Kinesiska barn lär sig "standardsvaren" – att ljuga
Barn i byn Xianghe i södra Kina, 19 juni 2015. Foto: Johannes Eisele/AFP/Getty Images


Wang Chong är en känd akademiker inom diplomati och internationella relationer, en bästsäljande författare, reporter och tv-personlighet. Han var den första kinesiska nyhetsreportern som intervjuade Barack Obama 2004. Texten är från hans personliga blogg.

Jag minns en undersökning för ett par år sedan då folk tillfrågades om de var redo att slåss för sitt land om det blev krig. Bara 11 procent av japanerna svarade ja, medan 71 procent av kineserna svarade ja. Tyder det här på att kineserna är mer patriotiska än japanerna? Skulle verkligen så här många slåss för sitt land om det verkligen blev krig?

Det har genomförts ett antal liknande undersökningar. Den 8 april 2010 publicerade Japan Youth Research Institute en undersökning med gymnasieelever från Kina, Japan, Korea och USA. Resultatet gav vid handen att upp till 45 procent av de japanska gymnasieeleverna slumrade till under lektionerna, vilket var den högsta siffran för de fyra länderna. För de kinesiska eleverna var siffran bara 4,7 procent.

Så i en klass med 50 elever skulle alltså 22 stycken slumra till i Japan, men bara två i Kina. Slutsatsen att kinesiska gymnasister älskar att plugga ligger nära till hands. Undersökningen visade också en negativ attityd till studier hos japanska elever, medan de kinesiska eleverna visade den mest positiva attityden.

En sådan slutsats är dock långt ifrån verkligheten, som alla vi kineser vet. Alla som har genomlevt gymnasiet minns synnerligen väl att en lektion där bara två eller tre elever slumrade till var något extremt ovanligt, oavsett om det var ett vanligt klassrum eller en elitklass.

Det finns två möjliga orsaker till den här extremt låga andelen sovande elever. Den ena är att själva urvalet är ovetenskapligt, alltså att de som deltog i undersökningen var mestadels strålande studenter som inte somnar på lektionerna. Den andra möjliga orsaken är att de kinesiska eleverna ljög.

När kinesiska elever ska svara på en sådan här undersökning har de ett ”standardsvar” – det som förväntas av dem – och ett ”ärligt” svar. Att vara uppmärksam under lektionen är standardsvaret, medan det ärliga svaret kanske är att de faktiskt tar sig en tupplur. Kinesiska barn kommer troligen att välja standardsvaret. Men varför svarade de japanska barnen ärligt? Det har med sociala och kulturella värderingar att göra, vilka reflekteras i familjemiljön och utbildningssystemet.

Tidningen Southern Weekly publicerade en gång en artikel med titeln ”Ljuguppsatsen”, som handlade om hur kinesiska skolbarn lär sig att ljuga när de ska skriva uppsatser. I den citerades en lärare som sade: ”Jag gav eleverna i uppgift att skriva en uppsats med titeln ’Läraren i mitt hjärta’. Alla elever skrev om en lärare vid namn Ye. De räknade upp hennes hjältedåd, som till och med överträffade självaste Konfucius. Jag var kollega till Ye i flera år, hur kommer det sig att jag aldrig hörde talas om det här? Deras uppsatser blev allt mer urspårade och fulla med lögner för varje år som gick, med allt från att läraren fick cancer till att hennes föräldrar dog.”

Forskaren Zhu Dake minns att han brukade ljuga i sina uppsatser. Han skrev också ”röda dagböcker” om ordförande Maos citat, där han skrev om hur ”väldigt berörd” de gjorde honom. Eller så tittade han på någon revolutionär film, som också gjorde honom ”väldigt berörd”. Alla hans uppsatser följde samma mönster, så att de skulle bli garanterat politiskt korrekta.

Japan utgör en slående kontrast mot detta.

Japanska föräldrar fäster generellt vikt vid att kultivera barnens ärlighet. Om en tre- eller fyraåring har sönder en vas därhemma får han beröm i stället för att bli straffad om han erkänner det. Men om han inte säger sanningen och skyller på andra kan han bli hårt straffad och kanske till och med får betala för den med sina fickpengar. Man har ett tydligt system med belöningar och straff för att redan vid tidig ålder etablera ärlighet.

Om ett japanskt barn säger att han vill bli bagare när han växer upp kommer de vuxna att lyssna och nicka gillande. Kinesiska barn har ofta grandiosa ambitioner, eftersom de kommer att bli kritiserade av de vuxna annars. Allt eftersom tiden går blir ”standardsvaren” djupt rotade i dem.

När Zhou Yang vann guldet vid vinter-OS följde hon inte standardsvaret och tackade landet. I stället sade hon att hennes föräldrar nu kunde leva ett bra liv. Kinesiska folket berömde henne för det, men senare tvingades hon att ändra det här uttalandet. Samhällsatmosfären i Kina är så dålig. Folk tror att det betyder elände att säga sanningen, och att om man ljuger kan man åtminstone överleva.

I Japan lär man sig integritet genom hela livet. I hemmet lär föräldrarna barnen att inte ljuga. I skolan lär sig barnen också att vara ärliga. På jobbet behandlas integritet nästan som en universell affärsfilosofi.

En gång deltog jag i ett kinesisk-japanskt utbildningsseminarium. Värden frågade båda sidor om bristerna i deras respektive utbildningssystem. De kinesiska delegaterna diskuterade vilka man skulle ta upp. Somliga nämnde våld i skolan, bristande respekt för lärarna och liknande, men dessa förkastades genast, eftersom Kinas image måste skyddas under sådana här internationella utbyten, och därför ska man inte säga sanningen.

Lögner kan aldrig bli sanning, inte ens om de upprepas tusentals gånger. Det är bättre att ljuga mindre, även om lögnerna kan verka harmlösa.