Vi har alla känt den katarsis som inträffar när vi ser hur hjälten överstiger svåra prövningar och till sist når resans slut. De stora myterna lämnar oss med en helande insikt som verkar tala till den universella mänskliga naturen – varför?
I antikens värld talade Platon om ursprungliga former och symboler som befann sig i sinnets underbyggnad – vid brytningen mellan det omedvetna och anden – som formar den universella mänskliga upplevelsen. Det var en tankegång som på 1900-talet utvecklades av den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung, som i sitt yrkesverksamma liv hann analysera mer än 80 000 drömmar och jämförde myterna hos isolerade stammar i olika delar av världen. Slutsatsen Jung drog var att det tycktes finnas en kollektiv psykisk substruktur, likt en reservoar med grundvatten som tas upp i tusentals brunnar på ytan, och manifesterar sig som universella symboler i mytologin.
På en individuell nivå finns en dikotomi mellan det medvetna egot – som är likt ett ljus – och skuggan – som är mörkret som trängs undan av ljuset. Skuggan kan vara endera en vän eller en fiende, men ju mer skuggan förtrycks, desto mer intensivt reflekteras den in i det medvetna rummet där den skapar kaos och alstrar olika psykiska sjukdomstillstånd. En individ som inte har konfronterat sin skugga kan bli dömande och till slut komma att behärskas av den. Bakom personan – den mask som vi visar för världen – besitter vi alla aspekter som är mindre smickrande för egot.
