Sveriges planer på att söka vinter-OS 2030 fortskrider alltså.
Förstudien är avslutad och nu inleds en fas som rymmer bland annat dialog med Internationella olympiska kommittén (IOK).
Är det nu den blågula delegationen informerar IOK om:
• att Sverige har flest dödsskjutningar i Europa.
• att Sveriges kriminella gäng utgörs av 9 000 personer samt deras runt 21 000 anhängare.
• att Sverige är en trygg plats för hemvändande IS-terrorister.
• att Sverige är en otrygg plats för allt fler medborgare.
• att Sverige placerar grovt kriminella ungdomar bakom staket som de kan kliva över.
• att Sveriges näst största parti i senaste riksdagsvalet från vissa håll utmålas som nazistiskt.
• att Sveriges medborgare knappt höjer på ögonbrynen inför nyheter om 15-åriga mördare eller 15-åringar som mördas.
• att drogpåverkade bilförare som kör ihjäl små barn kan fly landet eftersom de släpps ur häktet.
• att …, nej det får räcka med exempel på obestridliga fakta som den svenska delegationen gör bäst i att förtiga om det överhuvudtaget ska finnas en liten möjlighet att få 2030 års vinterspel.
Sportwashing kallar vi det för när bland annat Kina, Ryssland och länder i Mellanöstern använder idrotten som redskap för att visa omvärlden en lika ljus som förljugen bild av landet i fråga.
Det finns som man brukar säga grader i helvetet och jag menar inte att svensk sportwashing kan liknas vid den i totalitära stater där grava övergrepp mot mänskliga rättigheter är vardag.
Den svenska varianten är vid en jämförelse som en lightversion. Ja, den är i själva verket så lätt att den påminner om marknadsföring.
Men på presskonferensen där det avverkade och fortsatta arbetet med processen presenterades tycker jag att Riksidrottsförbundets (RF) nye ordförande Karl-Erik Nilsson satte fingret på vad som förefaller vara huvudsyftet med att få OS 2030 till vårt land.
Ett syfte med sportwashing är just att skänka hopp och framtidstro.
Efter att ha sagt ”Sverige har stor respekt för omvärldsläget med krig i vår närhet, vi är mitt inne i en lågkonjunktur och vi har utmaningar på klimatsidan och energisidan”, uttryckte sig fotbollförbundets tidigare ordförande så här:
”Det är kanske just vid sådana tillfällen och när situationen i samhället är som den är som det är väldigt positivt för medborgarna, för idrotten och för Sverige som helhet att samlas runt ett sådant här evenemang. Det ger hopp och det ger framtidstro.”
Ett syfte med sportwashing är just att skänka hopp och framtidstro. Landets befolkning ska under en tid ges möjlighet att tänka mindre på alla stora samhällsproblem och mer på ett idrottsevenemang som förenar. Medborgarna får anledning att känna stolthet över att vara en del av festen.
Ett annat och minst lika viktigt syfte är att med hjälp av OS tvätta bort delar av den bistra verkligheten för att i stället måla upp en idyllisk bild som sprids över hela världen. Det gynnar turistnäringen och ger omvärlden en positiv bild av Sverige.
Vi som bor här har anledning att förundras över att Sverige år efter år har en framskjuten placering på listan över världens tryggaste länder. Möjligen beror omdömet på att personerna bakom listorna blandar ihop Sverige med Schweiz.
Sveriges olympiska kommittés (SOK) ordförande Hans von Uthmann förklarade på presskonferensen att den svenska processen mot en eventuell OS-ansökan genomsyras av optimism.
En anledning är enligt Uthmann att sju av tio svenskar ställer sig positiva till ett OS i Sverige. Utan ett brett folkligt stöd skulle det inte ha funnits någon anledning att ens inleda fas två.
För att vara på säkra sidan lade SOK i Kantar Publics undersökning in ett antal förbehåll som nära nog garanterade att resultatet blev det önskade. I den undersökning Kantar Public gjort tidigare fanns inga förbehåll. Då var fyra av tio svenskar positiva till ett OS på hemmaplan.
För att göra en liknelse med journalistik så arbetar Uthmann & Co på samma sätt som Dagens Nyheter gjort sedan Peter Wolodarski 2013 tillträdde som chefredaktör.
DN frångick den faktabaserade journalistiken för att övergå till opinionsbildande agendajournalistik.
”Vi kommer att satsa mer på denna typ av agendasättande journalistik som får oss att både tänka och känna”, förklarade Wolodarski.
Opinionsbildande har alltid funnits i media. Men då i form av ledare eller krönikor. Vi läsare vet att texten återger en (1) persons åsikter.
Opinionsbildande texter på nyhetssidor är något helt annat. Där läsarna förväntar sig en objektiv beskrivning av en händelse prackas de i stället på journalistens uppfattning om vad som hänt och varför det hänt.
Den typen av journalistik är bedräglig just eftersom vi utgår ifrån att texten är objektiv och saklig. Trots att den i själva verket kan vara vilseledande skapar den en stark opinion om tillräckligt många läsare tror att de försetts med korrekta fakta.
Ett förhoppningsvis oslagbart rekord inom agendasättande journalistik satte Wolodarski i december 2020 då han för en dag överlät chefredaktörsjobbet till klimataktivisten Greta Thunberg.
Det rakt av populistiska draget visar att Wolodarski gick till överdrift i sin underskattning av läsekretsen. Möjligen bortsett från ett antal av Thunbergs enögda anhängare insåg ju alla att den tidigare trovärdigheten i DN:s klimat- och miljöjournalistik var förlorad.
Så långt känner åtminstone inte jag att det gått vad gäller gruppen som sliter hårt med vad som eventuellt leder fram till en OS-ansökan.
Men för varje opinionsundersökning som styr de tillfrågade, för varje gång saker skönmålas och för varje gång en spade inte kallas för en spade naggas trovärdigheten i kanten.
Historien är fylld av smutsiga OS-kampanjer där konkurrerande länder överträffar varandra i såväl mutor som löften.
Eftersom det i dagsläget inte finns en officiell konkurrent till Sverige om OS 2030 bedrivs inget kampanjande av sedvanligt slag.
Men det lär finnas någon eller kanske till och med några fler intressenter.
IOK:s OS-chef Christophe Dubi hävdar att det finns ett stort intresse för värdskapet 2030. Så är det inte. Att flera av de ursprungliga kandidaterna hoppat av är skälet till att Sverige över huvud taget dök upp i diskussionen. Avhoppen är också orsak till att beslutet om värdnation skjutits upp till 2024.
På ett sätt skulle det vara roligt med en några veckor lång stor idrottsfest på svensk mark.
Men det är inte värt priset.
Sportwashing har sällan en långvarig effekt. Det är rent och snyggt just där och då.
Sedan återgår allt till det normala.
Dessutom med risk för en baksmälla som skulle ha undvikits om festen inte blivit av.
