Om man får önska sig någonting av det nya årets samhällsdebatt, så skulle det vara att några av de uslaste argumenten som år efter år halas ut äntligen försvinner.
Ett sådant argument, som dök upp oroväckande frekvent kring jul, är det som går ut på att massor av saker vi svenskar gillar och/eller uppfattar som ”svenska” minsann importerats utifrån. Det fick i år sin tydligaste gestalt i en julbonad från Åhléns, men betydligt fler har svingat det här som ett tillhygge genom åren i olika varianter, från skådespelaren Morgan Alling till förre statsministern Fredrik Reinfeldt, för att nämna bara två. Den är också ett slags tvilling till den ilskna pseudodiskussion om svensk kulturs existens, som återuppstått kring Ebba Busch Thors debattartikel nyligen.
Det första man kan fråga sig är exakt vad det här är ett argument för eller emot.
Är det bara en allmän upplysning, så, visst. Än sen? Är det ett argument ”för invandring” i något slags ytterst generell bemärkelse så är det så urvattnat att det inte ens är ett argument. Antalet personer som på allvar vill stoppa all invandring av allt slag till Sverige torde vara lätträknade, och knappast värda att bemöta upprepade gånger.
Är det tänkt att vara kulturellt folkupplysande så slår det in minst sagt vidöppna dörrar. Återigen, antalet personer som tror att allt som vi ägnat oss åt i Sverige, från Hedenhös fram till 1960-talet eller så, uppfanns av svenskar, torde också vara ytterligt få.
Om det verkligen är ett seriöst argument i något slags invandrings- eller kulturdebatt, vilket jag ändå misstänker, så är det endera fullständigt idiotiskt eller extremt försåtligt. Inom retorik brukar man prata om ”halmgubbar” – att man tillskriver motståndaren orimliga åsikter som denne inte har, för att sedan ge sig på och krossa dem. Man ”bränner upp” halmbelätet av sin motståndare som man just skapat, och hoppas att publiken förväxlade halmgubben med den riktiga personen.
Det här "allt är importerat"-argumentet är något slags utökad halmgubbe. Det tillskriver inte ens några särskilda personer den här åsikten, utan låtsas att det finns en hel grupp människor som omfattar den, och ropar sedan ”Aha! Schack matt!”, till... Ja, till vem? Alla som är kritiska mot nuvarande migrationspolitik? Alla som är arga över nånting relaterat till luciafirande i förskolan? Eller ska den bara sprida något slags air av oundviklighet över mångkulturbegreppet?
Jag misstänker att många som uttalar eller i sociala medier delar vidare den här sortens utsagor inte egentligen tänker efter varför man gör det, eller om det man delar har något slags substans. Jag tror att de flesta inte funderat över om den här facklan bränner ner något annat än halm. Den känns bara bra och självklar och trygg, och så är man nöjd med det.
Tyvärr handlar den seriösa debatten kring den här typen av påståenden, i den mån den alls uppstår, oftast om enskildheter, av typen uppenbara faktafel (som påståendet att ”tomten är turk”) eller hur säker man egentligen är på varifrån en viss tradition kommer från början. Det är sällan själva utgångspunkten avslöjas som den dimridå den faktiskt är.
För att säga åt någon som uttalar sig invandringskritiskt att ”du äter minsann pizza” är i sig helt irrelevant. Man kan vara för arbetskraftsinvandring men mot flyktinginvandring. Man kan vara för invandring från länder i Europa men mot invandring från länder utanför Europa. Man kan vara för en hårt begränsad flyktinginvandring men mot den nuvarande politiken. Man kan tycka att invandring är bra, men att de som kommer hit inte ska få omedelbar tillgång till vårt välfärdssystem på samma sätt som infödda. Alla dessa ståndpunkter kan diskuteras och angripas, men de kan inte avfärdas med den här sortens falska alexanderhugg.
Det finns viktiga diskussioner vi borde ha om invandring, integration och svensk kultur. Men på samma sätt som de saboteras av lögner, obekräftade rykten och överdrifter som talar till ens fördomar, så blir det omöjligt att se varandra om rummet är fullt av stora, ruttnande halmgubbar. Låt 2019 bli året då vi förpassar dem till komposthögen.
