Det finns runt 4 000 fotbollsdomare i Sverige. Knappt åtta procent av dem är kvinnor.

– Tyvärr är siffran på samma nivå som för tio, femton år sedan, säger Pernilla Larsson på Svenska Fotbollförbundet.

Där är Larsson sedan drygt ett år coach för landets elitdomare på damsidan. Hon ingår i förbundets arbetsgrupp vars kanske viktigaste uppgift är att väsentligt öka antalet kvinnliga domare.

– Det skulle råda bot på den nuvarande domarbristen. Att fortsätta fiska efter nya domare i herrsjön har inte gett några resultat. Så då får man byta sjö, säger Larsson som är en av svensk fotbolls främsta domare genom tiderna.

Hon gjorde 18 säsonger och 248 matcher – fler än någon annan – i damallsvenskan och tolv säsonger som Fifa-domare. Hon har tilldelats utmärkelsen Årets domare tre gånger – lika många som Jonas Eriksson.

Han blev ett stort, omskrivet och därför välkänt namn. Pernilla Larsson fick trots sina framgångar blygsamt med publicitet och är okänd utanför damfotbollskretsar.

Följs inte ett projekt upp får det heller ingen effekt på längre sikt.

Pernilla Larsson coach för landets kvinnliga elitdomare

Det är ytterligare ett i raden av exempel på skillnaden i hur vi ser på dam respektive herrfotboll i stort.

Larsson menar att utvecklingen i alla fall går åt rätt håll.

– Damfotbollens förutsättningar har blivit bättre och det återspeglas även i förutsättningarna för kvinnliga domare.

Men visst finns problem, eller utmaningar som många i dag väljer att kalla det.

Förra året var det 38 procent av de kvinnliga domarna som i en studie berättade att de blivit utsatta för könsdiskriminering. Visserligen en minskning med nio procent jämfört med föregående år men fortfarande en skrämmande hög siffra.

– Jag vill inte tro att någon tänker att en kvinna är inkompetent för att hon är kvinna. Det finns annat bakom den där siffran. Att det finns så få kvinnliga domare spelar in. Spelare, ledare och publik blir lika överraskade varje gång de får reda på att en kvinna ska döma, säger Larsson och fortsätter:

– Det är inte bara bland kill- eller herrlag man känner så. Till och med tjejer ifrågasätter varför de inte fått en manlig domare.

Den utsatthet som följer med valet att bli domare är alltså ännu värre för kvinnor. Det påverkar självklart inte bara rekryteringen utan även möjligheten att behålla dem som finns.

I fjolårets studie förklarade sju procent av de kvinnliga domarna att de inte skulle fortsätta ytterligare en säsong. 15 procent var tveksamma till en fortsättning.

– Det blir kännbart när vi redan har så få tjejer och kvinnor som dömer.

Pernilla Larsson hyser trots allt gott hopp om att situationen ska förändras.

Att andelen kvinnliga domare inte ökat under de 10–15 senaste åren förklarar hon så här:

– Det har saknats stora satsningar. De satsningar som gjorts i olika föreningar och distrikt har i och för sig varit bra men är ändå inte mer än som tomtebloss. Följs inte ett projekt upp får det heller ingen effekt på längre sikt.

– Nu krävs något helt annat. Det måste finnas en röd tråd som alla följer för att vi ska kunna skapa en bred grund.

Riktlinjerna för hur arbetet ska gå till kommer att dras upp på domarkonferensen i september. Fram till dess återstår mycket att göra för arbetsgruppen.

– Vi sonderar terrängen för vilka åtgärder som måste till. Det ska landa i några få konkreta och starka förslag.

För att få till dessa krävs kunskap om inte minst varför så få kvinnor vill bli domare. Det går som Larsson kallar det att ”killgissa” men för att verkligen tränga in i frågan krävs långt mer än så för att kunna sätta in åtgärder som ger effekt.

Med sin långa erfarenhet har Pernilla Larsson ändå en stark känsla för vad som behövs.

– Till skillnad från killar söker sig tjejer inte självmant till domarklubbar. De vet att de riskerar att bli ensam tjej i gruppen och avstår hellre.

– Därför behövs kurser där man samlar de tjejer som finns på samma ställe.

När sådana finns är det viktigt att sätta ihop dem med killgrupper i utbildningen.

Den gångna helgen ledde Pernilla Larsson en del i den specialsatsning som görs på åtta kvinnliga domartalanger som nått steg tre eller fyra i utbildningen. Gruppen inledde med att se Hammarby besegra Norrköping men hade fokus på domaren Eva Svärdsudd. Dagen efter såg hon tillsammans med gruppen matchen på tv – synkat med de kommentarer som Svärdsudd gjort i sitt headset.

– Det är oerhört lärorikt att se och höra hur en domare agerar på match och hur domaren kommunicerar med spelare och ledare, säger Larsson.

Fysträningen har varit eftersatt på damsidan.

Hon menar att ledarnas uppträdande mot domaren sätter nivån.

– Det märks inte minst i klubbar som byter tränare under en säsong. Spelarna är desamma men uppträder på ett helt annat sätt om den nye tränaren skiljer sig från den tidigare.

Under dagarna i Stockholm hade de lovande domarna också fysträning, en del som varit eftersatt bland kvinnliga domare.

– En del som sett till själva dömandet har haft vad som krävs för att avancera har stupat på löptesterna.

Att domare kan avancera, att det finns konkurrens och handlar om tävling kan man tycka är något som borde attrahera spelare som lagt av.

– Exakt, men det talas för lite om det. Se på mig, jag hade väl som bäst nått division I som spelare men som domare har jag fått se hela världen och haft stora internationella uppdrag.

Ett projekt som lockar tidigare spelare blir kanske en del av riktlinjerna i den nya satsningen.

Larsson menar att det också krävs en annorlunda syn på vad kvinnor klarar.

Hon upplever att personer inom fotbollen värnar så mycket om unga kvinnliga domare att dessa hindras i sin utveckling.

– Det handlar förstås om omsorg och att man vill väl. Men när tjejer enbart tilldelas dammatcher eftersom dessa uppfattas som lite snällare tar man bort tjejernas möjlighet att konkurrera.

Hon är mycket bestämd med att kvinnor redan från start ska döma såväl flick som pojkmatcher.

– Det har så många fördelar. Inte minst att spelarna, ledarna och spelarnas föräldrar med tiden inte reagerar när de ser en kvinnlig domare.

Nästa år omsätts arbetsgruppens teori i praktik – vad kan vi förvänta oss för resultat om fem år?

– Så långt fram är det svårt att säga något om. Men när vi får i gång det här och de 24 distrikten arbetar efter den modell vi beslutar om i september kommer vi att öka andelen betydligt.

Hur mycket?

– Om två år borde vi kunna ha dubbelt så många kvinnliga domare som nu. 

”Killar tycker de har bättre koll”

Kort efter slutsignalen fick domaren Maja Jons en klapp på axeln av en manlig tränare.

– ”Det där gick ju faktiskt bra”, sade han, berättar 20-åringen från Falun.

– Ordet faktiskt visade vad han hade förväntat sig, säger hon och skrattar.

Jons är van vid den typen av kommentarer från spelare och ledare.

– Jag är ändå lyckligt lottad och har till skillnad från många andra inte upplevt något obehagligt med dömandet.

– Men det var väldigt nervöst att döma en killmatch första gången, det kändes mycket värre än att döma tjejer.

Uppträder du annorlunda i pojkmatcher?

– Ja, där gäller det att visa mer pondus, att verkligen visa att jag vet vad jag håller på med. Killar tycker att de har bättre koll än vad jag har och det är mer tugg än i tjejmatcher.

Jons började att döma redan som 13-åring, går steg tre och är i höst kvalificerad för damernas division I.

Hon spelar fortfarande själv – ”i Dalarnas lägsta division” – men tycker dömandet är roligare.

– Och jag tävlar ju också där men på ett annat sätt än som spelare i ett lag.

Att vara med bland de åtta domare som förbundet gör en extrasatsning på betyder mycket för henne.

– Det är en härlig grupp och väldigt lärorikt.