Att idrotten ska vara Riksidrottsförbundets (RF) mest prioriterade fråga är så självklart att det inte borde behöva påpekas.
Men det krävs tyvärr.
Svensk idrott har inte bara ålagts andra roller utan verkar även självmant i riktningar som visar att man glömt sin huvudsakliga uppgift.
Att delar av det statliga idrottsstödet öronmärks för projekt som inte har med själva idrotten att göra borde leda till ramaskri och protester. Men idrottsrörelsen knystar inte ens om saken.
Kanske är det ett tidens tecken. Godhetsnormer styr värderingar och åsikter och allt ska vara politiskt korrekt.
I den trånga åsiktskorridoren finns inte plats för fler än de som snällt rättat in sig i ledet.
Det skulle vara intressant att veta hur många formulär om värdegrundsarbete som skickats ut till specialförbund och föreningar under Björn Erikssons åtta år som RF-ordförande.
Ännu mer intressant skulle det vara att veta hur många som läst formulären, för att inte tala om nyfikenheten inför vad i dem som blivit verklighet.
Den gångna helgen valdes Karl-Erik Nilsson till ny ordförande och förhoppningsvis innebär det en kursändring för RF och den svenska idrottsrörelsen.
Områden som i mina ögon borde prioriteras är
• Elitidrotten
• Specialförbunden
• Förhållandet till staten.
Med det inte sagt att dessa områden alltid ska överskugga andra i RF:s verksamhet. Var tid kräver sina insatser. Även om idrotten fortfarande har mer att göra vad gäller jämställdhet, integration, hållbarhet och andra frågor har dessa varit i fokus under de senaste åren.
Nu bör de underordnas själva idrotten som har varit eftersatt.
Det gäller i synnerhet elitidrotten. Sverige har tappat mark. Stora blågula framgångar i friidrott utgör främsta undantag om vi ser till globala idrotter. Den som vill framhålla även skidsporten som exempel på att svensk elitidrott står sig stark ”glömmer” att den internationella konkurrensen i skidspåren är så svag att allt annat än svenskt medaljregn skulle vara ett bakslag.
Det finns de som menar att RF överhuvudtaget inte ska satsa pengar och tid på elitidrott. Dessa personer tycks vilja att statsbidraget på runt två miljarder kronor om året ska användas till ännu fler värdegrundsformulär och projekt som syftar till att visa vilken fantastisk samhällsbärare idrotten är.
Om inte RF satsar på elitidrott – vem ska göra det på ett sätt som kommer specialförbunden till del?
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) stödjer de 38 specialförbund som har olympisk status men det statliga stödet är kaffepengar jämfört med RF:s.
Dessutom är SOK-stödet begränsat till att gälla enbart förberedande och genomförande av OS. Värt att tänka på i sammanhanget är också att delar av SOK:s elitsatsning dömts ut av ett antal idrottsforskare och aktiva.
Alltså behöver även många av de olympiska specialförbunden en större ekonomisk uppbackning för sina elitsatsningar. Några enstaka idrotter har de kommersiella krafter som krävs för att stå på egna ben men är därför inte heller representativa för gruppen.
Hur stor del av det statliga stödet som ska gå till elitidrott tycker jag ska vara en fråga för vart och ett av de 73 specialförbunden. Det är alltså inget som ska avgöras av andra än de direkt berörda. Och det är absolut inget som ska behandlas vid skrivborden i Idrottens Hus på Södermalm i Stockholm där RF har sitt högsäte.
Att RF trots det ger riktat stöd utan protester från förbunden visar att dessa tyst accepterar att RF överskrider sin befogenhet.
RF ska vara en stödorganisation men agerar alltför ofta som en form av förmyndare för specialförbunden. Ändå är det förbunden, dess närmare 20 000 föreningar och cirka 3,3 miljoner medlemmar som är de egentliga ägarna av RF.
Därför är det anmärkningsvärt att förbunden inte hävdar sin rätt att hantera pengarna efter eget huvud. Ingen kan bättre än specialförbunden själva avgöra vilken typ av satsningar som är viktigast i deras idrott.
Det finns långt fler exempel på att RF dikterar villkoren i stället för att stämma av med förbunden vilken typ av stöd de bäst behöver.
Ta bara detta med utbildningen av värdegrundscoacher.
Till och med titeln visar att det är ett påfund från någon som haft för lite att göra på jobbet och därför hittat på något för att fylla ut tiden. För det är naturligtvis inget förbund som ringt upp RF och sagt att de plötsligt fått behov av en värdegrundscoach.
Eller? Om det till äventyrs finns ett sådant förbund får ni gärna höra av er och berätta.
På samma sätt som specialförbunden bör stärka sina positioner gentemot RF har RF anledning att i högre grad än nu hävda idrottens självständighet i relationen till staten.
Under den senaste tiden har det skrivits och talats mycket om att politikerna ska hålla armlängds avstånd till kulturen. De som anser att skattemedel inte ska finansiera transvestiters sagoläsning för barn får ovett, inte bara från den piedestal där kultureliten placerat sig själv utan också från personer som i andra frågor inte rättar in sig i pk-ledet.
Idrott är kultur. Och ska politiker hålla armlängds avstånd till konst, musik, litteratur, lyrik, till ”Skamlös vinh*ra” och hans kollegor, ska de självklart hålla fingrarna borta även från idrotten.
Men det är inte liktydigt med att de ska vända ryggen till Sveriges största folkrörelse. Den borde med sina drygt tre miljoner medlemmar vara en målgrupp som politikerna värnar om.
Att så ändå inte är fallet kan delvis förklaras av att det såväl på regeringskansliet som i riksdagshuset saknas kunskap om och intresse för idrott. Nog för att det finns enskilda politiker som visar på motsatsen men de lyckas inte göra avtryck ens i sina egna partier. Idrotten är ett särintresse i politiken och så till och med för en del av de ministrar som haft oturen att få idrotten på sitt bord.
Idrottsrörelsen får ta på sig en del av skulden för att den inte ges ett större värde och för att den inte bättre hävdar sin självständighet.
Under Björn Erikssons åtta år som ordförande har RF förlorat mycket av den mark som erövrades under Karin Mattssons tioåriga ordförandesejour.
Mattsson lyckades ge RF en större frihet för idrotten medan den under de senaste åtta åren återgått till att mer likna statens förlängda arm.
Nu är det upp till Karl-Erik Nilsson att visa vägen. Med sin politiska bakgrund vet han vilka trådar det ska dras i för att stärka svensk idrotts ställning i regering och riksdag.
Kommer han att göra det eller tycker han som ex-politiker att det är viktigare att använda idrotten som redskap för att lösa samhällsproblem utanför själva idrotten?
Oavsett vilket det blir anser jag det självklart att det statliga idrottsstödet går oavkortat till just idrotten. Pengar som öronmärks för att lösa problem i utsatta områden eller för annat som inte har med själva idrotten att göra ska inte tas från det statliga idrottsstödet.
