Elfsborg har de senaste åren sålt sina bästa ungdomar utomlands. Trots det sommarvilar klubben som allsvensk tvåa. Med närmare 100 miljoner på banken(!) och SM-guldet inom räckhåll.
Pålitliga Elfsborg – med ett undantag alltid på övre tabellhalvan sedan 2005 och två gånger svenska mästare (2006 och 2012). Man kan jämföra klubben med krisande kollegor som AIK och IFK Göteborg och konstatera att boråsarna har något som många andra klubbar saknar. Jag skulle beskriva det som en inre hållning, något som gör att det automatiskt slår stopp i maskin när saker är på väg att gå överstyr. Eller att någon säger ifrån när alltför galna idéer kommer upp. Men det gör det sällan, därför att man hållit lycksökarna utanför styrelsen. Tack vare det ligger laget nu på andra plats i fotbollsallsvenskan.
Det handlar om kunskap och tålamod. Undantagsåret 2018 slutade Elfsborg tolva i serien. Det året var Jimmy Thelins första som tränare. Han hade tagit upp Jönköpings Södra till allsvenskan hösten 2015 och kom till Elfsborg när J:Södra åkt ur. Första året gick inte bra. Hade det varit AIK eller IFK Göteborg hade skitsnacket snart börjat och krav på panikvärvningar framförts offentligt av dissidenter i styrelsen. Men i Elfsborg fick Thelin fortsätta som skeppare. Styrelsen och klubbchefen Stefan Andreasson var trygga i sin förvissning om att Thelin var rätt man. Hans serieplaceringar hittills med laget är 12–8–2–4–6.
Under uppehållet har man sagt adjö till sin skånske ytter Jacob Ondrejka, som med kort tid kvar på kontraktet sålts till Royal Antwerp för 1,7 miljoner euro. Det var i underkant jämfört med de senaste årens försäljningar. 2020 gick numera landslagsaktuelle hallänningen Jesper Karlsson till AZ Alkmaar för 2,5 milj euro. 2021 försvann kenyanske mittbacken Joseph Okumu till Gent för 3,5 milj euro, vilket var grunden för det årets vinst på 36 milj kr. 2022 var det mittfältaren Simon Olsson (Heerenveen för 14 mkr, som kan bli 20 mkr med bonus) och vänsterbacken Oliver Zandén (Toulouse för 20 mkr) som förstärkte klubbkassan utan att nämnvärt försvaga laget. Vinsten för 2022 blev 15,8 mkr på 145 mkr i omsättning. Det egna kapitalet vid årsskiftet var 83 mkr.
Boråsarna har något som många andra klubbar saknar.
Försäljningen av Zandén visar på ett sammanhang i skötseln av Elfsborg. Man håller kontakten med sina gamla spelare, tidigare utlandsförsäljningar, och känner deras status väl. När Blåvitt tar hem fysiska vrak, välkända spelare som inte har haft mera att ge, har Elfsborg planerat. När Zandén försvann kom den lille Niklas Hult tillbaka efter åtta år i främmande land. Han hade på den tiden hunnit omskolas till vänsterback och gjort sig själv till ett givet val som ersättare.
Det var Hult som, när han var på väg till Nice, blev avsnäst av Ibrahimovic när han på en landslagssamling frågade denne om råd angående att spela i Frankrike. Niklas blev antagligen chockad, för sånt går inte hem i Elfsborg. Just nu är högerbacken Johan Larsson ledarfiguren. Han var ute 2015–20 (mest i Bröndby men också ett år i Guingamp) och är nu den som har mentala resurser att ställa höga krav på omgivningen. Sebastian Holmén, åter förra året efter sex år i Dynamo Moskva, Willem II och Çaykur Rizespor, är en annan som kommit tillbaka och tillfört fostrande hårdhet i umgänget med sina efterföljare. Hans äldre bror Samuel hade ett decennium i Danmark och Turkiet bakom sig när han återvände. Han slutade spela för två år sedan men kom tillbaka i vintras som individuell tränare ansluten till juniortruppen. Anfallaren Per Frick har aldrig rört sig ur fläcken. Han har tillhört A-laget i tolv år och har gradvis vuxit från fjunig inhoppare till rutinerad anfallare som möts med respekt.
Att odla talanger har nog varit Elfsborgs bästa gren genom åren. Elfsborgs tre storhetsperioder (1926–54, tre SM-guld; 1961–87, ett SM, och den pågående 1997–, två) har kännetecknats av att skaraborgare har förekommit i mängd i laguppställningen. Men det är inte alltid generationsväxlingarna gått smärtfritt. Den första perioden hade Sven Jonasson, en rörlig anfallare, som storstjärna. Boråsfödd och värvad från IK Ymer gjorde han 20 säsonger i A-laget (410 seriematcher/252 mål). När han började fundera på att sluta värvades Pära Bengtsson från Halmstads BK. När denne efter tre år lockades till Italien och Torino (1949) trodde sig klubbledningen ha ett äss i rockärmen. Juniorlagets center Ingmar Gänger var den givne efterträdaren. Men det blev ingenting av med det, för ”Iggy” (som han snart skulle kallas) hade bestämt sig för att flytta till Hartford, Connecticut, och läsa till ingenjör. Därborta spelade han för Scandia AC och hans lagledare Bertil Larson mindes honom med värme när vi sågs för närmare 30 år sedan. Bertil hade en tvättinrättning. Han tog hand om lagets tröjor samtidigt som han skrev fotboll för Hartford Courant. Det var fotboll i ett mindre format än vad Ingmar vuxit upp med. Han genomförde sina studier, blev representant för Sandvik och sedermera amerikansk amatörlandslagsspelare. Men då hade han flyttat till västkusten och börjat använda sitt andra förnamn, Rolf. Jonasson hade alltså slutat under säsongen 1946/47 och det tog ytterligare sju år med förlust av först Bengtsson och sedan Gänger. Sedan åkte Elfsborg ur Allsvenskan.
På det följde en ivrig juniorsatsning. Klubben vann den nya JSM-turneringen 1953, spelade final 1956 och var sedan uppe i ytterligare fem finaler mellan 1967 och 1975. Bakom de senare framgångarna stod en man, tränaren Hasse Ohlsson (1945–2012). Att titta närmare på hans fem finallag är som att vända upp och ner på en godispåse. Det fanns gott om blivande allsvenskar i vart och ett av dem. Själv satte han centern Thomas Ahlström främst, VM-spelare 1974 och därefter ett Greklandsproffs som kom tillbaka.
Det ska sägas att det har gått snett för Elfsborg även sedan dess. När man åkte ur allsvenskan 1987 skedde det med bara fem pojklag igång och inga alls i åldersklasserna födda 1974–75–76. Men den krisen reddes ut.
Elfsborg avslutade årets vårsäsong med att slå krisande AIK. Det var nionde matchen i följd utan förlust. Segern skrevs till 2–1. Laget har ett par gånger (Norrköping och Halmstad) visat mental styrka och kunnat vända underlägen till seger. Elfsborg, anfört av Johan Larsson som är en av mina absoluta backfavoriter, verkar nu vara tillräckligt starkt för att under hösten utmana ledande Malmö FF.
