Del 28. (Del 1 i serien här)

Trots att kommunistisk teori är full med hål och motsägelser är det fortfarande många som låter sig luras av den. Det här beror på att Marx beskrev ett kommunistiskt paradis som människor över hela världen skulle kunna få del av. Hans beskrivningar innehåller ”överväldigande materiellt överflöd” i ett nytt utopiskt samhälle. 

Var och en skulle arbeta ”efter sin förmåga” och få ”enligt sina behov”. Det skulle inte finnas något privat ägande, ingen klyfta mellan fattiga och rika, ingen härskarklass, ingen utsugning. Alla skulle ha frihet och jämlikhet och kunna utveckla sina egna talanger. Dessa bedrägliga argument har lockat många till att slåss för kommunismen.

Men alla de idéer som Marx lade fram är inget annat än farliga illusioner. Marxismen hävdar att ett kommunistiskt samhälle skulle ha ett enormt materiellt överflöd. Men mänskliga begär och behov är bottenlösa. Med den nuvarande begränsade mänskliga kunskapen, det begränsade antal timmar man kan arbeta om dagen och de begränsade resurserna är det oundvikligt med brister. Principen om brist är den mest grundläggande utgångspunkten för alla ekonomiska studier. Utan de här begränsningarna behöver människor inte undersöka vilka produktionsmetoder som är mest effektiva, eftersom det tänkta överflödet skulle förse alla med allt de behövde, och det skulle kunna slösas bort hur som helst.

I alla länder där socialismen styr eller har styrt har ett privilegierat skikt växt fram

Marxismen hävdar även att moralen i kommunistiska länder skulle förbättras rdikalt. Men gott och ont finns i varje person, och för att höja moralen i ett samhälle krävs vägledning från upprätta värderingar, liksom  personliga insater genom andlig självkultivering.

Vad marxismen predikar är ateism och klasskamp, vilket stärker människans onda sidor. Under kommunismen har människor ingen trosfrihet, och religionen är bara ett politiskt verktyg för kommunistpartiet för att förvrida och förfölja sann tro. Alla kommunistledare har dessutom blivit tyranner när de väl kommit till makten – arroganta, liderliga och fullständigt oetiska. Att tänka sig att deras följare skulle få en så mycket bättre moral strider helt enkelt mot sunt förnuft.

Marxismen utlovar också jämlikhet för alla, men som vi diskuterat ovan leder socialism oundvikligen till tyranni. Makt är grunden för fördelning av resurser, men maktfördelningen i ett totalitärt system är högst orättvis. Därför kommer fördelningen av resurser också att bli högst orättvis. I alla länder där socialismen styr eller har styrt har ett privilegierat skikt växt fram, liksom extrema klyftor mellan fattiga och rika och statligt förtryck av folket. Resurserna läggs på militära syften och människors ägodelar stjäls för att göra den privilegierade klassen mer mäktig, medan majoriteten får kämpa på i fattigdom.

Marxismen lurar folk genom sitt löfte om "av var och en efter sin förmåga” och åt var och en efter behov". Kommunismen lurar också människor genom att lova att alla i samhället ska kunna dra full nytta av sina förmågor. Men i verkligheten kan människor inte agera utifrån sina förmågor i en socialistisk ekonomi, eftersom de saknar de grundläggande friheterna. Marxismen menar att arbetsfördelning leder till alienation. Men arbetsfördelning är nödvändig för alla samhällen. Adam Smith argumenterar i ”Nationernas välstånd” för att arbetsfördelning kan öka produktiviteten kraftigt och bygga välstånd. Skillnaderna som skapas av arbetsfördelningen är inte nödvändigtvis konflikter och behöver inte leda till alienation och avhumanisering. Människor från alla delar av samhället kan höja sin moral, bidra till samhället och skänka glädje till sina familjer och sin omgivning.

Men kommunismen vädjar till människans vilja att göra gott, samtidigt som den gör människor fanatiska för sin ideologi. Under den här förespeglingen  av godhet drar den i själva verket människort bort från det gudomliga. Den förorenar människors sinnen, stärker det onda i människan och får henne att begå alla sorters brott. Under dess inverkan hänger sig människor åt det materiella, och överger all tro på att det finns högre syften i livet. Kommunismen förgiftar allt den vidrör.

Utvecklingsländer som förstörts av socialistisk ekonomi

Många utvecklingsländer i Asien, Afrika och Latinamerika valde efter sin självständighet på 60-talet socialismen, med kaos som resultat. Två fall från senare tid är Venezuela och Zimbabwe.

Venezuela har omfattande oljetillgångar. På 70-talet var det det snabbast växande landet i Latinamerika, med de lägsta inkomstklyftorna och högsta BNP per capita i regionen. När Hugo Chavez blev president 1999 gav han sig på ett katastrofalt nationaliseringsprogram som till sist kastade Venezuelas ekonomi i kaos. För att bygga socialismen rekvirerade eller nationaliserade Venezuelas regering många privata företag.

Tidigare produktiva företag stängdes och ersattes med ineffektiva statligt ägda företag, vilket skrämde bort investerare. När produktionen sjönk blev landet starkt beroende av import. Tillsammans med en serie interventioner från regeringen, som involverade valutareserver och priskontroller kom slutligen katastrofen när oljepriset sjönk.

Somliga skyller tragedin på oljekrisen, men enligt data från Världsbanken fanns det sju länder som var ännu mer beroende av oljeexport än Venezuela som faktiskt såg ekonomisk tillväxt mellan 2013 och 2017. Roten till problemet finns i det socialistiska ekonomiska systemet. Venezuelas ekonomiska politik har i princip följt de tio revolutionära budord som Marx lade fram i ”Det kommunistiska manifestet”.

Efter att Zimbabwe förklarade sig självständigt 1980 försökte man bygga en socialistisk stat enligt marxist-leninistiska principer. Den förste presidenten, Robert Mugabe, var marxist som ung. Hans gerilla influerades av Mao Zedongs tänkande och fick ovillkorligt stöd från Kinesiska kommunistpartiet.

Zimbabwes ekonomiska elände började dock på allvar år 2000 efter markreformerna. Under reformprogrammet skulle mark som tillhörde vita bönder beslagtas och fördelas mellan svarta som inte ägde någon mark, liksom personer med ”rätt” politisk bakgrund. Resultatet var en kraftig nedgång i jordbruksproduktionen. I ett försök att undvika krisen tryckte Zimbabwes centralbank mer pengar, vilket ledde till ändlös hyperinflation.

2008 drabbades Zimbabwe av en svår svält. Av landets 16 miljoner invånare hotades fem miljoner av svält. I dag är undernäring ett kroniskt och utbrett problem i landet. Kommunismen plågar världen på olika sätt, som kan observeras eller förutspås i alla länder. Kommunismens spöke använder ekonomi för att utlova tillfällig bekvämlighet och tillfredsställelse, vilket lurar människor i moraliskt förfall, och drar dem mot avgrunden.

Moral, välstånd och lycka

Att söka lyckan är en del av människans natur. En blomstrande ekonomi kan skänka lycka, men ekonomin existerar inte i ett vakuum. När vägen till ekonomisk utveckling avviker från etik och moral kan ekonomisk kris också följa. Ett samhälle som bara har rikedomar är inte bara oförmöget att skänka lycka och glädje, men själva välståndet kommer också att bli kortlivat. När grunden för etik och moral vittrar sönder kommer elände att följa.

När vägen till ekonomisk utveckling avviker från etik och moral kan ekonomisk kris också följa. 

2010 rapporterade Kinesiska kommunistpartiets tidning Folkets dagblad att Forbes ”lyckoindex”, Gross National Happiness, hade minskat i Kina år för år. Världens näst största ekonomi plågas av korruption, miljöförstöring och livsmedelsskandaler, vilket gör vanliga kineser väldigt otrygga. Så här har rikedomen ökat, men moralen sjunkit och glädjen i samhället minskat.

Det här visar på den mest fatala bristen i kommunismen: Människor är inte bara kött och blod, utan också sinne och ande. Enligt traditionellt tänkande som finns i både öst och väst är en människas väg genom livet förutbestämd av Himlen. ”Varje tugga och klunk är förutbestämd”, säger kineserna, något som har en parallell i exempelvis predestinationsläran eller tanken på ödet i väst. Människor med en tro förstår att välstånd är något de fått från en högre makt. De är ödmjuka och tacksamma, vilket gör dem nöjda och lyckliga.

Bland dem som var på Titanic när den sjönk fanns miljonären John Jacob Astor IV, vars rikedomar kunde ha byggt 30 Titanic. Men när döden hotade gjorde han det som han ansåg moraliskt riktigt och skyddade kvinnor och barn – han gav sin plats i den sista livbåten till två skräckslagna barn. Isidor Straus, en av ägarna till varuhuset Macys tänkte på ett liknande sätt. Han sade: ”Jag tänker inte lämna båten innan andra män gör det.” Hans fru, Ida, ville inte heller sätta sig i en livbåt, utan gav sin plats till deras nya hembiträde, Ellen Bird. Ida valde att tillbringa sin sista stund med sin make.

Dessa mycket rika människor valde att sätta sin tro och sina värderingar högre än chansen att rädda sitt eget liv. Att välja moral och rättvisa är något som manifesterar den mänskliga civilisationens och den mänskliga naturens lyskraft: En ädel karaktär är värd mer än livet, och livet är värt mer än rikedom.

Om mänskligheten upprätthåller de här nämnda värderingarna kring rikedom och liv, kommer de ekonomiska utmaningar som är rotade i mänsklighetens girighet, lättja och avund att minska avsevärt. När mänskligheten behärskar sina själviska begär kommer kommunismens ideologi inte längre att kunna bedra det mänskliga hjärtat, och moralstandarden kommer att bestå.

Kommunismens spöke har gjort intrikata arrangemang för att förstöra mänskligheten. Dess ekonomiska arrangemang är bara en del av historien. För att befria oss från de kommunistiska ”idealens” kontroll behöver vi granska den här konspirationen, identifiera de falska budskapen och sluta sätta vårt hopp till denna bankrutta ideologi. Civilisationen kommer att återfå sin vitalitet när mänskligheten återupptäcker traditionella värderingar och återtar dygden och moralen. Då kommer mänskligheten att kunna nå verkligt välstånd och lycka, och nå sann frid.

(Läs mer: Del 29)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.