Det verkar som om vi är besatta av att mäta allt i dag. Visst är det bra att kunna kolla syreupptagningsförmåga, blodtryck, blodfetter, sockernivåer, andelen kroppsfett och hjärtverksamheten. Men hur känns det? Hur mås det i själen? Det är ju där själva livslusten finns.

Allt har en kropp och en själ. Jag är rätt säker på att det var budskapet att också träning har en kropp och en själ – precis som vi människor har det – som gjorde att Friskis & Svettis blev populära så snabbt. På jympan fick alla både träning och en själslig upplevelse. Just den själsliga kicken var nog viktigast på jympan. Den kom sig av att rörelserna hade en kropp och en själ och att musiken också hade det. Musiken uttryckte känslor som ledarna förmedlade genom rörelser och personlighet. Oavsett om det var ljusa och sköra toner eller mörka och hårda, så blev upplevelsen i slutändan alltid glädje. Att ge sig hän åt musiken tillsammans, och ändå ha en helt egen personlig upplevelse, satte fart på livslusten. Att jympa var att vara medskapare till en kulturell upplevelse.

När jag introducerade jympan fanns inga pulsmätare eller träningsappar. Allt man hade var den egna känslan. Det kändes både i kroppen att vi hade tränat och i själen att vi varit med om något meningsfullt. Alla ville uppleva det igen. Därför gick vi snart på ett pass igen, utan att ha en aning – i termer av mätbarhet – om vi blivit starkare, uthålligare, rörligare eller gladare. Ändå visste alla att så var fallet.