Sveriges största folkrörelse skulle kunna vara en maktfaktor.
Men det verkar som om idrotten inte riktigt förstår sin stora betydelse i samhället och därför låter sig vara i händerna på politikerna.
Kanske är det statsanslaget på runt två miljarder kronor per år som gör att idrottsrörelsen sällan utmanar det politiska etablissemanget. Man biter inte den hand som föder en.
Endast lite försiktigt brukar idrotten framhålla att det ideella ledarskapet skulle kosta närmare 30 miljarder kronor per år om ledarna var avlönade.
Så det finns absolut ingen anledning för idrotten att inta en underordnad ställning i relationen med de politiska makthavarna.
Ändå är det precis så det ser ut.
Utan att protestera låter sig idrotten utnyttjas för andra syften. Talande var den reaktion som Riksidrottsförbundets (RF) avgående ordförande Björn Eriksson visade upp då flera riksdagspartier lyfte idrottsfrågor i den senaste valrörelsen.
”Så här mycket har det aldrig talats om idrott inför ett val”, sade Eriksson.
Han har rätt i att det talades om idrott. Visserligen ytterst lite men ändå mer än normalt under en valrörelse. Men det talades inte om den stora anläggningsbristen. Inte om vad som måste göras för att svensk elitidrott inte ska tappa ännu mer mark i den internationella konkurrensen. Över huvud taget lyftes ingen fråga som gällde vad som är bäst för idrotten.
I stället talades om vilka insatser idrotten kan göra i utsatta områden.
Jag har skrivit det förr och gör det igen; jo, idrotten ska ta ett samhällsansvar och gör också det.
Däremot ska idrotten inte pådyvlas ansvaret att lösa samhällsproblem som uppstått på grund av att våra folkvalda fört en omdömeslös integrationspolitik.
Idrotten måste bli bättre på att se om sitt eget hus, att hävda sin självständighet och att inte tyst acceptera då politikerna öronmärker delar av statsbidraget åt saker som inte främst kommer själva idrotten till del.
I det implicita avtalet mellan staten och idrotten framgår att idrotten har rätt till statsunderstöd och att detta är förenat med ett relativt stort självbestämmande över hur bidraget ska fördelas. Självbestämmandet är förenat med en skyldighet för idrottsrörelsen att ”självmant eftersträva en samhällsnyttig utveckling inom den ideella samhällssektorn”.
Uttrycket ”relativt stort självbestämmande” ger förstås rikligt med utrymme åt olika tolkningar.
Hur resultatet blir är i hög grad avhängigt av i vilken grad idrottens tyngsta ledare tar tillvara idrottens intressen.
Karin Mattsson blev 2005 första kvinnliga ordförande i Riksidrottsförbundet (RF) och hon övertygade de politiska beslutsfattarna om att idrotten har förmåga att hantera pengarna på ett ansvarsfullt sätt. Antalet öronmärkningar minskade under Mattssons tio år som ordförande.
Hennes efterträdare Björn Eriksson har att döma av sina uttalanden inte lagt lika mycket energi åt att hävda idrottens självständighet.
”Vi får inte driva det därhän att vi säger hit med pengarna och håll käften, för det håller inte”, säger Eriksson i en SVT-intervju.
Den avgående RF-ordföranden drar med sitt mustiga språk gärna saker till sin spets. I detta fall kanske som ett försvar för att idrotten under hans åtta år förlorat en del av sin självständighet.
Vem som tar över som ordförande på stämman den 26–28 maj i Uppsala blir av största vikt, inte bara för RF utan för hela idrottsrörelsen.
Avgående fotbollsordföranden Karl-Erik Nilsson, ridsportförbundets vice ordförande Helena Carlsson och gymnastikförbundets ordförande Anna Iwarsson kandiderar till ordförandeposten.
En RF-ordförande är ansiktet utåt och representant för organisationens ägare, de 71 specialförbunden. Majoriteten av dessa 71 ordföranden känns nu som en outnyttjad resurs utanför den egna idrotten.
Hur många ordföranden skriver i riks- eller lokalmedia debattartiklar om idrottens villkor? Hur många engagerar sig i frågor som rör idrottsrörelsen i stort?
Jo, det finns ett antal sådana exempel men det skulle vara önskvärt med fler. Jag skriver önskvärt eftersom vi inte kan förvänta oss av ideellt arbetande ledare att de ska ägna idrotten mer tid än vad som redan är fallet.
Men för att idrottsrörelsen ska stärkas och ta tillvara sina egna intressen krävs ledare som först och främst ser till vad som är bäst för idrotten – inte till vad den ytterligare kan göra för att lösa samhällsproblem.
Allt fler idrottsledare har börjat låta som politiker. De har mer fokus på vad idrotten kan erbjuda samhället än på idrottens egna behov.
Det kan man förstås tycka är beundransvärt men det gagnar inte idrotten och det är dess intressen de förtroendevalda ledarna getts ansvar att ta tillvara.
Under det senaste året har försvagningen av svensk elitidrott uppmärksammats i media. Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) har larmat om att många toppidrottares ekonomi ligger under existensminimum. SOK:s fystester har dömts ut av idrottsforskare.
Flertalet specialförbund har en elitverksamhet, och frågan hur Sverige ska ta igen förlorad mark borde vara prioriterad.
Ändå talas det mest om hälsa, bredd, idrott för alla och i hela livet. Det är självklarheter i bland annat Korpen och Gång- och vandrarförbundet men även i många andra förbund framhävs dessa faktorer före elitsatsningar.
Det har gått så långt att ordet elit i det närmaste blivit tabu i flera idrotter.
Bland de 32 motioner som kommit in till RF-stämman handlar två om elit.
Den ena motionen kommer inte oväntat från Svenska Fäktförbundet. Då Lars Liljegren 2001 valdes till ordförande blev fäktförbundet en betydelsefull aktör i svensk idrott. Liljegren tyckte till om det mesta, uppfattades säkert som tjatig av en del meningsmotståndare, men vann stor respekt för sin integritet och sitt engagemang vilket sträckte sig långt utanför den egna idrotten.
Då Liljegren efter sexton år lämnade över ordförandeklubban till Otto Drakenberg var det inte självklart att fäktförbundet även fortsättningsvis skulle ha en framträdande roll. Men så blev det.
Drakenberg blev rikskändis i fjol då han på det internationella fäktförbundets kongress i Lausanne vägrade att låta sig tystas i talarstolen. Den 56-årige svensken blev utbuad då han ville veta vilka garantier det internationella förbundet kunde ställa för att kvinnliga och homosexuella fäktare skulle bli väl behandlade under junior- och kadett-VM i Saudiarabien. Trots det högljudda motståndet från åhörarna stod Drakenberg rakryggad kvar.
Fäktförbundet driver en allmänrättslig process i försöket att frånta RF rätten att fördela det statliga bidraget. I motionen till den 92:a RF-stämman riktas hård kritik mot hur Riksidrottsstyrelsen (RS) och staten behandlar elitidrotten. Förbundet anser att RS inte fullgjort det uppdrag RS fick på stämman 2021 gällande projektet #elitdrott2030.
”Sverige har förmodligen en av världens blekaste politiska målsättningar när det gäller elitidrott”, står att läsa i motionen där första förslaget är att RF ska ”lyfta fram den svenska elitidrottens internationella konkurrenskraft som en av de allra mest prioriterade frågorna i den kommande strategin för perioden bortom 2025”.
Alla är medvetna om att svensk elitidrott under ett antal år fått stå tillbaka för andra intressen och att det resulterat i försvagad internationell konkurrenskraft.
Ändå tvivlar jag på att en majoritet av dagens ledare är beredda att överge den nuvarande linjen där elitidrotten är ett särintresse.
