Instängd i sin bostad, i sin stad eller i sitt land – corona har begränsat och låst fast oss i snäva ramar. Vi har alla på något sätt lidit av instängdhet de gångna åren, plötsligt hindrade att röra oss fritt.
Jag är van att arbeta över hela landet, kunderna har tvekat men ganska sällan helt tackat nej till de servicebesök som ändå måste göras. Min frihet där jag styr min bil ganska fritt på resorna är bara något kringskuren. Om man jämför med andra som månader i sträck har skött sitt arbete från hemmet, eller ännu värre i andra länder där man inte ens fått lämna sina kvarter för inköp av livsmedel, är mitt yrke ändå relativt fritt.
Men det var en sak som fråntogs mig, möjligheten att besöka det europeiska huvudkontoret med dess egen akademi. När nu mycket har lossnat, kunde jag åter slänga mig iväg på flyget för en vecka i den italienska skolbänken. Hemma hade dock min bild av främmande länder glorifierats – på något sätt inbillade jag mig att denna vecka skulle vara både avkopplande och med kära återseenden av trevliga kollegor.
