loading



På senare tid har fenomenet ”de-risking” dykt upp hos banker, vilket innebär att bankerna helt enkelt har stängt ned konton för många kunder. Foto: Sofia Drevemo
På senare tid har fenomenet ”de-risking” dykt upp hos banker, vilket innebär att bankerna helt enkelt har stängt ned konton för många kunder. Foto: Sofia Drevemo
Krönika

Kommentar: Storbankerna och penningtvätten

Nicolas Strömbäck

Bankerna spelar idag en av huvudrollerna i den svenska ekonomin, där varje fysisk och juridisk person måste ha ett bankkonto för att kunna vara en del av samhället. Men man bör fråga sig vad som händer om bankerna aktivt börjar styra vem som får ha ett bankkonto eller inte? 

Den 1 mars 2021 presenterade den Europeiska Bankmyndigheten (EBA) sina nya riktlinjer om bedömning av riskfaktorer för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Dessa riktlinjer är en uppdatering av de tidigare riktlinjer som varit gällande sedan 2017. Mycket har hänt inom penningtvättsområdet de senaste fyra åren som motiverat en förändring av EBA:s riktlinjer.

Vi har bland annat sett det femte penningtvättsdirektivet träda i kraft för samtliga EU-länder 2018 och sedan den 1 januari 2020 är EBA ensam ansvarig tillsynsmyndighet för penningtvättsfrågor inom EU.

Förändringarna är många fler och detta påverkar i stor grad hur nationella företag och myndigheter bedriver sin verksamhet, inte bara vad gäller hantering av penningtvätt utan även verksamheterna i stort. 

Ursprung i USA

För den oinvigde kan fenomenet med penningtvätt förefalla ha kommit från ingenstans för att nu ta stort utrymme i medier. Få känner till att fenomenet penningtvätt härstammar från företeelser i USA hundra år tillbaka och att det moderna penningtvättsregelverket har sitt ursprung i den storskaliga narkotikasmuggling som ägde rum mellan Latinamerika och USA på 1980-talet, vilket ledde till the US Money Laundering Act of 1986, där termen penningtvätt lär ha använts för första gången i lagstiftningssammanhang.

1989 bildades sedan FATF (Financial Action Task Force) av G7-länderna, som ett svar på penningtvättshotet mot det finansiella systemet. Den har kommit att bli den ledande organisationen i världen med sina beryktade 40 rekommendationer för hantering av penningtvätt. Inom EU i sin tur kom det första penningtvättsdirektivet 1991. 

För Sveriges del har de olika penningtvättsdirektiven genomförts i svensk lag genom penningtvättslagen. I takt med förändringarna har också trycket ökat markant på både Finansinspektionen och bankerna att se över sin hantering av penningtvättsfrågor och i vissa fall även ta i med hårdhandskarna.

Såväl SEB som Swedbank har fått hårda sanktioner från Finansinspektionen för sina brister i hanteringen av penningtvätt i verksamheten, med sanktionsbelopp på 1 miljard respektive 4 miljarder kronor. Detta har lett till att bankerna nu bedriver ett omfattande rekryteringsarbete för att säkra personer med kompetens inom penningtvätt och bygga så kallade ”anti-financial crime units”. Det rör sig om personer med bakgrund som jurister, ekonomer och även ett stort antal från polisen som jobbat med utredning av penningtvättsbrott.

Nytt fenomen

På senare tid har även ett nytt fenomen visat sig, ett fenomen som i min mening är en olycklig utveckling både inom bankvärlden och samhället i stort. Det kallas för de-risking (”avstå från risker”) och innebär i korthet att bankerna väljer att avsluta affärsförhållanden med kunder man menar utgör en hög risk för penningtvätt istället för att hantera denna risk i den egna verksamheten.

Bankerna väljer att avsluta affärsförhållanden med kunder man menar utgör en hög risk för penningtvätt istället för att hantera denna risk i den egna verksamheten.

Fenomenet har blivit så utbrett inom EU att EBA i sina reviderade riktlinjer inkluderat ett stycke om de-risking vari det understryks att banker inte behöver vägra eller avsluta ett affärsförhållande på grund av högre risk för penningtvätt. Istället uppmanas banker och finansiella företag att ta hänsyn till finansiell inkludering i förhållande till behovet att hantera penningtvättsrisker. Detta förhållande är självfallet inte enkelt att balansera, även för stora organisationer som bankerna. Jag menar dock att den utveckling som nu sker, där företag får sina konton nedstängda av banken baserat på skönsmässiga bedömningar, kan innebära stora problem framgent. 

Bankerna är enligt 11d § i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti tvungna att ta emot insättning från var och en om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Misstanke om penningtvätt kan utgöra ett sådant särskilt skäl.

Denna bestämmelse är en del av grundpelarna för bankverksamheten – inlåning från allmänheten – och utgör en långtgående skyldighet för bankerna att erbjuda bankkonto till alla fysiska och juridiska personer, en skyldighet som historiskt sett har vägt tungt. Sedan bankerna utsatts för ett högre tryck att hantera penningtvättsrisker har nu helt legitima verksamheter nekats bankkonto med hänvisning till risk för penningtvätt som särskilt skäl. Någon transparens kring skälen för bankernas bedömningar står inte att finna.

Risk få näringsförbud

Jag ser med stor oro på denna utveckling. I förlängningen kan detta innebära att bankerna indirekt belägger legitima företag med näringsförbud, eftersom ett avslutande av affärsförhållandet på detta sätt gör det svårt för det drabbade företaget att få konto på annan bank. Detta sker också på grund av att verksamheten råkar ha produkter eller tjänster som är attraktiva för kriminella i syfte att tvätta pengar.

Med en sådan ordning är det många företagare som i framtiden kan riskera att bli ”de-riskade” av sin bank. Detta gäller, utöver finansiella företag även exempelvis advokat- och juristbyråer, revisorer och bokföringskonsulter, fastighetsmäklare, konsthandlare och kontanthandel oavsett bransch.

Det säger sig självt att en ordning där bankerna tillåts stänga ner konton för alla dessa verksamheter bara för att banken inte själv önskar hantera penningtvätt i sin verksamhet inte är hållbar i längden.

Sett i ljuset av EBA:s reviderade riktlinjer och även i den roll som bankerna skapat åt sig själva i samhället idag anser jag att bankerna har ett långtgående ansvar att hantera risker för penningtvätt kopplat till sina kunder och inte bara kan avsäga sig detta ansvar genom att stänga ner kundernas konton. 

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info:

Feedback

Läs mer

Mest lästa

Har du ett nyhetstips?

Skicka till es.semithcope@spit.

Rekommenderat

loading



På senare tid har fenomenet ”de-risking” dykt upp hos banker, vilket innebär att bankerna helt enkelt har stängt ned konton för många kunder. Foto: Sofia Drevemo
På senare tid har fenomenet ”de-risking” dykt upp hos banker, vilket innebär att bankerna helt enkelt har stängt ned konton för många kunder. Foto: Sofia Drevemo
Krönika

Kommentar: Storbankerna och penningtvätten

Nicolas Strömbäck

Bankerna spelar idag en av huvudrollerna i den svenska ekonomin, där varje fysisk och juridisk person måste ha ett bankkonto för att kunna vara en del av samhället. Men man bör fråga sig vad som händer om bankerna aktivt börjar styra vem som får ha ett bankkonto eller inte? 

Den 1 mars 2021 presenterade den Europeiska Bankmyndigheten (EBA) sina nya riktlinjer om bedömning av riskfaktorer för penningtvätt och finansiering av terrorism.

Dessa riktlinjer är en uppdatering av de tidigare riktlinjer som varit gällande sedan 2017. Mycket har hänt inom penningtvättsområdet de senaste fyra åren som motiverat en förändring av EBA:s riktlinjer.

Vi har bland annat sett det femte penningtvättsdirektivet träda i kraft för samtliga EU-länder 2018 och sedan den 1 januari 2020 är EBA ensam ansvarig tillsynsmyndighet för penningtvättsfrågor inom EU.

Förändringarna är många fler och detta påverkar i stor grad hur nationella företag och myndigheter bedriver sin verksamhet, inte bara vad gäller hantering av penningtvätt utan även verksamheterna i stort. 

Ursprung i USA

För den oinvigde kan fenomenet med penningtvätt förefalla ha kommit från ingenstans för att nu ta stort utrymme i medier. Få känner till att fenomenet penningtvätt härstammar från företeelser i USA hundra år tillbaka och att det moderna penningtvättsregelverket har sitt ursprung i den storskaliga narkotikasmuggling som ägde rum mellan Latinamerika och USA på 1980-talet, vilket ledde till the US Money Laundering Act of 1986, där termen penningtvätt lär ha använts för första gången i lagstiftningssammanhang.

1989 bildades sedan FATF (Financial Action Task Force) av G7-länderna, som ett svar på penningtvättshotet mot det finansiella systemet. Den har kommit att bli den ledande organisationen i världen med sina beryktade 40 rekommendationer för hantering av penningtvätt. Inom EU i sin tur kom det första penningtvättsdirektivet 1991. 

För Sveriges del har de olika penningtvättsdirektiven genomförts i svensk lag genom penningtvättslagen. I takt med förändringarna har också trycket ökat markant på både Finansinspektionen och bankerna att se över sin hantering av penningtvättsfrågor och i vissa fall även ta i med hårdhandskarna.

Såväl SEB som Swedbank har fått hårda sanktioner från Finansinspektionen för sina brister i hanteringen av penningtvätt i verksamheten, med sanktionsbelopp på 1 miljard respektive 4 miljarder kronor. Detta har lett till att bankerna nu bedriver ett omfattande rekryteringsarbete för att säkra personer med kompetens inom penningtvätt och bygga så kallade ”anti-financial crime units”. Det rör sig om personer med bakgrund som jurister, ekonomer och även ett stort antal från polisen som jobbat med utredning av penningtvättsbrott.

Nytt fenomen

På senare tid har även ett nytt fenomen visat sig, ett fenomen som i min mening är en olycklig utveckling både inom bankvärlden och samhället i stort. Det kallas för de-risking (”avstå från risker”) och innebär i korthet att bankerna väljer att avsluta affärsförhållanden med kunder man menar utgör en hög risk för penningtvätt istället för att hantera denna risk i den egna verksamheten.

Bankerna väljer att avsluta affärsförhållanden med kunder man menar utgör en hög risk för penningtvätt istället för att hantera denna risk i den egna verksamheten.

Fenomenet har blivit så utbrett inom EU att EBA i sina reviderade riktlinjer inkluderat ett stycke om de-risking vari det understryks att banker inte behöver vägra eller avsluta ett affärsförhållande på grund av högre risk för penningtvätt. Istället uppmanas banker och finansiella företag att ta hänsyn till finansiell inkludering i förhållande till behovet att hantera penningtvättsrisker. Detta förhållande är självfallet inte enkelt att balansera, även för stora organisationer som bankerna. Jag menar dock att den utveckling som nu sker, där företag får sina konton nedstängda av banken baserat på skönsmässiga bedömningar, kan innebära stora problem framgent. 

Bankerna är enligt 11d § i lagen (1995:1571) om insättningsgaranti tvungna att ta emot insättning från var och en om det inte finns särskilda skäl som talar emot detta. Misstanke om penningtvätt kan utgöra ett sådant särskilt skäl.

Denna bestämmelse är en del av grundpelarna för bankverksamheten – inlåning från allmänheten – och utgör en långtgående skyldighet för bankerna att erbjuda bankkonto till alla fysiska och juridiska personer, en skyldighet som historiskt sett har vägt tungt. Sedan bankerna utsatts för ett högre tryck att hantera penningtvättsrisker har nu helt legitima verksamheter nekats bankkonto med hänvisning till risk för penningtvätt som särskilt skäl. Någon transparens kring skälen för bankernas bedömningar står inte att finna.

Risk få näringsförbud

Jag ser med stor oro på denna utveckling. I förlängningen kan detta innebära att bankerna indirekt belägger legitima företag med näringsförbud, eftersom ett avslutande av affärsförhållandet på detta sätt gör det svårt för det drabbade företaget att få konto på annan bank. Detta sker också på grund av att verksamheten råkar ha produkter eller tjänster som är attraktiva för kriminella i syfte att tvätta pengar.

Med en sådan ordning är det många företagare som i framtiden kan riskera att bli ”de-riskade” av sin bank. Detta gäller, utöver finansiella företag även exempelvis advokat- och juristbyråer, revisorer och bokföringskonsulter, fastighetsmäklare, konsthandlare och kontanthandel oavsett bransch.

Det säger sig självt att en ordning där bankerna tillåts stänga ner konton för alla dessa verksamheter bara för att banken inte själv önskar hantera penningtvätt i sin verksamhet inte är hållbar i längden.

Sett i ljuset av EBA:s reviderade riktlinjer och även i den roll som bankerna skapat åt sig själva i samhället idag anser jag att bankerna har ett långtgående ansvar att hantera risker för penningtvätt kopplat till sina kunder och inte bara kan avsäga sig detta ansvar genom att stänga ner kundernas konton. 

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info:

Feedback

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024