Kapitel 4: Revolution på export
Översättning i artikelserieform av boken "Hur kommunismens spöke styr världen"


Epoch Times publicerar här i artikelserieform en svensk översättning av boken "Hur kommunismens spöke styr världen". Den är skriven av samma redaktionella team som skrev "Nio kommentarer om kommunistpartiet". Om ni inte läst det rekommenderar vi att ni först läser förordet. Artikelseriens samtliga delar finns här.

Kapitel 4: Innehåll

1. Revolution på export till Asien

I. Koreakriget

II. Vietnamkriget

III. Röda khmererna

IV. Andra delar av Asien

2. Revolution på export till Afrika och Latinamerika

I. Latinamerika

II. Afrika

3. Revolution på export till Östeuropa

I. Albanien

II. Sovjetisk repression i Östeuropa

4. Slutet på kalla kriget

I. Röda torget är fortfarande rött

II. Den röda katastrofen fortsätter

***

Kommunistkulten sprider sig över världen med hjälp av våld och lögner. När kommunismen exporteras från ett mäktigt land till ett svagare, så är våld den snabbaste och mest effektiva vägen. Den fria världens oförmåga att se kommunismens kultartade natur leder till att man tar lätt på att dess ideologi går på export, som till exempel genom den kinesiska regimens stora program för extern propaganda. [1]

Det här kapitlet kommer att fokusera på utvidgningen och infiltrationen av kommunistisk ideologi i Asien, Afrika, Sydamerika och Östeuropa. Västeuropa och Nordamerika infiltreras på ett mycket mer komplext sätt, vilket kommer att avhandlas i detalj i nästa kapitel.

1. Revolution på export till Asien

Sovjetunionens export av revolution var det verkliga skälet till att Kinesiska kommunistpartiet lyckades ta makten. 1919 etablerade Sovjetunionen den Tredje internationalen, med målet att exportera revolutionen över hela världen. Grigorij Vojtinskij, representant för Tredje internationalen, reste till Kina i april 1920. I maj etablerades ett kontor i Shanghai för att förbereda för bildandet av Kinesiska kommunistpartiet.

Under de följande 30 åren var Kinesiska kommunistpartiet bara ett organ inom Sovjetunionens kommunistparti, och Mao Zedong fick en månadslön på 160 till 170 yuan från ryssarna [2]. (En genomsnittlig månadslön för en arbetare i Shanghai vid den tiden låg runt 20 yuan.)

Kinesiska kommunistpartiets maktövertagande hängde delvis samman med kommunistpartiets infiltration av USA. Det här är ett skäl till att President Harry Truman stoppade stödet till Chiang Kai-shek, medan Sovjet fortsatte att stödja Kinesiska kommunistpartiet. Truman beslutade också att lämna Asien efter andra världskriget. 1948 lämnade den amerikanska armén Sydkorea, och 5 januari 1950 meddelade Truman att USA inte längre tänkte lägga sig i Asiens angelägenheter. Det här inkluderade att man slutade ge militärt stöd till Chiang Kai-sheks Taiwan (Republiken Kina), ett beslut som även skulle gälla om det blev krig mellan Republiken Kina och det kommunistiska Folkrepubliken Kina.

En vecka senare upprepade utrikesminister Dean Acheson Trumans policy [3] och sade att om det blev krig på Koreahalvön skulle USA inte blanda sig i det. [4] Denna anti-interventionistiska politik gav kommunistpartiet en möjlighet att expandera sitt inflytande i Asien, men när Nordkorea väl invaderade Syd skickade FN trupper, och då ändrade även USA sin policy.

Kinesiska kommunistpartiet fokuserade kraftfullt på att exportera revolution. Förutom att man tränade gerillakrigare i olika länder och gav dem vapen, samt skickade trupper för att bekämpa legitima regeringar, så gav man också omfattande ekonomiskt stöd till olika uppror. 1973, när kulturrevolutionen rasade som värst, nådde Kinesiska kommunistpartiets utlandsbistånd sin höjdpunkt: 7 procent av de nationella utgifterna.

Enligt den kinesiske forskaren Qian Yaping, som har tillgång till hemliga dokument som släppts från Kinas utrikesdepartement, [5] skickades ”10 000 ton ris till Guinea och 15 000 ton vete till Albanien 1960. Från 1950 till slutet av 1964 var de totala utgifterna för utlandsbiståndet 10,8 miljarder yuan, och de högsta utgifterna var mellan 1960 och 1964, när den stora svälten pågick i Kina.”

Under svälten 1958-1962 svalt tiotals miljoner människor ihjäl. Ändå gav man 2,36 miljarder yuan i utlandsbistånd [6]. Om detta hade använts till att köpa mat hade det räddat 30 miljoner människor. Alla dessa människor dog på grund av kommunistpartiets ”stora språng”, men de föll samtidigt offer för dess försök att exportera revolutionen.

I. Koreakriget

Kommunismens spöke försöker erövra världen för att förinta mänskligheten. Det utnyttjar mänsklig strävan efter berömmelse och rikedom för att förleda människor till att sprida dess onda ideologi. Stalin, Mao, Kim Il Sung och Ho Chi Minh drevs alla av denna strävan. 

Vid ett möte med Stalin 1949 lovade Mao att skicka över en miljon soldater och 10 miljoner arbetare för att hjälpa Stalin expandera i Europa, mot att Mao fick kontrollera Nordkorea [7]. Den 25 juni 1950, efter omfattande planering, invaderade Nordkorea Sydkorea, och Seoul intogs på tre dagar. Efter en och en halv månad ockuperade Nordkoreas regim hela Koreahalvön.

I mars 1950, innan kriget bröt ut, samlade Mao stora styrkor nära gränsen mot Korea för att göra dem redo för strid. En detaljerad redogörelse för kriget ryms inte i detta kapitel, men sammanfattningsvis så drog kriget ut på tiden på grund av Trumans policy för att försöka gå kommunisterna till mötes. Kinesiska kommunistpartiet skickade en ”volontärarmé” till halvön med en annan hemlig agenda: att bli av med över en miljon Kuomintang-soldater som hade kapitulerat under inbördeskriget. När Koreakriget var över hade Kina förlorat över en miljon man.

Koreakrigets resultat var att halvön delades. Eftersom det kinesiska och sovjetiska kommunistpartiet slogs om att kontrollera Nordkorea, så drog den nordkoreanska regimen nytta av båda sidor. Till exempel, när Kim Il Sung besökte Kina upptäckte han att man höll på att bygga en tunnelbana i Peking. Han krävde då att en likadan skulle byggas i Pyongyang – gratis.

Mao stoppade genast arbetet i Peking och skickade utrustning och personal, inklusive två divisioner av Folkets befrielsearmés järnvägskår och många ingenjörer, sammanlagt tiotusentals man, till Pyongyang. Nordkorea spenderade inte ett öre och använde inte sina egna arbetare, men man krävde att Kinesiska kommunistpartiet skulle garantera att tunnelbanan var säker i krigstid. Pyongyangs tunnelbanesystem kom till sist att bli ett av de djupast liggande systemen i världen vid den tiden, med ett medeldjup på 90 meter och ett maxdjup på 150 meter under jorden.

Efter att bygget avslutats sade Kim Il Sung till allmänheten att det hade konstruerats och byggts av koreanerna. Dessutom gick Kim ofta över huvudet på Kinesiska kommunistpartiet och gick direkt till Sovjetunionen för att få pengar och materiel. Efter Koreakriget lämnade Kina avsiktligt kvar en del folk i Nordkorea med uppdraget att dra landet närmre Peking och få bort dem från Moskva. Kim lät döda eller fängsla dessa, så Kinesiska kommunistpartiet förlorade på alla fronter [9].

Efter att Sovjetiska kommunistpartiet kollapsade minskade Kinesiska kommunistpartiet sitt bistånd till Nordkorea. På 90-talet svalt nordkoreanerna. 2007 rapporterade en organisation för avhoppade nordkoreaner att under de 60 år som Kim styrt landet hade minst 3,5 miljoner människor dött av svält och hungerrelaterade sjukdomar. [10] Det här är ännu en blodsskuld från kommunisternas revolutionsexport.

II. Vietnamkriget

Före Vietnamkriget stödde Kinesiska kommunistpartiet det Vietnamesiska kommunistpartiet i dess strid mot fransmännen, som besegrades 1954. Kommunisternas seger ledde till Genèveöverenskommelsen 1954, och konfrontation mellan Nord- och Sydvietnam. Senare drog sig fransmännen ur Vietnam. Nordvietnams invasion av syd och USA:s efterföljande intervention intensifierade kriget. Det blev det största kriget på en enskild krigsskådeplats sedan andra världskriget. Den amerikanska militären var inblandad i kriget från 1964 till 1973.

Redan 1952 skickade Mao Zedong rådgivningsgrupper till Vietnamesiska kommunistpartiet. Chefen för den militära rådgivningsgruppen var generalen Wei Guoqing i Folkets befrielsearmé. Rådgivningsgrupperna för landreformer som Kinesiska kommunistpartiet skickade grep och avrättade tiotusentals markägare och rika bönder i Vietnam, vilket ledde till svält och bondeuppror i nord. De vietnamesiska och kinesiska kommunisterna tryckte gemensamt tillbaka dessa uppror och började rensa upp i det vietnamesiska partiet och armén, på ett liknande sätt som Kinesiska kommunistpartiet gjorde i Yan’an mellan 1942 och 1944. (Yan'an var den första ideologiska massrörelsen som Kinesiska kommunistpartiet genomförde, och den inkluderade bland annat propaganda, frihetsberövanden och hjärntvätt.)

Mao ville bli ledaren för kommunismen i Asien, och i detta syfte hjälpte han Vietnam i stor skala, trots att tiotals miljoner människor samtidigt svälte ihjäl i Kina. 1962 stoppade Folkrepubliken Kinas president, Liu Shaoqi, Maos vilda politik och förberedde för ett återställande av ekonomin och en marginalisering av Mao. Men Mao lät sig inte stoppas, utan blandade självsvåldigt in Kina i Vietnamkriget. Liu hade ingen maktbas inom militären, så hans planer på ekonomisk återhämtning fick stå tillbaka.

1963 skickade Mao först Luo Ruiqing och sedan Lin Biao, som sedermera skulle bli hans närmste man, till Vietnam. Ho Chi Minh fick löften om att Kinesiska kommunistpartiet skulle ta på sig kostnaderna för Vietnamkriget, och att han kunde ta Kina som sin hemmafront om det blev krig.

Stödda och påhejade av Kinesiska kommunistpartiet gick Vietnamesiska kommunistpartiet 1964 till attack mot ett amerikanskt krigsfartyg i Tonkinbukten, det så kallade Tonkinbuktsintermezzot, som ledde till att USA gick in i kriget. Efter det spenderade Kinesiska kommunistpartiet både pengar, vapen och blod i sin kamp med Sovjetunionen om inflytande över Vietnam.

Historikern Chen Xianhui skriver i sin bok ”The Truth of the Revolution – The 20th Century Chronicle of China”: ”Maos stöd till Vietnam ledde till katastrof. Det orsakade fem miljoner civilas död, lämnade landminor och ruiner överallt och gjorde så att ekonomin kollapsade…”

Det stöd som Kinesiska kommunistpartiet försåg med inkluderade:

Vapen, ammunition och annan militär utrustning, tillräckligt för att utrusta över två miljoner man i armé, flotta och flygvapen; över 100 fabriker för produktion och reparation; över 300 miljoner meter tyg; över 30 000 bilar; hundratals kilometer järnväg; över fem miljoner ton mat; över två miljoner ton bensin; över 3 000 kilometer oljerörledning; hundratals miljoner dollar. Förutom dessa varor och pengar skickade Kinesiska kommunistpartiet också i hemlighet över 300 000 man ur Folkets befrielsearmé som tog på sig nordvietnamesiska uniformer och slogs mot sydvietnameserna och amerikansk militär. För att se till att det förblev hemligt begravdes de många kinesiska soldater som stupade i kriget i Vietnam. [11]

1978 nådde Kinesiska kommunistpartiets stöd till Vietnam 20 miljarder dollar. Kinas BNP 1965 var bara 70,4 miljarder yuan (ungefär 28,6 miljarder dollar enligt den tidens växelkurs).

1973 kompromissade USA med sin inhemska fredsrörelse, som skapats av kommunister, och drog tillbaka sina trupper från Vietnam. Den 30 april 1975 ockuperade Nordvietnam Saigon och intog Sydvietnam. Under Kinesiska kommunistpartiets vägledning inledde Vietnamesiska kommunistpartiet en förtryckskampanj liknande den tidigare kampanjen mot ”kontrarevolutionärer” i Kina. Över två miljoner vietnameser riskerade sina liv för att fly landet, vilket var den största flyktingströmmen i Asien under kalla kriget. 1976 hade hela Vietnam lagts under kommunismen.

III. Röda khmererna

Vietnamesiska kommunistpartiet bad sin kinesiska motsvarighet om omfattande stöd under Vietnamkriget, men det här kom senare att leda till fiendskap mellan de två. För att kunna exportera revolutionen gav Kinesiska kommunistpartiet massor av bistånd till Nordvietnam, så att de skulle fortsätta att slåss mot USA. Men vietnameserna ville inte att kriget skulle dra ut på tiden, så 1969 ingick man i fyrnationssamtalen som leddes av USA, men inte inkluderade Kina.

På 70-talet, efter att Maos tänkte efterträdare Lin Biao dött under mystiska omständigheter, behövde Mao akut stärka sin prestige på hemmaplan. Relationerna mellan Kina och Sovjet hade också förvärrats efter Zhenbao-incidenten, en lokal militär konflikt mellan de två kommunistiska stormakterna. Mao började därför samarbeta med USA, för att underminera Sovjet, och bjöd in dåvarande presidenten Richard Nixon till Kina.

USA, där hemmaopinionen mot kriget hade växt sig stark, var inte heller särskilt ivrigt att fortsätta strida. Man slöt ett fredsavtal med Vietnam, som då började röra sig bort från Kina och i stället närma sig Sovjetunionen.

Mao gillade inte detta och beslöt att använda grannlandet Kambodja för att sätta press på Vietnam. Relationerna mellan Vietnam och Kambodja försämrades, och sedermera bröt krig ut mellan de två länderna.

Kinesiska kommunistpartiets stöd för Kampucheas kommunistparti (allmänt känt som Röda khmererna) inleddes redan 1955, när Khmerledarna fick träning i Kina. Röda khmerernas högste ledare, Pol Pot, hade utsetts av Mao 1965. Mao hade även gett pengar och vapen till Khmererna, och bara under 1970 fick de vapen och utrustning till 30 000 man.

Efter att USA drog sig ur området som tidigare kallats Franska Indokina (Vietnam, Kambodja och Laos) kunde de lokala regeringarna inte stå emot de Kinastödda kommunisterna, och både Laos och Kambodja kom under kommuniststyre 1975.

Laos hamnade under Vietnams styre, medan Kambodja kontrollerades av Röda khmererna, med Kinesiska kommunistpartiets stöd. För att genomföra Kinesiska kommunistpartiets politik och straffa Vietnam invaderade Röda khmererna fler gånger södra Vietnam, som kontrollerades av Vietnamesiska kommunistpartiet sedan 1975. De dödade invånare längs gränsen mellan Vietnam och Kambodja och försökte ockupera Mekongdeltat i Vietnam. Vietnams relation till Kinesiska kommunistpartiet var dålig, men relationen till Sovjet var bra, och med Sovjets stöd började Vietnam angripa Kambodja i december 1978.

Efter att Pol Pot tagit makten styrde han med extrem terror. Han avskaffade pengar, beordrade alla stadsbor att ingå i tvångsarbetskollektiv och slaktade intellektuella. På bara drygt tre år hade en fjärdedel av landets befolkning mördats eller dött av onaturliga orsaker. Trots detta hyllades Pol Pot av de kinesiska kommunistledarna Zhang Chunqiao och Deng Yingchao.

Efter att kriget mellan Vietnam och Kambodja bröt ut började det kambodjanska folket att stödja den vietnamesiska armén. På bara en månad kollapsade Röda khmererna. De tappade huvudstaden Phnom Penh och tvingades att fly till bergen och ta upp ett gerillakrig.

1997, då Pol Pots oberäkneliga agerande ledde till konflikter i hans eget läger, arresterades han av khmerledaren Ta Mok. I en offentlig rättegång dömdes han till livstids husarrest, och 1998 dog han av en hjärtattack. 2014, trots Kinesiska kommunistpartiets försök att stoppa det, dömdes två khmerledare – Khieu Samphan och Nuon Chea – till livstids fängelse av en kambodjansk domstol.

Vietnams krig med Kambodja gjorde Deng Xiaoping (Kinas starke man efter Mao) rasande. 1979 startade han därför krig med Vietnam i vad han kallade en ”motattack i självförsvar”.

IV. Andra delar av Asien

Kinesiska kommunistpartiets export av revolution fick smärtsamma konsekvenser för kineser boende i andra delar av Asien. Det ledde till antikinesiska incidenter, och flera hundra tusen kineser i utlandet dödades eller utsattes för diskriminering.

Ett typiskt exempel är Indonesien. Under 50- och 60-talet gav Kinesiska kommunistpartiet omfattande ekonomiskt och militärt stöd till Indonesiska kommunistpartiet, PKI. Det var den största politiska gruppen vid den tiden, med tre miljoner medlemmar. Dessutom hade partiet kopplingar till olika organisationer, som sammanlagt hade 22 miljoner medlemmar över hela den indonesiska statsapparaten, politiska systemet och militären, inklusive personer som stod den indonesiske presidenten Sukarno nära. [12]

Mao kritiserade Sovjetunionen för att man stödde ”revisionism”, och man uppmanade kraftfullt PKI att gå den våldsamma revolutionens väg. PKI:s ledare, Aidit, beundrade Mao Zedong, och förberedde en militärkupp.

Den 30 september 1965 krossade den högerorienterade militärledaren Suharto det här kuppförsöket, kapade banden med Kina och rensade ut ett stort antal PKI-medlemmar. Utrensningen var kopplad till Zhou Enlai, Kinas premiärminister och en av Maos närmsta män. Under ett av de internationella mötena mellan kommunistländerna lovade Zhou Enlai Sovjet och andra kommunistländers representanter: ”Det finns så många utlandskineser i Sydostasien, den kinesiska regeringen kan exportera kommunismen genom dessa utlandskineser och ändra färg på Sydostasien över en natt.” Det var efter detta som storskaliga antikinesiska rörelser inleddes i Indonesien. [13]

Den antikinesiska rörelsen i Burma följde ett liknande mönster. 1967, strax efter att kulturrevolutionen bröt ut, började det kinesiska konsulatet i Burma, liksom den lokala grenen av Kinesiska kommunistpartiets nyhetsbyrå Xinhua att kraftfullt propagera för kulturrevolutionen bland utlandskineser. Man uppmanade studenter att bära Mao-märken, studera hans ”Lilla röda” och konfrontera regimen i Burma.

Militärjuntan, under ledning av general Ne Win beordrade att Mao-märkena och studier av Maos skrifter skulle förbjudas, samt att kinesiska skolor i landet skulle stängas.

Den 26 juni 1967 inträffade en våldsam antikinesisk incident i huvudstaden Rangoon, där dussintals människor slogs ihjäl och hundratals skadades. I juli 1967 uppmanade kinesisk media till ”ståndaktigt stöd till Burmas folk, under ledning av Burmas kommunistparti, beväpnad kamp och stor revolt mot Ne Wins regering”.

Strax därefter skickade Kinesiska kommunistpartiet ett team med militära rådgivare till Burmas kommunistparti, samt över 200 aktiva soldater. De beordrade också att stora grupper med burmesiska kommunistpartimedlemmar som hade bott i Kina i många år skulle återvända till Burma och ansluta sig till kampen. Efter det angrep ett stort antal kinesiska rödgardister tillsammans med styrkor från Burmesiska kommunistpartiet Burma via Yunnanprovinsen, besegrade regeringsstyrkorna och tog kontroll över regionen Kokang. Över 1 000 kinesiska ungdomar som skickats från Yunnan dog på slagfältet. [14]

Vid tiden för kulturrevolutionen inbegrep Kinesiska kommunistpartiets försök att exportera revolutionen både uppmaningar till våld och konkret militärt stöd i form av pengar och träning. När kommunistpartiet slutade att försöka exportera revolutionen föll kommunistpartier i flera länder samman och kunde aldrig hämta sig. Indonesiska kommunistpartiet var ett typiskt fall.

Malaysiska kommunistpartiet beslöt 1961 att överge den väpnade konflikten och i stället försöka få politisk makt via lagliga val. Deng Xiaoping kallade deras ledare, bland annat Chin Peng, till Peking, och krävde att de skulle fortsätta med sina försök till våldsamt uppror, eftersom Kinesiska kommunistpartiet vid den tiden trodde att en revolutionär flodvåg kring Vietnam snart skulle översvämma hela Sydostasien.

Malaysiska kommunistpartiet fortsatte sin väpnade kamp och sina försök till revolution i ytterligare 20 år [15]. Kinesiska kommunistpartiet finansierade dem, lät dem köpa vapen på den thailändska svarta marknaden, och i januari 1969 etablerades radiostationen Malaysian Sound of Revolution i staden Yiyang i den kinesiska provinsen Hunan. Man sände på malaysiska, thai, engelska och andra språk. [16]

Efter kulturrevolutionen, under ett möte mellan Singapores president Lee Kuan Yew och Deng Xiaoping, krävde Lee att Deng skulle stänga ner de malaysiska och indonesiska kommunistiska radiostationerna i Kina. Vid den tiden var Kinesiska kommunistpartiet omgivet av fiender och isolerat, och Deng hade just kommit till makten och behövde internationellt stöd, så han accepterade detta. Deng mötte den malaysiske kommunistledaren Chin Peng och gav honom en deadline för att stänga ner sändningarna som agiterade för kommunistisk revolution. [17]

Förutom de ovan nämnda länderna försökte Kinesiska kommunistpartiet också att exportera revolution till Filippinerna, Nepal, Indien, Sri Lanka, Japan och andra länder. I vissa fall erbjöd man militär träning, i andra fall handlade det om att sprida propaganda. Vissa av dessa kommunistorganisationer blev senare internationellt uppmärksammade terroristgrupper. Japanska röda armén blev till exempel ökända för sin antimonarkistiska och våldsrevolutionära retorik, och genomförde en kapning av ett flygplan, en massaker på civila på en flygplats och diverse andra terrordåd.

2. Revolution på export till Afrika och Latinamerika

En mening av Marx som Kinesiska kommunistpartiet gjorde till ett slagord under kulturrevolutionen var: ”Proletariatet kan bara befria sig självt genom att befria hela mänskligheten.” Kinesiska kommunistpartiet predikar världsrevolution. På 60-talet upplevde Sovjetunionen en period av tillbakagång och var tvungen att ändra sin ideologiska linje till att begränsa det externa revolutionsarbetet. Målet blev i stället att försöka samexistera fredligt med kapitalistländerna i väst, och man gav mindre stöd till revolutionära rörelser i tredje världen.

Den här politiken kallade Kinesiska kommunistpartiet för ”revisionism”. I början av 60-talet hade Wang Jianxiang kommit med liknande förslag inom Kinesiska kommunistpartiet, men Mao hade kritiserat detta som alltför vänskapligt gentemot imperialister, revisionister och reaktionärer, samt inte tillräckligt stödjande av världsrevolutionen. Därför började Mao, förutom revolutionsexporten till Sydostasien, även att tävla med Sovjet i Afrika och Latinamerika.

I augusti 1965 hävdade Lin Biao i en artikel med rubriken ”Länge leve folkkrigets seger!” att en flodvåg av revolution snart skulle svepa över världen. Enligt Maos teori om att ”omringa städerna från landsbygden” (som var metoden Kinesiska kommunistpartiet använde för att ta makten i Kina) liknades i artikeln Nordamerika och Västeuropa vid städerna, och Asien, Afrika och Latinamerika vid landsbygden. På det viset blev det en viktig ideologisk och politisk uppgift för Kinesiska kommunistpartiet att exportera revolutionen till Asien, Afrika och Latinamerika.

I. Latinamerika

Professor Chen Yinghong vid University of Delaware skriver i sin artikel “Exporting Revolution to the World: An Exploratory Analysis of the Influence of the Cultural Revolution in Asia, Africa, and Latin America”:   

I Latinamerika etablerade maoistiska kommunister i mitten av 60-talet organisationer i Brasilien, Peru, Bolivia, Colombia, Chile, Venezuela och Ecuador. Medlemmarna utgjordes huvudsakligen av ungdomar och studenter. Med stöd från Kina etablerade maoister i Latinamerika 1967 två gerillagrupper: Folkets befrielsearmé i Colombia, som inkluderade ett kvinnligt kompani som härmade ”Röda kvinnokompaniet” , och som kallades María Cano-enheten. Den andra var Bolivias Ñancahuazú-gerilla, eller Bolivias nationella befrielsearmé. Några kommunister i Venezuela genomförde också väpnade våldsaktioner under samma period. Dessutom tränades det Peruanska kommunistpartiets ledare, Abimael Guzmán, i Peking i slutet av 60-talet. Han studerade sprängämnen och skjutvapen, men viktigare var att han förstod Mao Zedong-tänkande, särskilt idéer som att ”anden transformerar materian” och att med den korrekta vägen kan man gå från att ”inte ha manskap till att ha manskap; från att inte ha vapen till att ha vapen”, och andra mantran från kulturrevolutionen.

Guzmán var ledare för Peruanska kommunistpartiet (även känt som ”Den lysande stigen”) som identifierats av USA, Kanada, EU och Perus regering som en terroristorganisation.

1972, när Mexiko och Kinesiska kommunistpartiet etablerade diplomatiska relationer, var Xiong Xianghui Kinas första ambassadör till Mexiko. Xiong var en underrättelseagent under kinesiska inbördeskriget, och syftet med att göra honom till ambassadör var att samla in information (däribland om USA) och påverka hur Mexiko styrdes. Bara en vecka innan Xiong tillträdde meddelade Mexiko att man hade gripit en grupp ”gerillakrigare tränade i Kina”. Det här är ytterligare bevis på Kinesiska kommunistpartiets försök att exportera revolution. [18]

Kuba var det första latinamerikanska landet som etablerade diplomatiska förbindelser med Kinesiska kommunistpartiet. För att vinna över Kuba och samtidigt tävla med Sovjetunionen om ledarpositionen inom den internationella kommuniströrelsen, lånade Kinesiska kommunistpartiet ut 60 miljoner dollar till Che Guevara i november 1960, när han besökte Kina. Det här var vid en tid då kineser svalt ihjäl efter ”stora språnget”-kampanjen. Zhou Enlai sade också till Guevara att lånet kunde avskrivas genom förhandlingar. När Fidel Castro började luta åt Sovjetunionen, efter att de sino-sovjetiska relationerna brutit samman, skickade Kinesiska kommunistpartiet en stor mängd propagandapamfletter till kubanska befattningshavare och civila via ambassaden i Havanna, i ett försök att uppvigla till en kupp mot Castroregimen [19].

II. Afrika

Professor Cheng Yinghong beskrev också i sin artikel ”Revolutionsexport till världen” om hur Kinesiska kommunistpartiet påverkat afrikanska länders självständighetskamp och vilken väg de har tagit efter självständighet.

Enligt rapporteringen i västerländska medier fick unga, revolutionära afrikaner från Algeriet, Angola, Mozambique, Guinea, Kamerun och Kongo träning i Harbin, Nanjing och andra kinesiska städer. En medlem av Zimbabwe African National Union (ZANU) beskrev sin årslånga träning i Shanghai. Förutom militär träning handlade det mest om politiska studier, hur man skulle mobilisera landsbygdsbefolkningen och starta gerillakrig med folkkriget som mål. En gerillakrigare från Oman beskrev den träning han fick i Kina 1968. Han skickades av organisationen först till Pakistan, varifrån han tog ett Pakistan Airlines-plan till Peking.

Efter att ha besökt utvalda skolor och kollektiv i Kina skickades han till ett träningsläger för militär och ideologisk utbildning. […] Mao Zedongs tänkande var det viktigaste ämnet på schemat. Eleverna måste memorera många Mao-citat. Delen om disciplin och hur man skulle interagera med massorna på landsbygden var väldigt lika de ”tre stora disciplinerna och åtta viktiga punkterna” som användes i Folkets befrielsearmé. De afrikanska eleverna fick också bevittna Kina under kulturrevolutionen. Till exempel besökte man en skola, där läraren frågade ”hur man skulle behandla gangsterelement”, och eleverna svarade unisont: ”Döda, döda, döda.” […] I slutet av utbildningen fick alla eleverna från Oman en bok av Mao, översatt till arabiska.[20]

Kinesiska kommunistpartiets främsta externa revolutionsprojekt i Afrika på 60-talet var hjälpen till Tanzania och Zambia. Man skickade ett stort antal experter från Shanghais textilindustribyrå för att hjälpa till att bygga upp Tanzanian Friendship Textile Factory. Den ansvarige förde in ett starkt ideologiskt drag i de här biståndsprojekten. När han kom till Tanzania organiserade han ett rebellteam, hängde upp Folkrepubliken Kinas flagga med den femuddiga stjärnan på byggplatsen, uppförde en staty av Mao med Maocitat på, spelade kulturrevolutionsmusik och sjöng Maocitat. Bygget blev en modell för kulturrevolutionen utomlands. Han organiserade också ett propagandateam för Mao Zedong-tänkande och försökte aktivt sprida rebelliska åsikter bland Tanzaniska arbetare. [21]

Tanzania uppskattade inte Kinesiska kommunistpartiets försök att exportera revolutionen. Mao lät senare bygga en järnväg mellan Tanzania och Zambia, för att länka samman Östafrika med Central- och Sydafrika. Järnvägen gick genom berg, dalar, vilda floder och frodiga djungler. Många av områdena längs rutten var öde, så när som på vilda djur. En del av vägbäddarna, broarna och tunnlarna byggdes på silt och sand, vilket gjorde bygget extremt svårt. 320 broar och 22 tunnlar uppfördes. Kina skickade 50 000 arbetare, varav 66 dog, och man spenderade nästan 10 miljarder yuan. Det tog sex år att fullborda arbetet, från 1970 till 1976. Men på grund av dålig och korrupt ledning i Tanzania och Zambia gick järnvägen i konkurs. I dagens penningvärde hade järnvägen kostat hundratals miljarder kinesiska yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor).

3. Revolution på export till Östeuropa

I. Albanien

Kinesiska kommunistpartiet exporterade inte bara revolution till Afrika och Latinamerika, utan ägnade också stor möda åt att försöka få inflytande i Albanien. Redan när Chrusjtjov höll sitt hemliga tal som markerade inledningen av avstaliniseringen var Albanien på samma ideologiska linje som Kinesiska kommunistpartiet. Mao var väldigt nöjd, och inledde ”bistånds”-programmet till Albanien, oavsett vad det kostade.

Nyhetsbyrån Xinhuas reporter Wang Hongqi mindes: ”Mellan 1954 och 1978 gav Kina ekonomiskt stöd till Albanska arbetarepartiet 75 gånger; summan i avtalet var på över 10 miljarder kinesiska yuan.”

Vid den tiden hade Albanien en befolkning på bara omkring två miljoner, vilket innebär att Kina gav motsvarande 4 000 kinesiska yuan per alban. Å andra sidan var en kinesisk medelårsinkomst under den här perioden bara 200 yuan. Det var dessutom under den här tiden som Kina genomgick det stora språnget och den svält som blev resultatet, liksom den ekonomiska kollaps som Maos kulturrevolution skapade.

Under den stora svälten använde Kina sina extremt begränsade hårdvalutareserver för att importera livsmedel. 1962 krävde Rez Millie, Albaniens ambassadör till Kina, bistånd i form av livsmedel. På order av Folkrepubliken Kinas president, Liu Shaoqi, ändrade ett fartyg med vete som köpts från Kanada och var på väg till Kina, kurs till Albanien, och lossade hela sin last i en albansk hamn. [22]

Trots allt detta tog Albanien Kinesiska kommunistpartiets stöd för givet och slösade bort det. Enorma mängder stål, maskiner och precisionsinstrument som skickats från Kina lämnades ute i väder och vind. Albanska befattningshavare brydde sig inte mycket om det: ”Det är inte så viktigt. Om det går sönder eller försvinner så kommer Kina bara att ge oss mer.”

Kina hjälpte Albanien att bygga en textilfabrik, men Albanien hade ingen bomull, så Kina tvingades använda sina utländska valutareserver för att köpa bomull till Albanien. Vid ett tillfälle krävde Albaniens vicepresident, Adil Çarçani, av Di Biao, Kinas ambassadör i Albanien vid den tiden, att man skulle byta ut viktig utrustning i en gödselfabrik, och han krävde att utrustningen skulle komma från Italien, inte från Kina. Så Kina köpte maskiner från Italien och installerade dem åt albanerna.

Den sortens ”bistånd” skapar bara girighet och lathet hos mottagaren. I oktober 1974 krävde Albanien ett lån på fem miljarder yuan av Kina. Det här var i slutet av kulturrevolutionen, och Kinas ekonomi hade kollapsat nästan helt. Till sist lånade Kina ut en miljard yuan, men albanska regimen var mycket missnöjd och drog igång en antikinesisk rörelse i landet, med slagord som ”Vi ska aldrig böja oss inför ekonomiska påtryckningar från ett annat land”. Man vägrade också att förse Kina med bensin och asfalt.

II. Sovjetisk repression i Östeuropa

Det socialistiska systemet i Östeuropa var helt och hållet en produkt av Sovjetunionen. Efter andra världskriget överlämnades östra Europa till Sovjetunionen i enlighet med den maktdelning som beslutades om på Jaltakonferensen.

1956, efter Chrusjtjovs hemliga tal, var Polen det första land där det bröt ut protester. Efter att protesterna bland fabriksarbetarna slagits ned, och regeringen bett om ursäkt, valde Polen Władysław Gomułka, som drev en hård linje mot Sovjetunionen och var redo att stå upp emot  Chrusjtjov.

Därefter följde ett försök till revolution i Ungern i oktober 1956. En grupp studenter samlades och välte en staty av Stalin. Strax därefter anslöt sig många till protesten och det blev sammandrabbningar med polisen. Polisen svarade med att öppna eld, och minst 100 demonstranter dödades. Sovjetunionen ville från början samarbeta med det nyligen etablerade oppositionspartiet, och utsåg János Kádár till förstesekreterare för partikommittén, och Imre Nagy till ordförande för ministerrådet samt premiärminister. När Nagy kom till makten drog han Ungern ur Warszawapakten (den Sovjetledda försvarsalliansen och motsvarigheten till Nato) och drev på ytterligare för liberalisering. Det här kunde inte Sovjetunionen acceptera, så man invaderade Ungern, grep Nagy och avrättade honom. [23]

Händelserna i Ungern följdes av ”Pragvåren” i Tjeckoslovakien 1968. Efter Chrusjtjovs hemliga rapport började man lätta på reglerna i Tjeckoslovakien. Under flera år byggdes ett relativt oberoende civilsamhälle upp. En av dess förgrundsfigurer var Václav Havel, som senare blev president i Tjeckien 1993.

Mot denna bakgrund tog reformisten Alexander Dubček över som premiärminister och ledare för Tjeckoslovakiens kommunistparti den 5 januari 1968. Han stärkte reformerna och talade om ”human socialism”. Han började också snabbt att i stor skala återupprätta personer som hade förföljts under Stalin-eran. Dissidenter släpptes, mediakontrollen lättades på, akademisk frihet uppmuntrades. Medborgare kunde börja fritt resa utomlands, kontrollen över religion minskade, en begränsad demokrati inom partiet tilläts, och så vidare.

Sovjetunionen såg detta som ett svek mot de socialistiska principerna, men man fruktade även att andra länder skulle ta efter. Mellan mars och augusti 1968 höll de sovjetiska ledarna., däribland Brezjnev, fem toppmöten med Dubček där man försökte pressa honom till att överge demokratireformerna. Dubček avvisade dock detta, och i augusti 1968 rullade över 6 300 sovjetiska stridsvagnar in i Tjeckoslovakien. ”Pragvåren” som hade pågått i åtta månader krossades. [24]

Utifrån händelserna i Ungern och krossandet av Pragvåren kan vi se att socialismen i Östeuropa var något som tvingades på folket där, och att det upprätthölls med våld av Sovjetunionen. Så snart Sovjetunionen började släppa efter litegrann började socialismen i Östeuropa att kollapsa.

Det mest klassiska exemplet är förstås Berlinmurens fall. Den 6 oktober 1989 pågick massiva protester i flera städer i DDR, och folk demonstrerade och drabbade samman med polis. Vid den tiden var Gorbatjov på besök i Berlin, och han sade till partiledaren i DDR, Erich Honecker: "Enda vägen ut ur detta är att ta chansen och genomföra reformer."

Omedelbart efter detta hävde DDR restriktionerna på resor till Ungern och Tjeckoslovakien. Det lät stora mängder människor hoppa av till Västtyskland via Tjeckoslovakien, och Berlinmuren kunde inte längre stoppa flyktingvågorna. Den 9 november gav DDR upp delningen av Berlin, och tiotusentals människor tog sig över muren in i Västberlin. I processen raserade man också muren. Symbolen för den kommunistiska järnridån som hade stått i årtionden var nu historia. [25]

1989, året då Berlinmuren föll, var turbulent. På ett enda år slog sig Polen, Rumänien, Bulgarien, Tjeckoslovakien och DDR fria från socialistiskt styre. Det här var också ett resultat av att Sovjetunionen hade slutat lägga sig i de östeuropeiska ländernas angelägenheter. 1991 föll till sist själva Sovjetunionen, och det kalla kriget var över.

Under de senaste årtiondena har Kinesiska kommunistpartiet gett stöd till 110 länder. Ett av partiets viktigaste frågor när det gäller bistånd är exporten av dess ideologi. Sovjetunionens inblandning i Mellanöstern, Sydasien, Afrika och Latinamerika är inte begränsat till de ovan nämnda få exemplen. Målet med detta kapitel är bara att visa att överförandet av våld är en viktig metod för kommunistspökets utvidgning av kommunismen internationellt. Ju mer befolkning och land det kontrollerar, desto lättare är det för det att förstöra mänskligheten.

4. Slutet på kalla kriget

Kalla krigets slut var en stor lättnad för många. De trodde att socialism, kommunism och liknande tyranniska system slutligen hade fått ett slut. Men det var bara ett av djävulens strategiska drag. Spänningen mellan USA och Sovjetunionen drog bort uppmärksamheten från Kinesiska kommunistpartiet och gav det möjlighet att genomföra ännu mer ondskefulla saker.

Massakern på Himmelska fridens torg 1989 blev en väg till makten för Jiang Zemin. Med hjälp av den redan mogna förtrycks- och propagandamaskinen fortsatte Jiang att systematiskt förgöra traditionell kultur och skapa partikultur. Genom att förstöra moralen odlade Jiang upp sina "vargungar", ungdomar som var emot tradition och moral, vilket i förlängningen möjliggjorde den storskaliga förföljelsen av Falun Gong, och i slutänden mänsklighetens förstörelse.

Kommunisterna har förlorat makten i de forna kommunistländerna, men kommunismen har aldrig hållits ansvarig för de brott som begicks världen över. Ryssland har aldrig rensat ut arvet efter Sovjet eller avskaffat sin hemliga polisapparat. En tidigare KGB-chef leder nu landet. Kommunistiska ideologier och dess följare lever inte bara kvar, utan de sprider sitt inflytande i väst och resten av världen.

De antikommunistiska aktivisterna i väst – den äldre generationen som har en djupare förståelse av kommunism – dör nu gradvis, medan den nya generationen saknar en djupare förståelse av, såväl som en vilja att förstå, kommunismens onda, mordiska och bedrägliga natur. Följaktligen har kommunister kunnat fortsätta med sina radikala och progressiva rörelser för att förstöra de existerande ideologierna och samhällsstrukturerna, och till och med ta makten med våld.

I. Röda torget är fortfarande rött

När de forna kommunistländerna ett efter ett krävde oberoende ville även Sovjetunionens befolkning se förändring. Politiskt kaos uppstod, ekonomin kollapsade och Ryssland isolerades internationellt. Då förklarade den ryske presidenten Boris Jeltsin det Sovjetiska kommunistpartiet illegalt, och begränsade dess aktiviteter. Folket uttryckte kraftfullt sitt förakt för partiet, som man så länge burit på, och den 26 december 1991 antogs en lag om upplösandet av Sovjetunionen, vilket innebar slutet för dess 69-åriga styre.

Men hur kunde djupt rotade kommunistiska ideologier bara falla så lätt? Jeltsin genomförde en kampanj för avkommunistifiering efter att ha etablerat den Ryska federationen. Statyer av Lenin vältes, sovjetiska böcker brändes, tidigare sovjetiska befattningshavare blev av med sina jobb och Sovjetrelaterade föremål krossades eller brändes. Ändå gick inget av detta till botten med kommunismen.

Avnazifieringen efter andra världskriget var mycket mer grundlig. Man ställde de nazistiska krigsförbrytarna inför rätta och rensade ut den fascistiska ideologin, och idag är ordet "nazist" förbundet med skam. Fortfarande jagas tidigare nazister och ställs inför rätta.

Beklagligt nog för Ryssland, där kommunismen fortfarande var stark, betydde den här uteblivna utrensningen av kommunismens ideologi att det fanns utrymme för en comeback. I oktober 1993 marscherade tiotusentals Moskvabor på stadens torg, skanderade Lenins och Stalins namn och viftade med sovjetiska flaggor. Två år tidigare hade Moskvaborna gått ut på gatorna och krävt oberoende och demokrati.

Men den här gången var det kommunister som krävde att det sovjetiska systemet skulle återinföras. Närvaron av polis och militär gjorde bara konfrontationen värre. Vid ett kritiskt ögonblick valde dock militären och säkerhetsapparaten att stödja Jeltsin, som skickade stridsvagnar för att stoppa oroligheterna. Men kommunistiska krafter har levt kvar, och man bildade Ryska kommunistpartiet, som blev landet största, tills Putins parti, Enade Ryssland, blev dominerande.

På senare år har vissa studier (bland annat de som utfördes av Moskvakanalen RBK TV 2015-2016) visat att upp till 60 procent av de tillfrågade fortfarande tycker att Sovjetunionen borde återuppstå. I maj 2017 högtidlighöll många ryssar hundraårsminnet av det sovjetiska maktövertagandet. Det sovjetiska kommunistiska ungdomsförbundet (Komsomol) som etablerades under Sovjetunionen, höll en ceremoni där ungdomar svor en ed framför Lenins kropp på Röda torget. Vid torgmötet hävdade ordföranden för Ryska federationens kommunistparti, Gennadij Ziuganov, att 60 000 nya medlemmar hade gått med i kommunistpartiet nyligen, och att partiet levde vidare och växte.

Bara i Moskva finns nästan 80 monument över Lenin. Lenins kropp på Röda torget drar fortfarande turister och sympatisörer. Röda torget är fortfarande rött. KGB har aldrig på allvar blivit genomlyst och fördömt av världen, kommunismens onda ande är fortfarande närvarande i Ryssland, och det finns gott om människor kvar där som tror på kommunismen.

II. Den röda katastrofen fortsätter

Officiellt finns det för närvarande fyra länder som styrs av kommunistregimer: Kina, Vietnam, Kuba och Laos. Nordkorea har på ytan övergett den marxist-leninistiska kommunismen, men är i verkligheten fortfarande en kommunistisk totalitär stat. Innan kalla kriget fanns det 27 kommunistländer. Nu finns det 13 länder där kommunistpartier tillåts delta i politiken, och det finns omkring 120 länder som har registrerade kommunistpartier. Under de senaste knappt hundra åren har kommunistiskt inflytande över regeringarna i omkring 120 länder försvunnit.

På 80-talet fanns det mer än 50 kommunistpartier i Latinamerika, med ett totalt medlemskap på en miljon (Kubanska kommunistpartiet utgjorde ungefär hälften av detta). Under den första halvan av 80-talet var USA och Sovjetunionen i hård konkurrens om de strategiskt viktiga platserna i Latinamerika och Asien. När Östeuropa och Sovjetunionen kollapsade började kommunismen gradvis att försvagas.

Länder där man försökte upprätthålla kommunism med våld, som ”Lysande stigen” i Peru, blev allt färre. Majoriteten av dessa länder omvandlades till olika varianter av socialism. Politiska partier slutade kalla sig kommunister, och tog namn som Demokratiska socialistpartiet, Folkets socialistparti och liknande. Omkring 10 kommunistpartier i Centralamerika tog bort ”kommunistparti” från namnet, men fortsatte att förespråka kommunistiska och socialistiska idéer, och blev allt mer bedrägliga i sitt agerande.

I de 33 oberoende länderna i Latinamerika och Karibien är de flesta kommunistpartierna numera legitima politiska partier. Kuba, som styrs av kommunistpartiet, är ett undantag. I Venezuela, Chile, Uruguay och andra länder har kommunistpartiet och det styrande partiet i många fall ingått något slags koalitionsregeringar, och i andra länder spelar kommunistpartierna rollen av opposition.

I väst såväl som några länder i andra regioner har kommunismens onda ande inte hemfallit åt våld och dödande som i öst, utan i stället subtilt infiltrerat samhället, spridit sin ideologi och nått sitt mål att förstöra människors moralvärderingar och den kultur som gudarna gett dem. Kommunistspöket har faktiskt tagit kontroll över hela världen. Dess slutliga mål att förstöra mänskligheten är bara ett steg bort.

Nästa del i serien finns här.

Referenser

[1] Chongyi Feng, “How the Chinese Communist Party Exerts Its Influence in Australia,” 5 juni 2017, http://www.abc.net.au/news/2017-06-06/how-china-uses-its-soft-power-strategy-in-australia/8590610.

[2] Jung Chang, Jon Halliday, Mao: The Unknown Story, Anchor Books, 2006.

[3] Harry S. Truman, “Statement on Formosa,” 5 januari 1950, https://china.usc.edu/harry-s-truman-%E2%80%9Cstatement-formosa%E2%80%9D-january-5-1950.

[4] “US Enters the Korean Conflict,” https://www.archives.gov/education/lessons/korean-conflict.

[5] Qian Yaping, “60 Years of China’s Foreign Aid: Up to 7 Percent of the National Fiscal Expenditure,”
http://history.people.com.cn/BIG5/205396/14757192.html.

[6] Ibid., Extracted from the annual national expenditure reports.

[7] Chen Xianhui, The Truth of the Revolution: 20th Century Chronology of China, Chapter 38,
https://china20.weebly.com/.

[8] Ibid.

[9] Ibid., kapitel 52.

[10] “Leaking Moment: Escaping North Korea, Dying in China,” Voice of America
https://www.voachinese.com/a/hm-escaping-north-korea-20121007/1522169.html.

[11] Chen Xianhui, The Truth of the Revolution — The 20th Century Chronicle of China
https://china20.weebly.com/.

[12] Song Zheng, “The 9.30 Coup in Indonesia in 1965,” China In Perspective
http://www.chinainperspective.com/ArtShow.aspx?AID=183410.

[13] Ibid.

[14] “Talking History Discussing Present: China’s Shock Wave in Myanmar,” VOA
https://www.voachinese.com/a/article-2012024-burma-china-factors-iv-140343173/812128.html

[15] Cheng Yinghong, “Exporting Revolution to the World — An Early Exploration of the Impact of the Cultural Revolution in Asia, Africa and Latin America,” Modern China Studies, 2006, vol.3.
http://www.modernchinastudies.org/cn/issues/past-issues/93-mcs-2006-issue-3/972-2012-01-05-15-35-10.html.

[16] Chen Yinan, “MCP Radio Station in China,” Yan Huang Era magazine, 2015, vol.8.

[17] Cheng Yinghong, “Exporting Revolution to the World — An Early Exploration of the Impact of the Cultural Revolution in Asia, Africa and Latin America,” Modern China Studies, 2006, vol.3.

http://www.modernchinastudies.org/cn/issues/past-issues/93-mcs-2006-issue-3/972-2012-01-05-15-35-10.html.

[18] Hanshan, “Xiong Xianghui and the CCP’s history of exporting revolution to Latin America,” Radio Free Asia.
https://www.rfa.org/cantonese/features/history/china_cccp-20051117.html.

[19] Chen Xianhui, The Truth of the Revolution — 20th Century Chronology of China, Chapter 52, https://china20.weebly.com/.

[20] Cheng Yinghong, “Exporting Revolution to the World: An Exploratory Analysis of the Influence of the Cultural Revolution in Asia, Africa, and Latin America.”

[21] Ibid.

[22] Wang Hongqi, “China’s Aid to Albania,” Yan Huang Era magazine.

[23] Chen Quide, kapitel 60, “The Evolution of Contemporary Constitutionalism,” The Observer, 2007.

[24] Ibid., kapitel 67.

[25] Ibid., kapitel 77.