. 

Det finns en scen som på ett enkelt sätt visar kommunismens sanna ansikte. Yuri som tycker om att måla skickas iväg till en större stad för att studera vid en konstakademi. Väl där börjar han måla vackert och naturtroget sin älskade Natalka. Läraren kritiserar honom för att målningen är för vacker och uppmanar Yuri att skapa utifrån sina känslor istället. En tid senare är läraren borta och har ersatts med en annan lärare.

Den första ansågs vara reaktionär och inte önskvärd. Återigen duger inte Yuris måleri, för den glorifierar inte kommunismen tillräckligt mycket. Läraren visar en tavla med kantiga objekt i brunt, grått och svart som skildrar en industri med människor vid maskiner. Yuri som vid det här tillfället börjat genomskåda partiet och kommunismen lämnar skolan för gott. 

Det är en skicklig filmatisering med bra skådespelare, men som av naturliga skäl inte kan förmedla det fruktansvärda lidandet som holodomor innebar. Mer tydlig blir verkligheten genom Grigorij Budjaks bok Glöm inte vad du ser och hör. Det är en gripande bok som på ett personligt sätt förmedlar den självupplevda berättelsen om hur Grigorij mot alla odds överlever svältdöden och till slut hamnar i Sverige.

Trots det tunga ämnet är den en spännande bok som visar på människans förmåga att övervinna svårigheter och se ljuset i mörkret. Den är väl värd att läsas och borde vara en obligatorisk bok i skolan. Forum för levande historia har inte boken och hänvisar till Kulturdepartementet när jag frågar om varför de inte informerar mer om holodomor. 

Kristina I. Kleinert har en MA i Samtida dansdidaktik med inriktning koreo­­grafi och har medgrundat dansskolor både i Sverige och utomlands.

Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.