Det moderna rättssamhället har gett upphov till stor en mängd regelverk vilken gjort det svårt för myndigheter, företag och privatpersoner att förhålla sig till alla regler. Hur många lagar är för många och hur bör vi tänka för att hålla en rimlig nivå av regler att förhålla oss till?
I Sverige har vi en lång tradition av lagstiftning där vi så tidigt som på 1200-talet hade nedtecknade lagar som reglerade det medeltida livet i Sverige. Sveriges första allmänna lag var Magnus Erikssons stadslag från omkring 1350. Denna lag skrevs ner för hand och ersatte de tidigare landskapslagarna såsom Västgötalagen, Östgötalagen och Tiohäradslag, vilka alla skrevs ner mellan 930 och 1335.
I Skåneland, vilket utgjordes av nutidens Skåne, Blekinge, Bornholm och Halland tillämpades den så kallade Skånelagen eller Skånske lov, en dansk landskapslag som gällde fram till 1683 då svensk lag började tillämpas efter att hela Skåneland tillföll Sverige vid freden i Roskilde 1658. Det lär innan landskapslagarna ha varit lagmannen på tinget som läste upp hela lagen ur minnet, men huruvida det skedde i stor utsträckning är inte säkert.
I det moderna Sverige har vi i skrivande stund hela 10 706 lagar och förordningar i Svensk Författningssamling och då räknar vi inte alla föreskrifter som har meddelats av svenska myndigheter. Sedan Sveriges inträde i EU 1995 har vi dessutom behövt förhålla oss till EU:s direktiv, vilkas bestämmelser ska implementeras i svensk lag, och EU:s förordningar som gäller direkt som lag i Sverige.
Ovanpå detta kommer det från EU och dess myndigheter diverse beslut, rekommendationer, riktlinjer och så kallade opinions som ska eller bör följas i olika grad. Berget av regler växer sig högre och högre för varje år som går.
För en oinvigd måste detta te sig som en regelsamling på gränsen till vansinne. För vem har tid att ha koll på alla dessa regler? Och behöver vi verkligen alla dessa regler för att kunna driva vårt samhälle framåt?
Den 20 juli 2021 presenterade EU kommissionen ett av de mest ambitiösa lagstiftningsprojekten EU:s länder har sett hittills, rörande penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta ”penningtvättspaket” innehåller fyra regelförslag som utgör inrättande av en ny penningtvättsmyndighet på EU-nivå, en ny penningtvättsförordning med regler som gäller direkt som lag i Sverige, ett nytt sjätte penningtvättsdirektiv som med tiden ska införas i svensk lag samt en uppdaterad EU-förordning om uppgifter som ska medfölja överföring av medel. Även för oss som jobbar med EU-regelverk till vardags så är detta ett ovanligt tilltag som förmodligen kommer att kräva stora anpassningar i de verksamheter vi företräder.
Denna typ av omfattande lagstiftningsåtgärd från EU är på intet sätt ny, men det blir vanligare och vanligare att EU på detta sätt utövar sin roll som överstatligt organ och mer eller mindre tvingar medlemsländerna att följa allehanda regler som EU:s tjänstemän och politiker anser nödvändiga. De flesta av oss minns säkert när GDPR trädde i kraft i maj 2018.
Denna ersatte då 1995 års dataskyddsdirektiv och anledning till detta var bland annat att EU ansåg att länderna hade utvecklat sina dataskyddslagar på ett sätt som EU inte ansåg fungerade. Därför skapade man GDPR, som är en EU-förordning och därför gäller direkt som lag i alla EU:s medlemsländer. Och på så sätt tvingades alla länder, företag och personer i EU att förhålla sig till GDPR:s regler om dataskydd.
Det finns naturligtvis fördelar med ett rättssystem där man har vänt på alla stenar och kodifierat människans beteende på önskvärt sätt. Men det finns också en gräns när reglerna blir så många och så komplicerade att det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att följa de alla. Min personliga åsikt är att vi har nått den punkten i dag.
För att återkoppla till penningtvättspaketet ovan så kan konstateras att oavsett hur hårt vi reglerar penningtvättsproblematiken så kommer det alltid att finnas kriminella som vill leva utanför systemet. Vilka kostnader och praktiska problem är i så fall rimliga för att förhindra penningtvätt? Är det rimligt att sikta på en nollvision vad gäller penningtvätt? Och är det bra att lägga en så stor del av bördan på finansiella företag och andra som omfattas av penningtvättsregelverket eller är det rimligare att satsa på Polisen, Ekobrottsmyndigheten och andra myndigheter vars uppdrag är att bekämpa kriminalitet? De lagar vi har att följa styr nämligen till stor del var i samhället resurserna läggs, både avseende kapital, kunskap och personalstyrka.
Jag har i dagsläget inget bra svar på alla dessa frågor. Det jag kan konstatera är att vi har byggt ett komplicerat rättssamhälle där även professionella jurister och andra yrkesverksamma har svårt att tolka lagen från tid till annan. Jag tror därför det är klokt att fundera på hur vi kan förenkla det vi gör, både i det dagliga arbetet men även hur vi tänker när vi bygger vidare på vårt rättssamhälle. Jag tror på färre lagar framgent och framförallt att ge samhället tid att anpassa sig till ett nytt regelverk innan man ändrar det igen. För att citera den romerska politikern, retorikern och advokaten Marcus Tullius Cicero: ”Mer lag, mindre rättvisa”.
Nicolas Strömbäck är jurist inom bank och finans med bakgrund på Finansinspektionen.
Vill du läsa en politiskt oberoende (på riktigt) nyhetstidning med ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter? Just nu, tidsbegränsat sommarerbjudande, endast 1 krona (99kr normalt) första månaden – ingen bindning – säg upp enkelt när du vill via mejl eller telefon. Förnyas automatiskt för 99 kr/mån tills du väljer att säga upp. Du riskerar inte mer än första kronan. Klicka här för att starta din provprenumeration nu!
