Första gången frasen Lev skönare syntes i tryck var på omslaget till första numret av tidningen Friskispressen år 1979. Jag tyckte denna ”tagline” fångade min idé om hälsa i vid, existentiell mening perfekt. Det tycker jag än i dag. Frasen signalerar en grundsyn som jag tror passar alla som vill må bra och njuta av livet, utan att gräva ner sig i vad som händer på cellnivå. 

Idén om att leva skönare kommer från sin raka motsats: min barn- och ungdomstid. Den var allt annat än skön. Största delen av den tillbringade jag på barn- och pojkhem. Jag hade lika gärna kunnat hamna på kåken som blivit folkrörelseentreprenör och hälsofilosof med medalj från kungen. Vad som räddade mig var några människor som brydde sig om mig, mitt läshuvud och att jag var bra på idrott. Ingen i mobbargänget kunde jaga ifatt mig när jag – tvärtemot min fars råd om att aldrig slå första slaget – drämt till ledarmobbaren allt vad jag orkade för att sedan springa allt vad tygen höll.

Jag antar att jag måste ha burit på något slags inre överlevardriv, inte bara drivet som kom av att vilja visa min far att jag dög. Han trodde aldrig att jag skulle klara av att ta studenten. På själva examens- och utspringardagen kunde jag inte tänka klart när min snälle latinlärare försökte få min hjärna att fungera som vanligt. Han visste att jag kunde mitt latin, men han förstod inte varför jag plötsligt inte kunde svara på frågorna. Han kunde ju inte veta vad som distraherade mig så katastrofalt: Frågan om min far skulle stå där på skolgården och vinka medan jag kom rusande, full av glädje och med känslan av triumf, ivrigt viftande med mössan över mitt huvud. Om far var där eller inte får du veta i min självbiografi, men låt mig säga så här: Det var där och då jag insåg att jag inte kunde låta mig drivas av andras förväntningar på mig. Allt måste komma inifrån mig själv.