Den svenska idrottsrörelsen har fått möjlighet att granska sig själv.
Det fungerar inte. Därför krävs en utomstående granskning av personer utan bindningar till idrotten.
En extern grupp direkt underställd idrottsministern är mitt förslag på lösning.
Frihet under ansvar är ett begrepp som i fungerande form är önskvärt i alla typer av sammanhang. Personen har stort utrymme att bestämma och känner samtidigt ett ansvar för att arbetet görs i linje med de övergripande värderingarna.
Jag ska inte påstå att idrotten medvetet missbrukat förtroendet den fått. Även om också sådana exempel finns handlar det förmodligen främst om en naiv och kanske också lite självgod tanke att idrottsrörelsens sunda värderingar gör att den kan ta ansvar för vad som händer och sker i de egna leden.
Eller ”RF-familjen” som Riksidrottsförbundets (RF) avgående ordförande Björn Eriksson så ofta talar varmt om då han framhärdar att idrotten kan lösa sina problem internt.
Med tanke på att Eriksson varit ordförande i åtta år och suttit i styrelsen i tolv år kan man tycka att hans inställning vittnar om avsaknad av självkritik. Å andra sidan kan man förstås anse det självklart att den forne rikspolischefen försvarar den modell som han inte sett anledning att förändra.
2018 tillsatte RF en idrottsombudsman vars uppgift var att hantera anonyma anmälningar om missförhållanden. Året efter utökades befogenheterna för idrottsombudsmannen som då kunde anmäla ärenden till bestraffning.
Men när synliggjorda problem inte åtgärdas är inget vunnet.
I fjol tog idrottsombudsmannen – Anders Jorlin och Klas Hermansson – emot 497 meddelanden vilket är den högsta siffran sedan tjänsten inrättades. Det handlade om bland annat 153 anmälningar om kränkande behandling och 31 om sexuella övergrepp. Diskriminering, korruption, ekonomiska oegentligheter, trakasserier, och bedrägeri är andra områden på Jorlin och Hermanssons lista.
Denna visar att visselblåsartjänsten fyller en viktig funktion eftersom den belyser de stora problem som finns inom idrotten.
Men när synliggjorda problem inte åtgärdas är inget vunnet.
Att två personer på ett grundligt sätt ska kunna hantera närmare 500 anmälningar varav ett stort antal handlar om grov brottslighet är orimligt.
Dessutom är flertalet fall av arten att de faller utanför ramen för vad idrotten på egen hand ska ha hand om.
Men det är som om svensk idrott stannat av i processen att ta tag i sina problem. I stället för hårdhandskar används silkesvantar. Att stänga av eller på andra sätt bestraffa förövare anses mindre viktigt än det förebyggande arbetet. Att bestraffning kan vara den förbyggande åtgärd som är mest effektiv verkar ingen ens reflektera över.
Mjuka värden styr. Det handlar om värdegrundsdiskussioner, utvecklingsprojekt och inte minst om eget ansvar.
”Det finns en lite naiv bild inom idrotten att alla vill göra rätt och följa riktlinjer”, säger Johan R. Norberg som är professor i idrottsvetenskap.
Han menar att Sverige halkat efter och måste öka sitt engagemang för att åtgärda de problem som i slutänden riskerar få till följd att idrotten förlorar sin legitimitet.
I sin rapport ”Idrottens riskzoner – om vägar till trygg och trovärdig idrott” (2001) pekar Norberg bland annat på nackdelarna med mjuk styrning.
Han säger: ”Problemen i den internationella idrotten har tydligt visat att system som kan missbrukas, förr eller senare också kommer att missbrukas.”
Norberg vill se regler för ansvarsutkrävande och sanktioner som inte möjliggör jäv, korruption eller intressekonflikter.
Att nå dit i en organisation där jävsituationer och intressekonflikter per automatik uppstår är omöjligt.
Schweiz har skapat en visselblåsartjänst som är statligt finansierad och där verksamheten drivs på en stor advokatbyrå. Kanada och Belgien är andra länder som beslutat att gå i samma riktning.
Jag kan inte hitta ett enda skäl till varför Sverige inte ska följa efter.
RF-tjänsten som idrottsombudsman beskrivs på hemsidan som ”delvis självständig.”
I ett mejl förtydligar Jorlin:
”Idrottsombudsmannen arbetar självständigt och oberoende utan påverkan från andra inom organisationen”.
Bindningen till RF finns ändå där. Naturligtvis är inte Jorlin eller Hermansson problemet. Oavsett vem eller vilka som haft tjänsten skulle det uppstå situationer där idrottsombudsmannen anses springa sin arbetsgivares ärenden.
Den rådande tystnadskulturen gör att utsatta person redan tidigare drar sig för att anmäla missförhållanden. Av rädsla för att det ska skada dem underlåter de att anmäla till sin förening eller sitt förbund. Återstår då endast att vända sig till RF som ägs av de 71 specialförbunden.
Björn Eriksson och andras tal om att RF-familjen löser sina egna problem utgör ytterligare hinder för en utsatt. Ingen vill vara osolidarisk mot sina egna.
SVT:s Uppdrag Granskning har nyligen visat två reportage om missförhållandena i gymnastik och ridsport och där vi fått se drabbade som inte fått upprättelse. Det handlar om unga personer som vigt sin ungdom åt en idrott och som haft stora drömmar men blivit svikna av ledare, tränare, klubbar och förbund.
I många fall djupt förtvivlade och med psykiska besvär har de unga talangerna lagt av medan de som orsakat skadan tillåtits att sitta kvar som om ingenting har hänt.
Varje sådant enskilt fall visar att idrotten inte klarar uppgiften att granska sig själv.
Detta kan inte vara en nyhet för idrottsminister Jakob Forssmed som har en bakgrund i idrottsrörelsen.
Men precis som för alla idrottsministrar före honom utgör idrotten bara en liten del av det han är satt att sköta. Det reser frågetecken om Forssmed ägnar tid åt saken.
Ytterligare ett hinder är den frihet och självständighet som idrottsrörelsen värnar och som politikerna visar respekt.
En idrottsminister som fråntar RF ansvar riskerar att göra sig omöjlig i delar av idrotts-Sverige.
Men inte minst med tanke på att två miljarder kronor av skattebetalarnas pengar går till RF skulle det vara anmärkningsvärt om staten ändå inte ser anledning till nyordning.
Enligt modellen som Schweiz har eller på annat sätt är i dagsläget underordnat betydelsen av att det blir en förändring.
Till RF-stämman i maj har Eksätra Ryttarsällskap och Safesport Sweden lämnat in en motion om ändring av idrottsombudsmannens uppdrag.
Med nuvarande lydelse i RF:s stadgar ska idrottsombudsmannen företräda och tillvarata förenings eller enskild medlems rättigheter. Förslaget i motionen är att lydelsen ändras till att gälla enbart de enskilda medlemmarna.
Det skulle stärka medlemmarnas position och också innebära att idrottsombudsmannen får sin arbetsgivare som motpart. En högst prekär situation med förmodat kort hållbarhet.
Motionärerna är också tydliga med att de ser förslaget som en interimistisk lösning i väntan på en långsiktigt hållbar lösning.
”Idrottsombudsmannen och den visselblåsarfunktion som RF upprättat lever tyvärr inte upp till grundläggande krav om oberoende, sekretess, kompetens eller resurser”, står att läsa i motionen.
Vidare: ”Svensk idrott behöver en helt extern oberoende visselblåsartjänst till vilken man anonymt kan tipsa om missförhållanden.”
I motionen görs också en träffande jämförelse med antidopningsarbetet där RF betonat vikten av ett så stort oberoende som möjligt.
Därför är det märkligt att RF har motsatt uppfattning kring hanteringen av sexuella övergrepp, kränkningar och andra handlingar som i lika hög grad som dopning bryter mot idrottens värderingar.
Antas motionen från Eksätra Ryttarsällskap och Safesport Sweden på stämman i Uppsala tas ett första steg mot den externa oberoende visselblåsartjänst som skulle gagna hela den svenska idrottsrörelsen. visselblåsartjänst som skulle gagna hela den svenska idrottsrörelsen.
